Joanne Rowling - Harry Potter och De Vises Sten

”Tänk att träffa på er här, professor McGonagall.”

Han vände sig om för att le mot den strimmiga katten, men den hade försvunnit. I stället log han mot en kvinna med ganska strängt utseende som bar fyrkantiga glasögon med exakt samma form som markeringarna katten hade haft runt ögonen. Hon var också iförd en mantel, i smaragdgrön färg. Hennes svarta hår var hopdraget i en hård knut. Hon såg tydligt förargad ut.

”Hur visste ni att det var jag?” frågade hon.

”Kära professor, jag har aldrig sett en katt sitta så stelt.”

”Ni skulle säkert vara stel om ni hade suttit på en tegelmur hela dan”, sade professor McGonagall.

”Hela dan? När ni kunde ha firat? Jag måste ha passerat minst ett dussin fester och glada tillställningar på vägen hit.”

Professor McGonagall fnös ilsket.

”Javisst, alla firar minsann”, sade hon otåligt. ”Man kunde tycka att de skulle vara lite försiktigare, men nej — till och med mugglarna har märkt att nånting är på gång. De talade om det i sina nyhetssändningar.” Hon knyckte huvudet bakåt mot Dursleys mörka vardagsrumsfönster. ”Jag hörde det. Flockar av ugglor ... stjärnskott ... Ja, de är ju inte helt obegåvade. De måste ju märka nånting. Stjärnfall nere i Kent — jag slår vad om att det var Dedalus Diggle. Han har aldrig haft nåt vidare förstånd.”

”Ni kan inte klandra dem”, sade Dumbledore milt. ”Vi har haft fasligt lite att fira på elva år.”

”Det vet jag”, sade professor McGonagall irriterat. ”Men det är inget skäl till att tappa huvudet. Folk är riktigt oförsiktiga, visar sig ute på gatorna i klart dagsljus, inte ens klädda i mugglarkläder, och skvallrar för varandra.”

Här kastade hon en skarp, förstulen blick på Dumbledore, som om hon hoppades att han skulle tala om något för henne, men det gjorde han inte, så hon fortsatte:

”Det skulle just vara snyggt om mugglarna avslöjade oss alle­sammans precis samma dag som Ni-Vet-Vem äntligen tycks ha försvunnit. Han är väl verkligen borta, Dumbledore?”

”Det ser faktiskt så ut”, sade Dumbledore. ”Vi har mycket att vara tacksamma för. Skulle ni vilja ha en citronisglass?”

”En vad då?”

”En citronisglass. Det är en sorts mugglargodis som jag är ganska förtjust i.”

”Nej tack”, sade professor McGonagall kyligt, som om hon inte tyckte det här var rätta ögonblicket för citronisglassar. ”Som jag sa, även om Ni-Vet-Vem är borta ...”

”Kära professor, nog kan väl en förnuftig person som ni kalla honom vid hans namn? Alla de här dumheterna med 'Ni-Vet-Vem' — i elva år har jag försökt övertala folk att kalla honom vid hans rätta namn: Voldemort.”

Professor McGonagall ryggade tillbaka, men Dumbledore, som höll på att ta isär två hopklibbade citronisglassar tycktes inte märka det.

”Allting blir så förvirrande om vi hela tiden säger 'Ni-Vet-Vem' Jag har aldrig sett nån anledning att vara rädd för att uttala Voldemorts namn.”

”Det vet jag att ni inte har”, sade professor McGonagall och lät halvt förargad och halvt beundrande. ”Men det är en annan sak med er. Alla vet att ni är den ende som Ni-Vet ... å, låt gå för det då, Voldemort var rädd för.”

”Ni smickrar mig”, sade Dumbledore lugnt. ”Voldemort hade krafter som jag aldrig kommer att ha.”

”Bara för att ni är alldeles för ... ja ... för storsint för att använda dem.”

”Det är tur att det är mörkt. Jag har inte rodnat så mycket sen madam Pomfrey talade om för mig att hon tyckte om mina nya öronskydd.”

Professor McGonagall kastade en skarp blick på Dumbledore och sade:

”Ugglorna är ingenting mot ryktena som flyger omkring. Vet ni vad alla säger? Om varför han försvann? Om vad som till sist hejdade honom?”

Det verkade som om professor McGonagall hade kommit till den punkt som hon var mest angelägen att diskutera, den verkliga orsaken till att hon hade suttit och väntat på en kall hård mur hela dagen, för varken som katt eller som kvinna hade hon stirrat på Dumbledore med en sådan genomträngande blick som nu. Det var tydligt att vad än ”alla” sade, så ville hon inte tro på det förrän Dumbledore talade om för henne att det var sant. Men Dumbledore höll på att ta sig en ny citronisglass och svarade inte.

”Vad folk säger”, fortsatte hon envist, ”är att Voldemort dök upp i Godric's Hollow i går kväll. Han sökte upp Potters. Ryktet säger att Lily och James Potter är ... är ... att de är ... döda.”

Dumbledore böjde på huvudet. Professor McGonagall flämtade till.

”Lily och James ... jag kan inte tro det ... jag ville inte tro det ... Å, Albus ...”

Dumbledore sträckte fram en hand och klappade henne på axeln.

”Jag vet ... jag vet ...”, sade han tungt.

Professor McGonagall darrade på rösten då hon fortsatte:

”Det är inte allt. De säger att han försökte döda Potters son, Harry. Men ... han kunde inte. Han kunde inte döda den där lille pojken. Ingen vet varför, eller hur, men de säger att när han inte kunde döda Harry Potter, bröts Voldemorts makt på nåt sätt — och det är därför som han är borta.”

Dumbledore nickade dystert.

”Är det ... är det sant?” stammade professor McGonagall. ”Efter allt han har gjort ... alla han har dödat ... så kunde han inte döda en liten pojke? Det är häpnadsväckande ... av allt som kunnat stoppa honom ... men hur i himlens namn överlevde Harry?”

”Vi kan bara gissa”, sade Dumbledore. ”Vi kanske aldrig får veta det.”

Professor McGonagall drog fram en spetsnäsduk och torkade sig i ögonen under glasen. Dumbledore gav till en kraftig snörvling medan han tog fram en guldklocka ur fickan och granskade den. Det var en mycket besynnerlig klocka. Den hade tolv visare men inga siffror; i stället rörde sig små planeter runt kanten. Dumbledore måste trots det ha begripit sig på den, för han stoppade tillbaka den i fickan och sade:

”Hagrid är sen. Apropå det var det väl han som talade om för er att jag skulle vara här?”

”Ja”, sade professor McGonagall. ”Och jag antar att ni inte tänker berätta för mig varför ni är just här av alla ställen?”

”Jag har kommit för att ta med mig Harry till hans moster och morbror. De är de enda släktingar han har kvar nu.”

”Ni menar inte ... ni kan inte mena människorna som bor här?” skrek professor McGonagall och hoppade upp och pekade på nummer fyra. ”Dumbledore — det kan ni inte göra. Jag har iakttagit dem hela dan. Ni skulle inte kunna hitta två personer som är mer olika oss. Och den här sonen de har, jag såg hur han sparkade på sin mamma hela vägen uppför gatan och skrek efter godis. Skulle Harry Potter komma och bo här?”

”Det är bästa stället för honom”, sade Dumbledore bestämt. ”Hans moster och morbror kommer att kunna förklara allting för honom när han blir äldre, jag har skrivit ett brev till dem.”

”Ett brev?” upprepade professor McGonagall svagt och satte sig ner på muren igen. ”Tror ni verkligen, Dumbledore, att ni kan förklara alltsammans i ett brev? De här människorna kommer aldrig att förstå honom! Han kommer att bli berömd — en legend — jag skulle inte bli förvånad om den här dan blev känd som Harry Potters Dag i framtiden, det kommer att skrivas böcker om Harry, vartenda barn i vår värld kommer att känna till hans namn!”

”Just det”, sade Dumbledore och tittade mycket allvarligt upp över kanten på sina halvmånformade glasögon. ”Det skulle räcka för att förvrida huvudet på vilken pojke som helst. Berömd innan han kan gå och tala! Berömd för nånting som han inte ens kom­mer att minnas! Inser ni inte hur mycket bättre han kommer att ha det om han växer upp långt bort från allt det där tills han är redo att klara av det?”