Joanne Rowling - Harry Potter och De Vises Sten

Professor McGonagall öppnade munnen, ändrade sig, svalde och sade sedan:

”Ja, ja, ni har förstås rätt. Men hur ska pojken komma hit, Dumbledore?”

Hon såg plötsligt på hans mantel som om hon trodde att han kunde ha Harry gömd under den.

”Hagrid tar honom med sig.”

”Tror ni att det är ... klokt ... att anförtro nåt så viktigt åt Hagrid?”

”Jag skulle anförtro mitt liv åt Hagrid”, sade Dumbledore.

”Jag vill inte påstå att han inte har hjärtat på rätta stället”, sade professor McGonagall motvilligt, ”men ni kan inte blunda for att han bär sig oförsiktigt åt. Han har faktiskt en benägenhet att... vad var det där?”

Ett lågt mullrande ljud hade brutit tystnaden runt dem. Det ökade stadigt i styrka medan de spanade uppför och nerför gatan efter någon skymt av billyktor; det svällde ut till ett rytande då de båda tittade upp mot himlen — och en jättestor motorcykel föll ner ur luften och landade på gatan framför dem.

Om motorcykeln var jättelik var den ingenting jämfört med mannen som satt grensle över den. Han var nästan två gånger så lång som en normal man och åtminstone fem gånger så bred. Han såg helt enkelt otillåtet stor ut, och väldigt vild — långa trass­liga stripor av yvigt svart hår och skägg dolde det mesta av ansik­tet, han hade händer stora som soptunnelock och fötterna i läderstövlar var som babydelfiner.

I sina väldiga, muskulösa armar höll han ett filtbylte.

”Hagrid”, sade Dumbledore med en ton av lättnad. ”Äntligen. Och var har du fått den där motorcykeln ifrån?”

”Lånat den, professor Dumbledore”, sade jätten och klev försiktigt av motorcykeln medan han talade. ”Unge herr Sirius Black lånade mig den. Jag har med honom, sir.”

”Det var inga problem, hoppas jag?”

”Nej, sir, huset var nästan förstört, men jag lyckades fa ut honom innan mugglarna började strömma till. Han somnade då vi flög över Bristol.”

Dumbledore och professor McGonagall böjde sig fram över filtbyltet. Inuti, nätt och jämnt synlig, låg en babypojke i djup sömn. Under en tofs av kolsvart hår över pannan kunde de se ett jack med en besynnerlig form, precis som en blixt.

”Var det där som ...?” viskade professor McGonagall.

”Ja”, sade Dumbledore. ”Han kommer alltid att ha kvar det där ärret.”

”Skulle ni inte kunna göra nånting åt det, Dumbledore?”

”Även om jag kunde, skulle jag inte vilja det. Ärr kan man fa nytta av. Jag har själv ett ovanför vänstra knät och det är en per­fekt karta över Londons tunnelbana. Ja, kan jag fa honom nu, Hagrid, det är bäst att vi far det här överstökat.”

Dumbledore tog Harry i famnen och vände sig mot familjen Dursleys hus.

”Får jag ... far jag säja ajö till honom, sir?” frågade Hagrid.

Han böjde sitt väldiga, lurviga huvud över Harry och gav honom vad som måste ha varit en mycket rivig kyss med stickiga polisonger. Sedan, helt plötsligt, gav Hagrid upp ett tjut som en sårad hund.

”Sssch!” väste professor McGonagall, ”du väcker mugglarna!”

”F-f-förlåt”, snyftade Hagrid och tog fram en stor fläckig näs­duk och begravde ansiktet i den. ”Men jag s-s-står inte ut me de ... Lily å James döda ... å stackars lille Harry som e tvungen å bo hos mugglare ...”

”Ja, ja, det är väldigt sorgligt alltihop, men skärp dig nu, Hagrid, annars upptäcker de oss”, viskade professor McGonagall och klappade Hagrid försiktigt på armen medan Dumbledore klev över den låga trädgårdsmuren och gick fram till ytterdörren.

Han lade varsamt ner Harry på översta trappsteget, tog fram ett brev ur manteln, stoppade in det i Harrys filtar och kom sedan tillbaka till de andra två. En hel minut stod de där alla tre och tit­tade på det lilla byltet; Hagrids axlar skakade, professor Mc­Gonagall blinkade häftigt och det glittrande ljuset som brukade skina ur Dumbledores ögon verkade ha slocknat.

”Jaha”, sade Dumbledore till sist, ”det var det det. Vi har ing­en anledning att stanna här längre. Vi kan lika gärna ge oss av och delta i firandet.”

”Javisst”, sade Hagrid med kvävd röst, ”jag ska åka i väg med cykeln. Gonatt, professor McGonagall, gonatt, professor Dumb­ledore.”

Med strömmande tårar som han torkade av på jackärmen svingade sig Hagrid upp på motorcykeln och sparkade i gång motorn. Med ett vrål steg den upp i luften och for vidare in i nat­ten.

”Er ser jag väl snart igen, professor McGonagall”, sade Dumb­ledore och nickade åt henne. Professor McGonagall snöt sig om näsan till svar.

Dumbledore vände sig om och gick tillbaka uppför gatan. I hörnet stannade han och tog fram släckaren av silver. Han knäpp­te med den en gång och tolv ljuskulor ilade tillbaka till sina gat­lyktor så att Privet Drive plötsligt glödde i orange och han kunde urskilja en strimmig katt som slank runt hörnet i andra änden av gatan. Han kunde nätt och jämnt se filtbyltet på översta trappsteget till nummer fyra.

”Lycka till, Harry”, mumlade han. Han vände på klacken och med ett svep av manteln var han försvunnen.

En bris krusade de välskötta häckarna på Privet Drive, som låg tyst och prydlig under den bläcksvarta himlen, den sista plats i världen där man kunde vänta sig att häpnadsväckande saker skul­le äga rum. Harry Potter vände sig runt inuti filtarna utan att vak­na. Hans ena lilla hand slöt sig om brevet intill och han sov vidare, utan att veta att han var speciell, utan att veta att han var berömd, utan att veta att han skulle väckas om några timmar av mrs Dursleys skrik då hon öppnade ytterdörren för att sätta ut mjölkflaskorna, och inte heller visste han att han under de följande veckorna skulle fa tjuvnyp och knuffar av sin kusin Dudley ... han kunde inte veta att folk, som möttes i hemlighet runt­om i landet, i just detta ögonblick höjde sina glas och sade med dämpade röster:

”Skål för Harry Potter — pojken som överlevde!”

Närmare tio år hade gått sedan Dursleys vaknade och fann systersonen på trappsteget utanför dörren, men Privet Drive hade nästan inte alls förändrats. Solen steg upp över samma välvårdade trädgårdar framför husen och lyste upp mässingsfyran på Dursleys ytterdörr; den smög sig in i deras vardagsrum, som var nästan exakt likadant som det hade varit den kvällen då mr Dursley hade sett den ödesdigra nyhetsrapporten om ugglorna. Det var bara fotografierna på spiselhyllan som visade hur lång tid det verkligen hade gått.

Tio år tidigare hade det funnits massvis med bilder av något som såg ut som en stor skär badboll iförd pösiga hattar i olika färger, men Dudley Dursley var inte längre någon baby, och nu visade fotografierna en stor, blond pojke som cyklade på sin första cykel, satt i en karusell på marknaden, spelade dataspel med sin pappa och blev kramad och kysst av sin mamma. Rummet visade inga som helst tecken på att det också bodde en annan pojke i huset.

Men Harry Potter fanns fortfarande där, han låg och sov för ögonblicket, men det skulle han inte göra länge till. Hans moster Petunia var vaken och det var hennes gälla röst som utgjorde dagens första oljud.

”Upp med dig! Kliv upp! Nu med detsamma!”

Harry vaknade med ett ryck. Hans moster knackade hårt på dörren igen.

”Upp med dig!” skrek hon.

Harry hörde hur hon gick mot köket och sedan ljudet av stekpannan när den sattes på spisen. Han rullade över på rygg och försökte komma ihåg drömmen han hade haft. Det hade varit en bra dröm. En flygande motorcykel hade varit med i den. Han hade en konstig känsla av att han hade haft samma dröm förut.