Joanne Rowling - Harry Potter och De Vises Sten

Om jag har förstått det rätt är det nu dags att dela ut elevhemspokalen och poängställningen är följande: på fjärde plats Gryf-findor med trehundratolv poäng; på tredje Hufflepuff med trehundrafemtiotvå; Ravenclaw har fyrahundratjugosex och Slytherin fyrahundrasjuttiotvå.”

En storm av hurrarop och stampningar bröt ut från Slytherins bord. Harry såg hur Draco Malfoy dunkade sin bägare i bordet. Det var en vidrig syn.

”Ja, ja, bra gjort, Slytherin”, sade Dumbledore. ”Emellertid måste nyligen inträffade händelser också tas med i beräkningen.”

Det blev mycket stilla i rummet. Slytherinarnas leenden bleknade lite.

”Ähum”, sade Dumbledore. ”Jag har några sistaminuten poäng att dela ut. Låt mig nu se. Ja ... För det första — till mr Ronald Weasley ...”

Ron blev illröd i ansiktet; han såg ut som en rädisa med svår solbränna.

”... för det bäst spelade schackparti Hogwarts har sett på många år, utdelar jag femtio poäng för Gryffindors räkning.”

Bifallsropen från Gryffindorarna lyfte nästan det förtrollade taket; stjärnorna över deras huvuden såg ut att skälva. Man kunde höra hur Percy sade till de andra prefekterna:

”Min bror, ska ni veta! Min yngste bror! Tog sig förbi McGonagalls jättelika schackspel!”

Till sist blev det tyst igen.

”För det andra — till miss Hermione Granger ... för hennes bruk av kylig logik i mötet med eld, utdelar jag femtio poäng för Gryfindors räkning.”

Hermione begravde ansiktet i armarna; Harry misstänkte starkt att hon hade brustit i gråt. Gryffindoreleverna runt hela bordet var utom sig, de hade ökat sina poäng med hundra.

”För det tredje — till mr Harry Potter ...”, sade Dumbledore. Det blev alldeles dödstyst i rummet. ”... för hans stora sinnesnärvaro och enastående mod, utdelar jag sextio poäng för Gryfftndors räkning.”

Larmet var bedövande. De som kunde lägga ihop siffror samtidigt som de vrålade sig hesa visste att Gryffindor nu hade fyrahundrasjuttiotvå poäng — exakt samma antal som Slytherin. De skulle ha vunnit elevhemspokalen — om bara Dumbledore hade gett Harry en enda poäng till.

Dumbledore höjde handen. Det blev sakta tyst i rummet.

”Det finns alla möjliga sorters mod”, sade Dumbledore och log. ”Det behövs en hel del tapperhet för att vi ska våga göra motstånd mot våra fiender, men precis lika mycket för att våga göra motstånd mot våra värmer. Därför tilldelar jag mr Neville Long-bottom tio poäng.”

En person som stod utanför stora salen kunde mycket väl trott att något slags explosion hade ägt rum, så våldsamt var oväsendet som utbröt från Gryffindorbordet. Harry, Ron och Hermione ställde sig upp och tjöt och hurrade, medan Neville, blek av chock, försvann under en hög med folk som kramade honom.

Han hade aldrig vunnit så mycket som en enda poäng åt Gryf-findor förut. Harry, som fortfarande hurrade, puffade till Ron i sidan och pekade på Malfoy, som inte kunde ha sett mer lamslagen och förfärad ut om någon just hade uttalat kroppslåsnings-besvärjelsen över honom.

”Vilket innebär”, ropade Dumbledore över stormen av applåder, för även Ravenclaw och Hufflepuff jublade över Slytherins fall, ”att vi behöver en liten förändring av dekorationerna.”

Han klappade i händerna. På ett ögonblick blev de gröna dra-perierna scharlakansröda och silvret blev guld; den jättelika Slyt-herinormen försvann och ett mäktigt Gryffindorlejon intog dess plats. Snape skakade professor McGonagalls hand med ett fruktansvärt ansträngt leende. Han fångade Harrys blick och Harry förstod omedelbart att Snapes känslor gentemot honom inte hade förändrats ett dyft. Det bekymrade honom inte. Det verkade som om livet skulle återgå i normala gängor igen nästa år, eller så normala de någonsin kunde bli på Hogwarts.

Det var den bästa kvällen i Harrys liv, bättre än julen eller att vinna i quidditch eller att besegra bergatroll ... Han skulle aldrig, aldrig glömma den här kvällen.

Harry hade nästan glömt att examensresultaten ännu inte hade kommit, men sedan gjorde de det minsann. Till hans och Rons stora överraskning hade de båda klarat sig med goda betyg; Hermione var förstås etta i årskursen. Även Neville klarade sig, med ett nödrop, för hans fina betyg i örtlära uppvägde hans urusla i trolldryckskonst. De hade hoppats att Goyle, som var nästan lika dum som han var elak, skulle åka ur skolan, men han hade också blivit godkänd. Det var förargligt, men som Ron sade, man kunde inte få allt här i livet.

Och plötsligt var deras garderober tömda, deras väskor packade och Nevilles padda hittades dold i ett hörn på toaletterna; brev delades ut till alla eleverna med uppmaning om att inte använda magi under ferierna (”Jag hoppas alltid att de ska glömma att ge oss de här”, sade Fred Weasley bedrövat.); Hagrid kom dit och förde ner dem till flottan av båtar som seglade över sjön; de klev på Hogwartsexpressen, pratade och skrattade alltmedan landskapet blev grönare och prydligare, mumsade på Bertie Botts bönor i alla smaker medan de susade förbi mugglarstäder, drog av sig sina trollkarlsklädnader och satte på sig jackor och kappor och stannade till sist på perrong nio och tre kvart på King's Cross Station.

Det tog en bra stund för dem allesammans att ta sig från perrongen. En mager och rynkig gammal vakt stod framme vid biljettspärren och släppte ut dem genom grinden två och två eller tre och tre så att de inte skulle dra till sig uppmärksamheten genom att allesammans komma utstörtande genom en kompakt vägg och skrämma mugglama.

”Ni måste komma och bo hos oss i sommar”, sade Ron, ”båda två. Jag skickar en uggla till er.”

”Täck så mycket”, sade Harry, ”jag behöver nånting att se fram emot.”

Folk knuffades och stötte till dem då de rörde sig fram mot utgången tillhaka till mugglarvärlden. Några av dem ropade:

”Hej då, Harry!”

”Vi ses, Potter!”

”Fortfarande berömd”, sade Ron och log brett mot honom.

”Inte på det stället som jag ska till, det kan jag lova dig”, sade Harry.

Han, Ron och Hermione passerade genom utgången tillsammans.

”Där är han, mamma, där är han, titta!”

Det var Ginny Weasley, Rons Ullasyster, men det var inte på Ron hon pekade.

”Harry Potter!” pep hon. ”Titta, mamma! Jag kan se ...”

”Var tyst, Ginny, och det är oartigt att peka.”

Mrs Weasley log ner mot dem.

”Har ni haft ett arbetsamt är?” sade hon.

”Mycket”, sade Harry. ”Tack så mycket för kolan och tröjan, mrs Weasley.”

”Å, det var så lite, lille vän.”

”Är du färdig att komma nu?”

Det var morbror Vernon, fortfarande högröd i ansiktet och fortfarande mustaschprydd och med samma ursinniga uttryck som vanligt, den här gången över Harrys fräckhet att bära en uggla i bur på en station full med vanliga människor. Bakom honom stod moster Petunia och Dudley och såg skräckslagna ut vid blotta åsynen av Harry.

”Ni måste vara Harrys familj!” sade mrs Weasley.

”På sätt och vis”, sade morbror Vernon. ”Skynda dig på, pojk, vi har inte hela dan på oss.”

Han gick därifrån.

Harry dröjde sig kvar för art växla några sista ord med Ron och Hermione.

”Vi ses under sommaren då.”

”Hoppas du får ... ähum ... ett fint lov”, sade Hermione och såg osäkert efter morbror Vernon, bestört över att någon kunde vara så otrevlig.

”Ja, det kommer jag att få”, sade Harry, och de blev förvånade över grinet som spred sig över hans ansikte. ” De vet inte att vi inte får lov att använda trolldomskonst hemma. Jag ska ha väldigt roligt med Dudley i sommar ...”