Joanne Rowling - Harry Potter och De Vises Sten

Nerifrån kom ljudet av Dudley som bölade åt sin mamma: ”Jag vill inte ha honom där inne ... jag behöver det där rummet ... kör ut honom därifrån ...”

Harry suckade och sträckte ut sig på sängen. I går skulle han ha gett vad som helst för att få vara här uppe. I dag skulle han hellre vara tillbaka i sin skrubb med det där brevet än här uppe utan det.

Morgonen därpå vid frukosten var alla ganska tysta. Dudley befann sig i chocktillstånd. Han hade vrålat, dunkat på sin pappa med Smeltingkäppen, kräkts med flit, sparkat sin mamma och kastat sin sköldpadda genom växthustaket, och han hade ändå inte fått tillbaka sitt rum. Harry tänkte på hur det hade varit vid den här tidpunkten dagen innan och önskade bittert att han hade öppnat brevet i hallen. Morbror Vernon och moster Petunia tittade ideligen dystert på varandra.

När posten kom sade morbror Vernon, som visst försökte visa sig snäll mot Harry, att Dudley skulle gå och hämta den. De hörde hur han slog och bankade med sin Smeltingkäpp hela vägen ut i hallen. Sedan ropade han:

”Här är ett till! Mr H. Potter, Det minsta sovrummet, Privet Drive 4 ...” Med ett kvävt skrik hoppade morbror Vernon upp från sin plats och sprang ut i hallen med Harry tätt bakom sig. Morbror Vernon måste brotta ner Dudley på golvet för att ta brevet ifrån honom, vilket försvårades av att Harry hade grabbat tag om halsen på morbror Vernon bakifrån.

Efter en minuts förvirrat slagsmål, under vilket alla fick sin beskärda andel av Smeltingkäppen, rätade morbror Vernon på sig, flåsande efter andan, med Harrys brev hårt i handen.

”Gå till din skrubb ... ditt sovrum, menar jag”, väste han åt Harry. ”Dudley ... gå ... ge dig i väg bara.”

Harry gick runt, runt i sitt nya rum. Någon eller några visste att han hade flyttat ut ur sin skrubb och de tycktes veta att han inte hade fått sitt första brev. Visst måste det betyda att de skulle försöka igen? Och den här gången skulle han se till att de inte misslyckades. Han hade en plan.

Den lagade väckarklockan ringde klockan sex nästa morgon. Harry stängde kvickt av den och klädde tyst på sig. Han fick inte väcka Dursleys. Han smög sig nerför trappan utan att tända någon av lamporna.

Han tänkte vänta på brevbäraren i hörnet av Privet Drive och fa tag i breven till nummer fyra först. Hjärtat bultade hårt då han smög sig tvärs genom den mörka hallen mot ytterdörren ...

”AAAAAJJJ!”

Harry tog ett skutt upp i luften, han hade trampat på någonting stort och mosigt på dörrmattan — någonting levande!

Ljusen tändes i övervåningen och till sin fasa upptäckte Harry att det där stora mosiga var morbroderns ansikte. Morbror Vernon hade legat vid foten av ytterdörren i en sovsäck, säkert för att övertyga sig om att Harry inte gjorde exakt det som han hade försökt göra.

Han gapade och skrek åt Harry i ungefär en halvtimme och sade sedan åt honom att gå och laga en kopp te. Harry lunkade bedrövat ut i köket och när han kom tillbaka hade posten anlänt, rakt ner i morbror Vernons knä. Harry kunde se tre brev med adressen i grönt bläck.

”Jag vill ...”, började han, men morbror Vernon var redan i färd med att riva breven i bitar inför ögonen på honom.

Morbror Vernon gick inte till arbetet den dagen. Han stannade hemma och spikade igen brevlådan.

”Du förstår”, förklarade han för moster Petunia, ”att om de inte kan avlämna dem, så ger de helt enkelt upp.”

”Jag är inte säker på att det kommer att fungera, Vernon.”

”A, de här personernas hjärnor fungerar på besynnerliga sätt, Petunia, de är inte som du och jag”, sade morbror Vernon och försökte slå in en spik med en bit fruktkaka som moster Petunia just hade haft med sig åt honom.

På fredagen anlände inte mindre än tolv brev till Harry. Eftersom de inte kunde komma in genom brevinkastet hade de skjutits in under dörren, kilats in genom sidospringorna och några hade till och med pressats in genom det Ma fönstret på toaletten på bottenvåningen.

Morbror Vernon stannade hemma igen. Sedan han bränt upp alla breven, tog han fram hammare och spik och satte brädor för springorna runt dörrarna på framsidan och baksidan så att ingen kunde gå ut. Han gnolade ”Trippa högt på tå genom tulpanerna” medan han arbetade, och han hoppade till vid minsta ljud.

På lördagen började saker och ting bli helt oregerliga. Tjugofyra brev till Harry fann väg in i huset, hoprullade och gömda inuti vart och ett av de två dussin ägg som det mycket förvirrade mjölkbudet hade räckt moster Petunia genom vardagsrumsfönstret. Medan morbror Vernon ringde ursinniga telefonsamtal till postkontoret och mjölkaffären och försökte finna någon att framföra klagomål till, strimlade moster Petunia breven i sin matberedare.

”Vem i all världen är så ivrig att få tala med dig ?” frågade Dudley Harry med häpnad i rösten.

På söndagsmorgonen när morbror Vernon slog sig ner vid frukostbordet såg han trött och ganska dålig ut, men ändå lycklig.

”Ingen post på söndagarna”, påminde han dem glatt medan han bredde marmelad på sina tidningar, ”inga förbaskade brev i dag ...”

Någonting kom svischande ner genom skorstenen i köket medan han talade och träffade honom hårt i nacken. I nästa ögonblick kom trettio eller fyrtio brev utsusande ur spisen som kulor. Dursleys duckade, men Harry tog ett språng upp i luften och försökte fånga ett ...

”Ut! Ut!”

Morbror Vernon grep tag runt midjan på Harry och slängde in honom i hallen. När moster Petunia och Dudley hade sprungit ut med armarna över ansiktet, smällde morbror Vernon igen dörren. De kunde höra hur breven fortfarande strömmade ut i rummet, studsande från väggar och golv.

”Det avgör saken”, sade morbror Vernon. Han försökte tala lugnt men drog samtidigt stora tussar ur mustaschen. ”Jag vill att ni allesammans ska vara tillbaka här om fem minuter färdiga att ge er av. Vi ska fara härifrån. Packa bara lite kläder. Inga invändningar!”

Han såg så farlig ut med halva mustaschen borta att ingen vågade säga emot. Tio minuter senare hade de bänt sig ut genom de förspikade dörrarna och befann sig i bilen, som i full fart körde mot motorvägen. Dudley snorade och lipade i baksätet; hans pappa hade gett honom en örfil för att han uppehöll dem medan han försökte packa ner sin teve, video och dator i idrottsväskan.

De körde. Och körde. Inte ens moster Petunia vågade fråga vart de var på väg. Då och då gjorde morbror Vernon en skarp sväng och åkte i motsatt riktning en stund.

”Skakar av mig dem ... skakar av mig dem”, muttrade han varje gång han gjorde det.

De stannade inte för att äta och dricka på hela dagen. När natten föll på började Dudley stortjuta. Han hade aldrig varit med om en så hemsk dag i hela sitt liv. Han var hungrig, han hade missat fem teveprogram som han velat se och det hade aldrig gått så länge utan att han hade fått spränga en utomjording i luften i sin dator.

Morbror Vernon stannade till sist utanför ett dystert hotell i utkanten av en stor stad. Dudley och Harry delade ett rum med varsin säng och fuktiga, sjaskiga lakan. Dudley snarkade, men Harry somnade inte utan satt på fönsterbrädan och stirrade ner på ljusen från förbipasserande bilar och undrade ...

De åt gamla torra flingor och kalla konserverade tomater på rostat bröd till frukost dagen därpå. De hade just ätit färdigt när hotellägarinnan kom fram till deras bord.

”Ursäkta mig, men är nån av er mr H. Potter? Det är nämligen så att jag har fått ungefär hundra såna här till receptionen.”

Hon höll upp ett brev så att de kunde läsa adressen med grönt bläck: