Joanne Rowling - Harry Potter och De Vises Sten

Dud­ley slutade omedelbart att låtsasgråta.

En halvtimme senare satt Harry, som knappt kunde tro sin lycka, i baksätet på familjen Dursleys bil tillsammans med Piers och Dudley, på väg till djurparken för första gången i sitt liv. Hans moster och morbror hade inte kommit på någonting annat att göra med honom, men innan de gav sig i väg hade morbror Vernon tagit Harry avsides.

”Jag varnar dig”, sade han och lade sitt stora blodröda ansik­te tätt intill Harrys, ”jag varnar dig nu, gosse lille, om du hittar på några konstigheter, vad det än är, så far du stanna i den där skrubben från och med nu ända fram till jul.”

”Jag tänker inte göra nånting”, sade Harry. ”På hedersord ...”

Men morbror Vernon trodde honom inte. Det var det aldrig någon som gjorde.

Problemet var att underliga saker ofta hände runt Harry och det var ingen idé att tala om för Dursleys att det inte var han som fick dem att hända.

En gång hade moster Petunia, som var trött på att Harry kom tillbaka från frisören och såg ut som om han inte hade varit dit över huvud taget, tagit en kökssax och klippt hans hår så kort att han nästan blev skallig med undantag av luggen, som hon läm­nade kvar ”för att dölja det där hemska ärret”. Dudley hade närapå skrattat ihjäl sig åt Harry, som tillbringade en sömnlös natt med att föreställa sig hur det skulle bli dagen därpå i skolan, där man redan skrattade åt honom för hans säckiga kläder och tejpade glasögon. Men när han steg upp på morgonen hade han funnit sitt hår exakt likadant som det hade varit innan moster Petunia klippte av det. Han hade fatt en veckas förvisning till sin skrubb för det, trots att han försökt förklara att han inte kunde för­klara hur det hade vuxit tillbaka så fort.

En annan gång hade moster Petunia försökt kränga på honom en motbjudande gammal tröja som hade varit Dudleys (brun med orangegula prickar). Ju hårdare hon försökte pressa ner den över huvudet på honom, desto mindre verkade den bli, tills den till sist kunde ha passat en marionettdocka, men definitivt inte passade Harry. Moster Petunia hade kommit fram till att den måste ha krympt i tvätten och till sin stora lättnad slapp Harry något straff.

Å andra sidan hade han råkat verkligt illa ut när han upptäck­tes på taket till skolköket. Dudleys gäng hade som vanligt jagat honom, när Harry, lika mycket till sin egen förvåning som till någon annans, plötsligt befann sig sittande där på skorstenen. Dursleys hade fatt ett mycket ilsket brev från Harrys rektor som meddelade dem att Harry hade klättrat upp på skolbyggnaderna.

Men det enda han hade försökt göra (vilket han ropade till mor­bror Vernon genom den låsta dörren till sin skrubb) var att hop­pa bakom de stora soptunnorna utanför köksdörrarna. Harry antog att vinden hade fångat honom mitt i språnget.

Men i dag skulle ingenting gå snett. Det var till och med värt att vara tillsammans med Dudley och Piers för att fa tillbringa dagen på ett annat ställe än skolan, hans trånga krypin eller mrs Figgs kålstinkande vardagsrum.

Medan morbror Vernon körde klagade han för moster Petunia. Han gillade att klaga över saker och ting: folk på jobbet, Harry, kommunalpolitikerna, Harry, banken och Harry var bara några av hans älsklingsämnen. Den här morgonen var det motorcyklar.

”... dånar fram som galningar, de där unga ligisterna”, sade han då en motorcykel körde om dem.

”Jag hade en dröm om en motorcykel”, sade Harry, som plöts­ligt kom ihåg den. ”Den flög.”

Morbror Vernon var nära att köra in i bilen framför. Han vände sig helt om i sätet och vrålade åt Harry med ett ansikte som såg ut som en jättelik rödbeta med mustasch:

”MOTORCYKLAR FLYGER INTE!”

Dudley och Piers fnissade.

”Jag vet att de inte gör det”, sade Harry. ”Det var bara en dröm.”

Men han önskade att han inte hade sagt någonting. Om det fanns någonting som Dursleys avskydde ännu mer än när han kom med frågor, var det när han pratade om saker som betedde sig på ett sätt som de inte borde, och det spelade ingen roll om det var i en dröm eller till och med i en tecknad serie — de tycktes tro att han kunde få farliga idéer.

Det var en mycket solig lördag och det vimlade av familjer med barn i djurparken. Mr och mrs Dursley köpte stora chokladglassar åt Dudley och Piers vid ingången och eftersom den leende damen i glassvagnen hade frågat Harry vad han ville ha innan de hann dra honom därifrån, köpte de en billig isglass med citronsmak åt honom. Den var faktiskt riktigt god, tänkte Harry, och slickade på den medan de tittade på en gorilla som kliade sig i huvudet och var anmärkningsvärt lik Dudley, frånsett att den inte var blond.

Harry hade den bästa förmiddag han hade haft på länge. Han såg noga till att gå en liten bit ifrån Dursleys så att Dudley och Piers, som började bli uttråkade på djuren fram emot lunchdags, inte skulle återfalla i sin favoritsysselsättning att slå honom. De åt på djurparkens restaurang och när Dudley fick ett raseriutbrott för att hans efterrättsglass varvad med frukt inte var tillräckligt stor, köpte morbror Vernon en ny åt honom och Harry fick lov att göra slut på den första.

Efteråt kände Harry att han borde ha vetat att alltsammans var alldeles för bra för att kunna hålla i sig.

Efter lunchen gick de till ormhuset. Det var svalt och mörkt där inne, med upplysta fönsterburar hela vägen utmed väggarna. Bakom glaset krälade och slingrade sig alla möjliga sorters ödlor och ormar över bitar av trä och sten. Dudley och Piers ville se väldiga, giftiga kobror och tjocka människokrossande pytonormar. Dudley hittade snabbt den största ormen på hela stället. Den kunde ha rullat sin kropp två gånger runt morbror Vernons bil och kramat ihop den till en soptunna, men just för ögonblicket såg den inte ut att vara på det humöret. I själva verket låg den försänkt i djup sömn.

Dudley stod med näsan hårt tryckt mot glaset och stirrade på de glänsande bruna ringlarna.

”Gör så att den rör på sig”, sade han med gnällig röst till sin pappa. Morbror Vernon bultade på glaset, men ormen rörde sig inte ur fläcken.

”Gör om det”, befallde Dudley.

Morbror Vernon knackade häftigt med knogarna mot glaset, men ormen snusade bara lugnt vidare.

”Usch, vad det här är tråkigt”, gnällde Dudley. Han masade sig långsamt därifrån.

Harry ställde sig tätt intill glasburen och tittade uppmärksamt på ormen. Han skulle inte ha varit förvånad om den själv hade dött av tråkighet — inget sällskap förutom idiotiska människor som trummade med fingrarna mot glaset och försökte störa den dagarna i ända. Det var värre än att ha en skrubb till sovrum, där den enda besökaren var moster Petunia som hamrade på dörren för att väcka en, för han fick åtminstone vistas i resten av huset ibland.

Ormen öppnade plötsligt sina lysande små ögon. Långsamt, mycket långsamt, lyfte den på huvudet tills ögonen var i jämnhöjd med Harrys.

Den blinkade.

Harry stirrade. Sedan tittade han sig hastigt omkring för att se om det var någon som betraktade honom. Det var det inte. Han tittade tillbaka på ormen och blinkade han också.

Ormen knyckte på huvudet i riktning mot morbror Vernon och Dudley och höjde sedan ögonen mot taket. Den gav Harry en blick som alldeles tydligt sade: ”Såna där råkar jag jämt ut för.”

”Jag vet”, mumlade Harry genom glaset, fastän han inte var säker på att ormen kunde höra honom. ”Det måste vara väldigt irriterande.”

Ormen nickade häftigt.

”Varifrån kommer du förresten?” frågade Harry.

Ormen slog med stjärten mot en liten skylt bredvid glaset.