Joanne Rowling - Harry Potter och De Vises Sten

”Vad är det här?” frågade han moster Petunia.

Hennes läppar stramades åt som de alltid gjorde om han vågade fråga om någonting.

”Din nya skoluniform”, sade hon.

Harry tittade ner i baljan igen.

”Å”, sade han, ”jag fattade inte att den måste vara så våt.”

”Var inte dum”, fräste moster Petunia. ”Jag håller på att färga några av Dudleys gamla saker gråa åt dig. Det kommer att se ut precis som alla andras när jag är klar.”

Det tvivlade Harry allvarligt på men trodde det var bäst att inte säga emot. Han slog sig ner vid bordet och försökte låta bli att tänka på hur han skulle se ut på sin första dag i Stonewall High — förmodligen som om han var klädd i bitar av gammalt elefantskinn.

Dudley och morbror Vernon kom in, båda med rynkad näs; på grund av lukten från Harrys nya skoluniform. Morbror Vernon slog upp tidningen som vanligt och Dudley lade sin Smeltingkäpp, som han bar med sig överallt, med en smäll på bordet.

De hörde rasslet från brevinkastet och dunsen av brev på dörrmattan.

”Gå och hämta posten, Dudley”, sade morbror Vernon.

”Säg åt Harry att hämta den.”

”Hämta posten, Harry.”

”Säg åt Dudley att hämta den.”

”Peta på honom med din käpp, Dudley.”

Harry hoppade åt sidan för käppen och gick ut för att hämta posten. Det låg tre saker på dörrmattan: ett vykort från morbror Vernons syster Marge, som var på semester på The Isle of Wight, ett brunt kuvert som såg ut som en räkning och — ett brev till Harry.

Harry plockade upp det och stirrade på det med hjärtat dallrande som ett resårband. Ingen hade någonsin skrivit till honom i hela hans liv. Vem skulle göra det? Han hade inga vänner, inga andra släktingar — han hade inget lånekort på biblioteket så han hade aldrig ens fatt några stränga meddelanden med uppmaning att lämna tillbaka böcker. Men här var det nu, ett brev, så tydligt adresserat att det inte kunde vara något misstag:

Mr H. Potter

Skrubben under trappan

Privet Drive 4

Little Whinging

Surrey

Kuvertet var tjockt och tungt, tillverkat av gulaktigt pergamentpapper och adressen var skriven med smaragdgrönt bläck. Det fanns inget frimärke.

När Harry med darrande hand vände på kuvertet, såg han ett blodrött vaxsigill med en vapensköld; ett lejon, en örn, en grävling och en orm som omgav ett stort ”H”.

”Raska på där!” skrek morbror Vernon från köket. ”Vad håller du på med, letar du efter brevbomber?” Han skrockade åt sitt eget skämt.

Harry gick tillbaka till köket medan han fortfarande stirrade på sitt brev. Han räckte över räkningen och vykortet till morbror Vernon, satte sig ner vid bordet och började långsamt öppna det gula kuvertet.

Morbror Vernon slet upp räkningen, fnös förargat och slängde över vykortet till moster Petunia.

”Marge är sjuk”, meddelade han henne. ”Åt nåt konstigt skaldjur ...”

”Pappa!” sade Dudley plötsligt. ”Pappa, Harry har nånting!”

Harry var just på väg att veckla upp sitt brev, som var skrivet på samma tjocka pergamentpapper som kuvertet, när morbror Venon häftigt ryckte det ur handen på honom.

”Det där är mitt!” sade Harry och försökte nappa åt sig det igen.

”Vem skulle skriva till dig?” sade morbror Vernon hånleende medan han skakade upp brevet med ena handen och kastade en blick på det. Hans ansikte växlade från rött till grönt fortare än ett trafikljus. Och det stannade inte vid det. På bara några sekunder hade det antagit samma gråvita färg som gammal gröt.

”P-P-Petunia!” flämtade han.

Dudley försökte få tag i brevet för att läsa det, men morbror Vernon höll upp det i luften utom räckhåll för honom. Moster Petunia tog det nyfiket och läste första raden. Ett ögonblick såg det ut som om hon skulle svimma. Hon grep sig om strupen och lät som om hon var på väg att kvävas.

”Vernon! A, du store tid ... Vernon!”

De stirrade på varandra och tycktes ha glömt att Harry och Dudley fortfarande var kvar i rummet. Dudley var inte van vid att man struntade i honom. Han knackade sin pappa hårt i huvudet med Smeltingkäppen.

”Jag vill läsa det där brevet”, sade han med hög röst.

”Jag vill läsa det”, sade Harry ursinnigt, ”eftersom det är mitt.”

”Ut med er, bida två”, kraxade morbror Vernon och stoppade ner brevet i kuvertet igen.

Harry rörde sig inte ur fläcken.

”JAG VILL HA MITT BREV!” skrek han.

”Låt mig se det!” sade Dudley i befallande ton.

”UT!” vrålade morbror Vernon, och han tog både Harry och Dudley i nackskinnet och kastade ut dem i hallen och smällde igen köksdörren efter dem. Harry och Dudley påbörjade omedelbart en ursinnig men tyst kamp om vem som skulle få lyssna vid nyckelhålet; Dudley vann, så Harry lade sig platt på magen med glasögonen dinglande från ena örat för att lyssna i springan mellan dörren och golvet.

”Vernon”, sade moster Petunia med skälvande röst, ”titta på adressen — hur i all världen kan de veta var han sover? Du tror väl inte de bevakar huset?”

”Bevakar ... spionerar ... kan tänkas följa efter oss”, muttrade morbror Vernon uppjagat.

”Men vad ska vi göra, Vernon? Ska vi skriva tillbaka? Tala om för dem att vi inte vill ...”

Harry kunde se morbror Vernons glänsande svarta skor stega fram och tillbaka i köket.

”Nej”, sade han till sist. ”Nej, vi låtsas inte om det. Om de inte far nåt svar ... Ja, det är bäst ... vi ska inte göra nånting ...”

”Men ...”

”Jag tänker inte släppa in nån i mitt hus, Petunia! Svor vi inte på när vi tog emot honom att vi skulle göra slut på de där farliga dumheterna?”

När morbror Vernon kom hem från arbetet den kvällen, gjorde han någonting som han aldrig hade gjort förut; han hälsade på Harry i hans skrubb.

”Var är mitt brev?” sade Harry i samma ögonblick som morbror Vernon hade klämt in sig genom dörren. ”Vem är det som har skrivit till mig?”

”Ingen. Det adresserades till dig av misstag”, sade morbror Vernon kort. ”Jag har bränt det.”

”Det var inte ett misstag”, sade Harry ilsket, ”det stod på det att det var till min skrubb.”

”HÅLL TYST!” vrålade morbror Vernon, och ett par spindlar föll ner från taket. Han tog ett par djupa andetag och tvingade sedan sitt ansikte till ett leende som såg ut att göra riktigt ont.

”Hmm ... jo, Harry ... på tal om den här skrubben. Din moster och jag har funderat ... du håller faktiskt på att bli lite för stor för det ... vi tänkte det kunde vara trevligt om du flyttade in Dudleys andra sovrum.”

”Varför det?” sade Harry.

”Kom inte med frågor!” fräste hans morbror. ”Ta nu med dig dina saker härifrån upp på övervåningen.”

Dursleys hus hade fyra sovrum: ett till morbror Vernon och moster Petunia, ett för gäster (vanligtvis morbror Vernons syster Marge), ett där Dudley sov och ett där Dudley hade alla leksaker och grejer som inte fick plats i hans första sovrum. Harry behövde bara en vända upp till övervåningen för att flytta allt han ägde från skrubben till sitt nya rum. Han slog sig ner på sängen och stirrade runt omkring sig. Nästan allting här inne var sönder. Den en månad gamla filmkameran låg ovanpå en liten leksaksstridsvagn i användbart skick som Dudley en gång hade kört över grannens hund med; i hörnet stod Dudleys allra första teveapparat, som han hade kört foten igenom när hans älsklingsprogram hade upphört; där fanns en stor fågelbur som en gång hade innehållit en papegoja som Dudley hade bytt ut i skolan mot ett riktigt luftgevär, som nu låg uppe på en hylla alldeles böjt i änden eftersom Dudley hade suttit på det. Andra hyllor var fulla med böcker. Det var de enda sakerna i rummet som såg ut som om de aldrig hade blivit rörda.