Joanne Rowling: Harry Potter och De Vises Sten

Harry kikade på den. Boa Constrictor, Brasilien.

”Var det bra där?”

Boaormen slog med stjärten mot skylten igen och Harry läste vidare: Det här exemplaret är fött i djurparken.

”Å, jag förstår, så du har aldrig varit i Brasilien?”

Då ormen skakade på huvudet fick ett öronbedövande tjut bakom Harry dem båda att hoppa till:

”DUDLEY! MR DURSLEY! KOM OCH TITTA PÅ DEN HÄR ORMEN! NI KAN ALDRIG TRO VAD DEN GÖR!”

Dudley kom vaggande mot dem så snabbt han förmådde.

”Ur vägen med dig”, sade han och boxade Harry i revbenen. Harry som var helt oförberedd föll hårt omkull på betonggolvet.

Det som inträffade härnäst gick så fort att ingen såg hur det gick till — i ena sekunden stod Piers och Dudley lutade tätt intill glaset och i nästa sekund hade de hoppat bakåt vrålande av skräck.

Harry satte sig upp och drog efter andan; glasfönstret på framsidan av boa constrictorns bur hade försvunnit. Den väldiga ormen höll snabbt på att rulla ut sig i hela sin längd och slingrade sig ut på golvet — överallt inne i ormhuset började människor skrika och springa mot utgångarna.

Då ormen hastigt gled förbi Harry kunde han ha svurit på att en låg, väsande röst sade:

”Ssse upp för Brasilien, för här kommer jag ... Tack ssså mycket, amigo.”

Djurskötaren i ormhuset var alldeles chockad.

”Men glaset”, sade han om och om igen, ”vart tog glaset vägen?”

Direktören för djurparken lagade själv till en kopp starkt sött te till moster Petunia medan han bad om ursäkt gång på gång. Piers och Dudley kunde bara stamma osammanhängande. För såvitt Harry hade sett, hade inte ormen gjort någonting förutom att lekfullt nafsa efter deras hälar då den gled förbi, men när allesammans till sist var tillbaka i morbror Vernons bil berättade Dudley hur den nästan hade bitit av honom benet, medan Piers svor på att den hade försökt klämma honom till döds. Men det värsta av allt, åtminstone för Harry, var när Piers lugnade ner sig tillräckligt för att säga:

”Harry pratade med den, visst gjorde du det, Harry?”

Morbror Vernon väntade tills Piers väl var ute ur huset innan han gav sig på Harry. Han var så arg att han knappt kunde tala. Han lyckades säga:

”Gå ... ditt krypin ... stanna ... ingen mat”, innan han föll ihop i en stol och moster Petunia måste springa efter en stor konjak åt honom.

Harry låg i sin mörka skrubb mycket senare och önskade att han hade haft en klocka. Han visste inte hur mycket klockan var och han kunde inte vara säker på att Dursleys sov ännu. Innan de gjorde det kunde han inte ta risken att smyga sig in i köket för att få lite mat.

Han hade bott hos Dursleys i nästan tio år, tio olyckliga år, så länge han kunde minnas, ända sedan han var baby och hans föräldrar dog i den där bilolyckan. Han kunde inte minnas att han var med i bilen när hans föräldrar hade dött. Ibland, när han riktigt ansträngde sitt minne under långa timmar i skrubben, dök det upp en underlig bild för hans inre: en bländande blixt av grönt ljus och en brännande smärta i hans panna. Det var nog kraschen, trodde han, fastän han inte kunde föreställa sig var allt det gröna ljuset kom ifrån. Sina föräldrar kunde han inte alls komma ihåg. Hans morbror och moster talade aldrig om dem, och naturligtvis var han förbjuden att komma med några frågor. Det fanns inga fotografier av dem i huset.

När Harry var yngre hade han drömt och drömt om att någon okänd släkting skulle komma och ta honom med sig bort därifrån, men det hade aldrig inträffat; Dursleys var hans enda familj. Ändå tyckte han ibland (eller hoppades kanske) att främlingar på gatan verkade känna honom. Mycket konstiga främlingar också för den delen. En pytteliten man i en lilafärgad hög hatt hade bugat sig för honom en gång när han var ute och handlade med moster Petunia och Dudley. Efter att ursinnigt ha frågat Harry om han kände mannen hade moster Petunia störtat ut med dem ur affären utan att köpa någonting. En gammal kvinna med virrigt utseende helt klädd i grönt hade vinkat glatt åt honom en gång på en buss. En skallig man i en mycket lång purpurröd kappa hade faktiskt skakat hans hand på gatan häromdagen och sedan gått sin väg utan ett ord. Det underligaste med alla de här män­niskorna var deras sätt att verka försvinna i samma ögonblick som Harry försökte ta sig en närmare titt på dem.

I skolan hade Harry ingen alls. Alla visste att Dudleys gäng avskydde den där konstige Harry Potter i sina säckiga gamla kläder och trasiga glasögon, och ingen ville sätta sig upp mot Dudleys gäng.

Den brasilianska boaormens rymning gav upphov till det längsta straff Harry någonsin hade fatt. När han äntligen tilläts komma ut ur sin skrubb igen, hade sommarlovet börjat och Dudley hade redan haft sönder sin nya filmkamera, kvaddat sitt fjärrstyrda flygplan och, när han första gången gav sig ut på sin nya tävlingscykel, kört på gamla mrs Figg då hon gick över Privet Drive på sina kryckor.

Harry var glad att skolan var slut, men det fanns ingen möjlighet att slippa undan Dudleys gäng som kom och hälsade på i huset varenda dag. Piers, Dennis, Malcolm och Gordon var allesammans storvuxna och dumma, men eftersom Dudley var den störste och dummaste i hela högen var det han som var ledaren. Resten av dem deltog med stor förtjusning i Dudleys älsklingssport: Hetsa Harry.

Det var därför som Harry tillbringade så mycket tid som möjligt utomhus. Han vandrade omkring och tänkte på sommarlovets slut där han kunde skymta en liten, liten stråle av hopp. När det blev september skulle han börja i en ny skola, och för första gången i sitt liv skulle han inte vara tillsammans med Dudley. Dudley hade blivit antagen vid morbror Vernons gamla privatskola, Smeltings. Piers Polkiss skulle också gå där. Harry, å andra sidan, skulle gå i Stonewall High, den kommunala skolan. Dudley tyckte att det var väldigt kul.

”De doppar ner folks huvud i toaletten första dan i Stonewall”, talade han om för Harry. ”Vill du komma upp på övervåningen och öva?”

”Nej tack”, sade Harry. ”Den stackars toaletten där uppe har aldrig haft nåt så vidrigt som ditt huvud inuti sig — den kunde bli illamående.”

Sedan sprang han innan Dudley hann fatta vad han hade sagt. En dag i juli tog moster Petunia med sig Dudley in till London för att köpa honom en skoluniform till Smeltings och lämnade Harry hos mrs Figg. Mrs Figg var inte fullt så tråkig som vanligt. Det visade sig att hon hade brutit benet då hon snavade över en av sina katter och hon verkade inte riktigt lika förtjust i dem som tidigare. Hon lät Harry titta på teve och gav honom en bit chokladkaka som smakade som om hon hade haft den i åtskilliga år.

Samma kväll struttade Dudley omkring i vardagsrummet och visade upp sig för familjen i sin splitter nya skoluniform. Pojkarna på Smeltings bar rödbruna frackrockar, orangegula knickerbockers och platta halmhattar som kallades för roddarhattar. De hade också grova käppar som de använde till att puckla på varandra med då lärarna inte såg på. Det ansågs vara god träning för deras framtida liv.

Morbror Vernon tittade på Dudley i hans nya knickerbockers och sade med skrovlig röst att det var det stoltaste ögonblicket i hans liv. Moster Petunia brast i gråt och sade att hon inte kunde tro att det var hennes lille söte Dudleyponke, han såg så stilig och vuxen ut, Harry vågade inte ta risken att säga något. Han trodde att två av hans revben nog redan var knäckta på grund av hans ansträngningar att hälla sig för skratt.

Det luktade förfärligt i köket morgonen därpå när Harry kom in till frukosten. Stanken verkade komma från en stor plåtbalja i diskbon. Han gick fram och tittade efter. Baljan var full av någonting som sig ut som smutsiga trasor som simmade i grått vatten.