Joanne Rowling - Harry Potter och De Vises Sten

Mr H. Potter

Rum 17

Railview Hotel

Cokeworth

Harry försökte gripa tag i brevet men morbror Vernon slog undan hans hand. Kvinnan stirrade.

”Jag tar dem”, sade morbror Vernon och reste sig snabbt upp och följde efter henne ut ur matsalen.

”Skulle det inte vara bättre att bara åka hem, kära du?” föreslog moster Petunia försiktigt flera timmar senare, men morbror Vernon tycktes inte höra henne. Exakt vad han var på jakt efter visste ingen av dem. Han körde in dem mitt i en skog, klev ur, sig sig omkring, skakade på huvudet, klev tillbaka in i bilen och så bar det av igen. Samma sak hände mitt ute på ett nyplöjt fält, halvvägs över en hängbro och högst upp i ett parkeringshus.

”Pappa har visst blivit tokig, va?” sade Dudley dystert till moster Petunia samma eftermiddag.

Morbror Vernon hade parkerat nere vid kusten, låst in dem allesammans inuti bilen och försvunnit.

Det började regna. Stora droppar slog mot biltaket. Dudley gnällde och lipade.

”Det är måndag”, sade han till sin mamma, ”'Den store Umberto' går i kväll. Jag vill bo nånstans där det finns teve.”

Måndag. Det fick Harry att tänka på en sak. Om det var måndag — och man brukade kunna lita på att Dudley kände till dagarna i veckan på grund av teveprogrammen — då var morgondagen, tisdagen, hans egen födelsedag då han skulle fylla elva år. Hans födelsedagar brukade förstås aldrig vara särskilt roliga — förra året hade Dursleys gett honom en klädhängare och ett par av morbror Vernons gamla strumpor. Men trots allt fyllde man ju inte elva år varje dag.

Morbror Vernon kom tillbaka, och han log faktiskt. Han bar dessutom på ett långt, smalt paket och svarade inte moster Petunia när hon frågade vad han hade köpt.

”Jag har hittat det perfekta stället!” sade han. ”Kom med nu! Ut ur bilen med er allesammans!”

Det var mycket kallt utanför bilen. Morbror Vernon pekade på någonting som såg ut som en stor klippa långt ut i havet. Högst uppe på toppen av klippan låg det eländigaste lilla ruckel man kunde föreställa sig. En sak kunde man vara säker på, och det var att det inte fanns någon teve där.

”Det blir storm till kvällen säger de på väderleksrapporten!” sade morbror Vernon glatt och slog ihop händerna. ”Och den här gentlemannen har vänligt nog gått med på att låna oss sin båt!”

En tandlös gammal man kom lufsande emot dem och pekade med ett ganska elakt flin på en gammal roddbåt som låg och guppade i det järngrå vattnet nedanför dem.

”Jag har redan skaffat lite proviant”, sade morbror Vernon, ”så ombord med er nu allesammans!”

Det var iskallt i båten. Isigt havsskum och regn kröp nerför halsen på dem och en kylig vind piskade dem i ansiktet. Efter vad som kändes som flera timmar kom de fram till klippan, där morbror Vernon snavande och halkande gick före dem upp till det förfallna huset.

Inuti var det hemskt; det luktade fränt av tång, vinden ven genom springorna i träväggarna och spisen var tom och fuktig. Det fanns bara två rum.

Morbror Vernons proviant visade sig vara en påse chips åt var och en och fyra bananer. Han försökte tända en brasa, men de tomma chipspåsarna rykte bara och krympte ihop.

”Skulle inte vara dumt att ha några av de där breven nu, va?” sade han muntert.

Han var på mycket gott humör. Tydligen trodde han inte att det fanns den ringaste chans för någon att komma ut till dem här under en storm och avlämna post. I sitt stilla sinne höll Harry med om det, fastän tanken inte gjorde honom det minsta glad.

Medan natten föll blåste den utlovade stormen upp omkring dem. Skum från de höga vågorna stänkte mot rucklets väggar och en häftig vind fick de smutsiga fönsterrutorna att skallra. Moster Petunia hittade några mögliga filtar i det andra rummet och gjorde en bädd åt Dudley på den malätna soffan. Hon och morbror Vernon gick och lade sig i den knöliga sängen i rummet intill och Harry fick på egen hand försöka hitta en så mjuk golvbit som möjligt, där han rullade ihop sig under den tunnaste, trasigaste filten.

Stormen rasade allt häftigare allt eftersom natten framskred. Harry kunde inte sova. Han huttrade och vände och vred på sig för att få det bekvämare, medan magen knorrade av hunger. Dudleys snarkningar dränktes av det låga åskmullret som började nära midnatt. Den upplysta urtavlan på Dudleys klocka, som dinglade över soffkanten på hans feta armled, upplyste Harry om att han skulle bli elva år om tio minuter. Han låg och såg på hur hans födelsedag tickade närmare och undrade om Dursleys över huvud taget skulle komma ihåg den, undrade var brevskrivaren nu befann sig.

Fem minuter kvar. Harry hörde hur någonting knakade utanför. Han hoppades att taket inte skulle falla in, fastän han kanske skulle bli varmare om det gjorde det. Fyra minuter kvar. Kanske huset på Privet Drive skulle vara så fullt av brev när de kom tillbaka att han på något vis kunde stjäla ett.

Tre minuter kvar. Var det havet som slog så hårt mot klippan? Och (två minuter kvar) vad var det där för ett konstigt krasande ljud? Höll klippan på att falla sönder ner i havet?

Bara en minut kvar, och sedan skulle han vara elva. Trettio sekunder ... tjugo ... tio ... nio ... kanske han skulle väcka Dudley, bara för att reta honom ... tre ... två ... en ...

Bom.

Hela rucklet darrade och Harry satte sig tvärt upp och stirrade på dörren. Någon stod där utanför och knackade för att bli insläppt.

BOM. Det knackade igen. Dudley vaknade med ett ryck.

”Var är kanonen?” sade han dumt.

Det hördes ett brak bakom dem och morbror Vernon kom kanande in i rummet. Han höll ett gevär i händerna — nu förstod de vad som hade funnits i det långa, smala paketet han hade tagit med sig.

”Vem där?” skrek han. ”Jag varnar er, jag är beväpnad!”

Det blev en paus. Sedan ...

Pang!

Dörren slogs till med en sådan kraft att den hoppade av gångjärnen och landade platt på golvet med ett öronbedövande brak.

En jättelik man stod i dörröppningen. Ansiktet var nästan helt dolt av en lång, lurvig hårman och ett vilt, trassligt skägg, men man kunde urskilja ögonen, som gnistrade som svarta skalbaggar under allt håret.

Jätten pressade sig in i det lilla rucklet, hukade sig djupt så att huvudet precis nuddade vid taket. Han böjde sig ner, lyfte upp dörren och satte lätt och ledigt tillbaka den i karmen. Dånet från stormen utanför avtog en aning. Han vände sig om och såg på dem allesammans.

”Man kanske kunde få sej en kopp te, va? De har inte vart nån lätt resa precis ...”

Han lufsade fram till soffan där Dudley satt som förstenad av rädsla.

”Opp å hoppa, din stora luns”, sade främlingen.

Dudley pep och sprang och gömde sig bakom sin mamma, som skräckslagen hukade sig bakom morbror Vernon.

”A här e Harry!” sade jätten.

Harry tittade upp i det skräckinjagande, vilda och mörka ansiktet och såg att de små skalbaggsögonen var hoprynkade i ett leende.

”Sist jag såg dej va du bara en baby”, sade jätten. ”Du e väldigt lik din pappa, men du har din mammas ögon.”

Morbror Vernon gav ifrån sig ett konstigt raspande läte.

”Jag kräver att ni omedelbart ger er av härifrån, min herre!” sade han. ”Det är hemfridsbrott att bryta sig in på det här viset!”

”Äh, håll truten, Dursley, ditt stora tillgjorda sviskon”, sade jätten. Han sträckte sig fram över soffryggen, slet geväret ur händerna på morbror Vernon, vred ihop det till en knut lika lätt som om det hade varit gjort av gummi och kastade in det i ett hörn av rummet.