Joanne Rowling: Harry Potter och De Vises Sten

Mr och mrs Dursley i nummer fyra på Privet Drive var med rätta stolta över att kunna säga att de var helt normala. De var de sista man kunde tänka sig inblandade i något konstigt eller mystiskt, för de godtog verkligen inga sådana dumheter.

Mr Dursley var chef för en firma som hette Grunnings och som tillverkade borrar. Han var en stor, fläskig karl med nästan ingen hals, men däremot hade han en verkligt stor mustasch. Mrs Dursley var smal och blond och hade nästan dubbelt så mycket hals som folk brukade, och den kom mycket väl till pass eftersom hon tillbringade så stor del av sin tid med att spana över trädgårdsstaketet och spionera på grannarna. Paret Dursley hade en liten son som hette Dudley och enligt deras åsikt fanns det ingen finare pojke någonstans.

Mr och mrs Dursley hade allt de kunde önska sig, men de hade också en hemlighet, och deras största fruktan var att någon skulle avslöja den. De trodde inte att de skulle stå ut med att någon fick kännedom om familjen Potter. Mrs Potter var mrs Dursleys syster, men de hade inte träffats på flera år; i själva verket låtsades mrs Dursley att hon inte hade någon syster, därför att systern och hennes odugling till man var så lite Dursley-aktiga man någonsin kunde bli.

Mr och mrs Dursley ryste vid tanken på vad grannarna skulle säga om familjen Potter anlände till deras gata. Dursleys visste att Potters också hade en liten son, men de hade aldrig sett honom ens. Den pojken utgjorde ytterligare ett skäl till att hålla familjen Potter därifrån; de ville inte att Dudley skulle umgås med ett sådant barn.

När mr och mrs Dursley vaknade den dystra, gråa tisdag då vår berättelse börjar, fanns det ingenting hos den molniga himlen utanför som antydde att konstiga och mystiska saker snart skulle hända runt omkring i landet. Mr Dursley gnolade medan han valde ut sin tråkigaste slips till dagens arbete och mrs Dursley pladdrade glatt medan hon tvingade ner en tjutande Dudley i hans barnstol.

Ingen av dem lade märke till en stor gulspräcklig uggla somflaxade förbi fönstret.

Klockan halv nio tog mr Dursley upp sin portfölj, gav mrs Dursley en hastig kyss på kinden och försökte pussa Dudley adjö men missade, för Dudley hade just ett raseriutbrott och slängde omkring flingorna i köket.

”Den lille rackarungen”, skrockade mr Dursley på vägen ut ur huset.

Han klev in i bilen och backade ut från nummer fyras uppfart.

Det var i hörnet av gatan som han lade märke till det första tecknet på någonting besynnerligt — en katt som läste en karta. Under en sekund fattade inte mr Dursley vad han hade sett, sedan vred han hastigt på huvudet för att titta igen. Det stod en gulstrimmig katt i hörnet av Privet Drive, men någon karta syntes inte till.

Vad kunde han ha tänkt på? Det måste ha varit ljuset som spelade honom ett spratt. Mr Dursley blinkade och stirrade på katten. Den stirrade tillbaka. Då mr Dursley körde runt hörnet och uppför vägen, betraktade han katten i bäckspegeln. Den stod nu och läste skylten som det stod Privet Drive på-* nej, den tittade på skylten: katter kunde inte läsa kartor eller skyltar. Mr Dursley rus­kade lite på sig och fördrev katten ur sina tankar. Medan han kör­de in mot stan tänkte han inte på någonting annat än en stor beställning på borrar som han hoppades få just den dagen.

Men alldeles i utkanten av stan fördrev någonting annat hans tankar på borrar. Där han satt i den vanliga morgon trafikstock-ningen kunde han inte undgå att lägga märke till att det verkade vara en massa besynnerligt klädda människor i rörelse. Folk i långa mantlar.

Mr Dursley kunde inte tåla människor som klädde sig i kons­tiga kläder — tänk sådana utstyrslar man såg på ungdomar! Han antog att det här var något nytt idiotiskt mode. Han trummade med fingrarna mot ratten och hans blick föll på en skock sådana där konstiga typer som stod alldeles i närheten. De viskade upp­hetsat till varandra. Mr Dursley blev uppretad när han såg att ett par av dem inte var unga alls; den där mannen måste rentav vara äldre än han själv, och han var iförd en smaragdgrön mantel! En sådan fräckhet!

Men sedan slog det mr Dursley att det förmodligen var någon idiotisk kampanj, de här människorna höll tydligen på att samla in pengar till någonting ... ja, så måste det förstås vara. Trafiken rörde sig vidare framåt och mr Dursley kom fram till Grunnings bilparkering med huvudet åter fyllt av tankar på borrar.

Mr Dursley satt alltid med ryggen mot fönstret i sitt kontor pi nionde våningen. Om han inte hade gjort det hade han kanske haft svårare att koncentrera sig på borrar den morgonen. Hon såg inte ugglorna som susade förbi mitt på ljusa dagen, fastän folk nere på gatan gjorde det; de pekade och stirrade med gapande munnar då uggla efter uggla flög i ilfart över huvudet på dem. De flesta av dem hade aldrig sett en uggla ens nattetid.

Mr Dursley däremot hade en helt normal, ugglefri förmiddag. Han skrek åt fem olika personer. Han ringde flera viktiga telefonsamtal och skrek lite till. Han var på väldigt gott humör fram till lunchdags, då han tänkte att han skulle sträcka lite på benen och promenera tvärs över gatan och köpa sig en bulle från bageriet mitt emot.

Han hade glömt allt om människorna i mantlar tills han gick förbi en grupp av dem alldeles intill bageriet. Han gav dem en ilsken blick då han passerade. Han visste inte varför, men de ingav honom en känsla av obehag. Den här skaran viskade också upphetsat, och han kunde inte se en enda insamlingsbössa. Det var när han gick förbi dem på vägen tillbaka, med ett hårt grepp om en påse med en stor munk i, som han uppfattade några ord som de sade.

”Mr och mrs Potter, just det, jag hörde talas om det...”

”... ja, deras son, Harry ...”

Mr Dursley tvärstannade. En våg av fruktan sköljde över honom. Han såg sig om på de viskande människorna som om han ville säga något till dem, men sedan ändrade han sig.

Han störtade tillbaka tvärs över gatan, skyndade upp till sitt kontor, fräste åt sekreteraren att hon inte fick störa honom, lyfte på telefonluren och hade nästan hunnit slå numret hem när han ändrade sig. Han lade på luren och strök sig över mustaschen medan han funderade ... nej, han uppförde sig dumt. Potter var inte något särskilt ovanligt namn.

Han var säker på att det fanns massvis med människor med namnet Potter som hade en son som hette Harry. Förresten, när han tänkte efter var han inte ens säker på att hans frus systerson verkligen hette Harry. Han hade aldrig ens sett pojken. Det kunde ha varit Harvey. Eller Harold. Det var ingen mening med att oroa mrs Dursley, hon blev alltid så upprörd så fort man nämnde hennes syster. Han klandrade henne inte, om han hade haft en sådan syster ... men i alla fall, de där människorna i mantlar ...

Han fann det mycket svårare att koncentrera sig på borrar den eftermiddagen och när han lämnade byggnaden klockan fem, var han fortfarande så oroad att han gick rakt på någon alldeles utanför dörren.

”Förlåt”, muttrade han då den pyttelille gubben snubblade och nästan ramlade omkull. Det tog ett par sekunder innan det gick upp för mr Dursley att mannen bar en lilafärgad mantel. Han verkade inte det minsta upprörd över att nästan ha slagits till marken. Tvärtom sprack hans ansikte upp i ett brett leende och han sade med en pipig röst som fick de förbipasserande att stirra: