Joanne Rowling - Harry Potter och De Vises Sten

Mostern var tillbaka utanför hans dörr.

”Är du uppstigen än?” frågade hon.

”Nästan”, sade Harry.

”Nå, raska på nu, jag vill att du ska se efter stekfläsket i pannan. Och våga bara inte låta det brännas vid, jag vill att allt ska vara perfekt på Duddys födelsedag.”

Harry stönade.

”Vad sa du?” fräste mostern genom dörren.

”Ingenting, ingenting ...”

Dudleys födelsedag — hur kunde han ha glömt det? Harry klev långsamt ur sängen och började se sig om efter strumpor. Han hittade ett par under sängen, och sedan han befriat en av dem från en spindel drog han på sig dem. Harry var van vid spindlar, för den trånga skrubben under trappan var fullt av dem, och det var där han sov.

När han hade klätt sig gick han genom hallen in i köket. Bordet var nästan dolt under Dudleys alla födelsedagspresenter. Det såg ut som om Dudley hade fatt den nya datorn han önskade sig, för att inte nämna den nya teven, hans andra, och tävlingscykeln.

Exakt varför Dudley ville ha en tävlingscykel var en gåta för Harry, eftersom Dudley var väldigt tjock och avskydde motion, såvida det inte rörde sig om att dunka och slå på någon förstås. Dudleys älsklingsslagpåse var Harry, men det var inte ofta han fick tag i honom. Harry såg inte så ut, men han var mycket snabb.

Det kanske hade något att göra med att bo i en mörk skrubb, men Harry hade alltid varit liten och mager för sin ålder. Han såg ännu mindre och magrare ut än han faktiskt var, för det enda han hade att sätta på sig var Dudleys gamla kläder och Dudley var ungefär fem gånger större än han. Harry hade ett smalt ansikte, knotiga knän, svart hår och klargröna ögon. Han bar runda glasögon som hölls ihop av en massa tejpbitar som minne av alla de gånger Dudley hade boxat honom på näsan. Det enda Harry gillade i sitt eget utseende var ett mycket smalt ärr i pannan som hade formen av en sicksackblixt. Han hade haft det så länge han kunde minnas och den första sak han kunde komma ihåg att han frågat sin moster Petunia om var hur han hade fatt det.

”I bilolyckan när dina föräldrar dog”, hade hon sagt. ”Och kom inte med några frågor.”

Kom inte med några frågor — det var första regeln för ett lugnt liv hos Dursleys.

Morbror Vernon kom in i köket då Harry stod där och vände fläsket i pannan.

”Kamma dig!” röt han till morgonhälsning.

Ungefär en gång i veckan tittade morbror Vernon upp över kanten på tidningen och skrek att Harry behövde klippa håret. Harry måste ha klippt håret många fler gånger än resten av pojkarna i hans klass sammanlagt, men det spelade ingen roll, hans hår växte helt enkelt på det viset — över hela huvudet.

Harry höll på att steka ägg då Dudley till sist kom in i köket tillsammans med sin mamma. Dudley var mycket lik morbror Vernon. Han hade ett stort, skärt ansikte, just ingen hals, små vattniga blåa ögon och kraftigt, blont hår som låg slätt över hans tjocka, feta huvud. Moster Petunia sade ofta att Dudley såg ut som en babyängel — Harry sade ofta att Dudley såg ut som en gris i peruk.

Harry satte tallrikarna med ägg och bacon på bordet, vilket var svårt eftersom det inte fanns mycket plats. Under tiden var Dudley fullt upptagen med att räkna sina presenter. Han blev lång i ansiktet.

”Trettiosex”, sade han och tittade upp på sin mamma och pappa. ”Det är två mindre än förra året.”

”Älskling, du har inte räknat faster Marges present, titta, den ligger under den här stora från mamma och pappa.”

”Okej, trettiosju då”, sade Dudley och blev röd i ansiktet.

Harry, som kunde se att ett stort Dudleyraserianfall var på väg, började glufsa i sig stekfläsket så fort som möjligt för den händelse att Dudley skulle välta bordet.

Moster Petunia vädrade tydligen fara hon också, för hon sade hastigt:

”Och vi ska köpa två presenter till åt dig när vi är ute i dag. Vad säger du om det, gullungen min? Två presenter till. Blir det bra?”

Dudley tänkte efter ett ögonblick. Det såg ut att vålla honom stor ansträngning. Till slut sade han långsamt:

”Så då far jag trettio ... trettio ...”

”Trettionio, hjärtat mitt”, sade moster Petunia.

”Jaså.” Dudley satte sig tungt ner och grep tag i det närmaste paketet. ”Okej då.”

Morbror Vernon skrockade.

”Den lille rackarn vill ha valuta för pengarna, precis som far sin. Så ska det låta, Dudley!” Han rufsade Dudley i håret.

I samma ögonblick ringde telefonen och moster Petunia gick för att svara medan Harry och morbror Vernon såg på hur Dudley packade upp tävlingscykeln, en filmkamera, ett fjärrmanövrerat flygplan, sexton nya dataspel och en videobandspelare. Han höll just på att slita av papperet från ett guldarmbandsur när moster Petunia kom tillbaka från telefonen med ett både ilsket och oroligt ansiktsuttryck.

”Dåliga nyheter, Vernon”, sade hon. ”Mrs Figg har brutit benet. Hon kan inte ta emot honom.” Hon knyckte på huvudet i riktning mot Harry.

Dudley gapade i förfäran men Harrys hjärta tog ett skutt. Varje år på Dudleys födelsedag tog hans föräldrar med honom och en kamrat ut hela dagen, gick på nöjesfält, hamburgerbarer eller på bio. Varje år fick Harry lov att tillbringa dagen hos mrs Figg, en tokig gammal dam som bodde två gator längre bort. Harry avskydde att vara hemma hos henne. Hela huset luktade kål och mrs Figg tvingade honom att se på fotografier av alla katter hon någonsin hade ägt.

”Vad ska vi nu ta oss till?” sade moster Petunia och tittade ursinnigt på Harry som om han hade planerat det hela. Harry visste att han borde känna sig ledsen för att mrs Figg hade brutit benet, men det var inte lätt när han tänkte på att det skulle dröja ett helt år innan han måste titta på Tibbles, Snowy, mr Paws och Tufty igen.

”Vi kunde ringa till Marge”, föreslog morbror Vernon.

”Var inte dum, Vernon, hon avskyr pojken.”

Dursleys pratade ofta om Harry på det här viset, som om han inte var där — eller snarare som om han var något väldigt otrevligt som inte kunde förstå dem, som en snigel till exempel.

”Vad sägs om vad-är-det-nu-hon-heter, din väninna ... Yvonne?”

”På semester på Mallorca”, fräste moster Petunia.

”Ni kan väl bara lämna mig här”, insköt Harry förhoppningsfullt (han skulle kunna titta på sådant som han ville se på teve som omväxling och kanske till och med försöka sig på Dudleys dator).

Moster Petunia såg ut som om hon just hade svalt en citron.

”Så att vi ska hitta huset i ruiner när vi kommer tillbaka?” brummade hon ilsket.

”Jag ska inte spränga huset i bitar”, sade Harry, men de lyssnade inte.

”Vi kunde kanske ta med honom till djurparken”, sade moster Petunia långsamt, ”... och lämna honom i bilen ...”

”Bilen är ny, han får inte sitta i den ensam ...”

Dudley började gråta högljutt. I själva verket grät han inte på riktigt, det hade gått många år sedan han verkligen grät, men han visste att om han rynkade ihop ansiktet och tjöt, så skulle hans mamma ge honom vad han än önskade.

”Sötaste lilla Duddydums, gråt inte, Mamsen ska inte låta honom förstöra din alldeles speciella dag!” skrek hon och slog armarna om honom.

”Jag ... vill ... inte ... att ... han ... s-s-ska komma med!” tjöt Dudley mellan våldsamma låtsassnyftningar. ”Han f-f-förstör alltid allting!” Han flinade elakt mot Harry genom en springa i sin mammas famn.

Just då ringde det på ytterdörren.

”A herregud, de är redan här!” sade moster Petunia alldeles utom sig — och ett ögonblick senare kom Dudleys bäste vän, Piers Polkiss, intravande med sin mamma. Piers var en tanig pojke med råttliknande ansikte. Han var för det mesta den som höll fast armarna bakom ryggen på folk medan Dudley slog dem.