Joanne Rowling: Harry Potter och De Vises Sten

”Ni behöver inte be om förlåtelse, min bäste herre, för ingenting kan göra mig ledsen i dag! Jubla och var glad, för Ni-Vet-Vem är äntligen borta! Till och med mugglare som ni borde fira den här lyckliga, lyckliga dagen!”

Och den gamle mannen slog armarna om midjan på mr Dursley och kramade honom och vandrade sedan i väg.

Mr Dursley stod som förstenad. Han hade omfamnats av en total främling. Han tyckte sig också ha hört att främmlingen kallat honom en mugglare, vad nu det kunde vara. Han var förvirrad. Han skyndade fram till sin bil och körde i väg hemåt, medan han hoppades att han hade fantiserat ihop saker och ting, vilket han aldrig tidigare hade hoppats, eftersom han inte gillade fantasier.

När han körde in på uppfarten till nummer fyra var det första han fick se — och det gjorde honom inte på bättre humör — den strimmiga katten som han hade upptäckt på morgonen. Den satt nu på trädgårdsmuren. Han var säker på att det var samma katt; den hade samma markeringar runt ögonen.

”Schas!” sade mr Dursley med hög röst.

Katten rörde sig inte. Den gav honom bara en bister blick. Var det här normalt kattuppförande, undrade mr Dursley. Han låste upp och gick in i huset medan han försökte ta sig samman. Han var fortfarande fast besluten att inte säga någonting till sin fru.

Mrs Dursley hade haft en trevlig, vanlig dag. Vid middagen berättade hon allt för honom om grannfruns problem med sin dotter och att Dudley hade lärt sig ett nytt uttryck (”Vill inte!”). Mr Dursley försökte uppföra sig som vanligt. När de hade lagt Dudley för natten, gick han in i vardagsrummet just i tid för att höra det sista av kvällsnyheterna.

”Och slutligen kan vi berätta att fågelskådare överallt har rapporterat att landets ugglor har uppfört sig mycket ovanligt i dag. Fastän ugglor normalt jagar på natten och knappast någonsin visar sig i dagsljus, har man vid mängder av tillfallen iakttagit hur dessa fåglar flugit i alla möjliga riktningar alltsedan soluppgången. Experterna kan omöjligt förklara varför ugglorna plötsligt har ändrat sitt sovmönster.” Nyhetsuppläsaren tillät sig ett brett leende. ”Ytterst märkligt. Och nu över till Jim McGuffin med väderleksrapporten. Kommer det att bli några fler uggleskurar i kväll, Jim?”

”Jaa, Ted”, sade väderleksmannen, ”det vet jag faktiskt ingenting om, men det är inte bara ugglorna som uppfört sig konstigt i dag. Tevetittare ända bortifrån Kent, Yorkshire och Dundee har ringt hit och talat om att i stället för regnet som jag utlovade i går har de haft ett skyfall av stjärnskott! Folk kanske har firat valborgsmässoafton i förväg — det är inte förrän nästa vecka, gott folk! Men jag kan utlova en mycket våt natt.”

Mr Dursley satt som fastfrusen i fåtöljen. Stjärnskott över hela Storbritannien? Ugglor som flög i dagsljus? Mystiska personer i mantlar överallt runt omkring? Och en viskning, en viskning om Potters ...

Mrs Dursley kom in i vardagsrummet med två koppar te på en bricka. Det kunde inte hjälpas. Han skulle bli tvungen att säga någonting till henne. Han harklade sig nervöst.

”Hrrm ... Petunia, älskling ... du har väl inte hört ifrån din syster på sistone?”

Som han hade väntat sig såg mrs Dursley arg och upprörd ut. När allt kom omkring brukade de ju låtsas att hon inte hade någon syster.

”Nej”, sade hon skarpt. ”Varför undrar du det?”

”Konstiga saker på nyheterna”, mumlade mr Dursley. ”Ugglor ... stjärnskott ... och det var en massa människor som såg konstiga ut på stan i dag ...”

”Än sen då?” fräste mrs Dursley.

”Jo, jag tänkte bara att det ... kanske ... hade nånting att göra med ... du vet ... hennes familj.”

Mrs Dursley smuttade på sitt te genom hopknipta läppar. Mr Dursley undrade om han vågade tala om för henne att han hade hört namnet ”Potter”. Han bestämde sig för att han inte vågade.

I stället sade han, så obesvärat han kunde:

”Deras son, han borde väl vara ungefär i samma ålder som Dudley nu?”

”Jag antar det”, sade mrs Dursley stelt.

”Vad är det han heter nu igen? Howard, eller hur?”

”Harry. Ett fult, tarvligt namn, om du vill veta min mening.”

”Javisst”, sade mr Dursley medan hjärtat sjönk som en sten i bröstet på honom. ”Ja, jag håller verkligen med dig.”

Han sade inte ett enda ord till om saken då de gick upp på övervåningen för att lägga sig. Medan mrs Dursley var i badrummet, smög mr Dursley fram till sovrumsfönstret och kikade ner i trädgården på framsidan. Katten var fortfarande där. Den satt och stirrade neråt Privet Drive som om den väntade på någonting.

Inbillade han sig saker och ting? Kunde allt det här ha någonting med Potters att göra? Om det hade det... om det kom ut att de var släkt med ett par ... nej, han skulle aldrig stå ut med det.

Mr och mrs Dursley gick till sängs. Mrs Dursley somnade fort men mr Dursley låg vaken och ältade alltsammans om och om igen. Hans sista, tröstande tanke innan han somnade var att även om Potters hade med saken att göra, fanns det ingen anledning för dem att närma sig honom och mrs Dursley. Potters visste mycket väl vad han och Petunia tyckte om dem och deras sort ... Han förstod inte hur han och Petunia skulle kunna bli inblandade i vad som än kunde tänkas försiggå, han gäspade och vände sig om i sängen, det kunde inte röra dem ...

Där misstog han sig verkligen.

Även om mr Dursley för sin del kan ha varit på väg att glida in i en orolig sömn, visade katten på muren utanför inga tecken på sömnighet. Den satt stilla som en staty, med ögonen stadigt, utan så mycket som en blinkning, fasta på det bortersta hörnet av Privet Drive. Den darrade inte ens till när en bildörr smällde igen på gatan bredvid och inte heller när två ugglor svepte över huvu­det på den. Det var faktiskt nästan midnatt innan katten över huvud taget rörde sig.

En man dök upp i hörnet som katten hade betraktat, dök upp så plötsligt och tyst att man kunde ha trott att han just sprungit fram ur marken. Det ryckte i kattens svans och ögonen smalnade på den.

Ingenting som liknade den här mannen hade någonsin skådats på Privet Drive. Han var lång, mager och mycket gammal att döma av silvret i håret och skägget, som båda var långa nog att stoppa ner i bältet. Han var iförd en lång klädnad, en purpurfärgad mantel som sopade i marken och högklackade kängor med spännen. Ögonen var ljusa, klara och gnistrande bakom halvmånformade glasögon och näsan var mycket lång och krokig, som om den hade blivit bruten minst två gånger. Mannens namn var Albus Dumbledore.

Albus Dumbledore verkade inte uppfatta att han just hade anlänt till en gata där allt hos honom, från namnet till kängorna, var ovälkommet. Han var fullt upptagen med att vända och vrida på sin mantel på jakt efter något. Däremot verkade han uppfatta att någon betraktade honom, för han tittade plötsligt upp på kat­ten, som fortfarande stirrade på honom från andra änden av gatan. Av någon anledning tycktes åsynen av katten roa honom. Han skrockade och muttrade: ”Jag borde ha förstått det.”

Han hade hittat det han letade efter i innerfickan. Det såg ut att vara en cigarettändare i silver. Han öppnade den med ett klickande, höll upp den i luften och knäppte med den. Den närmsta gatlyktan slocknade med en liten puff. Han knäppte med den igen — nästa lykta blinkade till och blev mörk. Tolv gånger knäppte han med släckaren, tills de enda ljus som fanns kvar på hela gatan var två pyttesmå nålspetsar långt bort, nämligen ögonen på katten som betraktade honom. Om folk tittade ut från sina fön­ster nu, skulle de inte kunna se vad som hände nere på trottoa­ren, inte ens skarpögda mrs Dursley. Dumbledore lät släckaren glida tillbaka in i manteln och satte av nerför gatan mot nummer fyra, där han slog sig ner på muren intill katten. Han såg inte på den, men efter ett ögonblick tilltalade han den.