Arkadij Strugatskij - Tidsålderns rovgiriga ting

Marija tog på sig glasögonen och tittade oavvänt på mig.

„Tror ni, att jag inte ska berätta? Tror ni, att jag också ska åsidosätta tjänsteplikten?“

„Det, som ni ska få erfara, har ingenting som helst att göra med tjänsteplikten. Tjänsteplikten kommer ni kanske att bryta mot senare. Som Riemaier. Detta är sleg, kamrat. Detta är en maskin, som väcker fantasin och styr den dit det faller sig, och i synnerhet dit, Ni själv omedvetet — jag understryker: omedvetet — gärna skulle styra den. Ju längre bort ifrån djuret ni befinner er, desto ofarligare är sleg, men ju närmare djuret ni står, desto mer vill ni fullfölja konspirationen. Djuren föredrar ju själva att tiga. De drar oupphörligt i spaken.“

„Vilken spak?“

Jag förklarade för honom om råttorna.

„Har ni själv också prövat det?“ frågade Marija.

„Ja.“

„Och?“

„Som synes tiger jag,“ sade jag.

Marija fnös en stund. Sedan sade han:

„Nå ja, jag står inte närmare djuren än ni… Hur använder man det?“

Jag laddade radion och räckte honom den. Oscar iakttog oss intresserat.

„Ta i trä,“ sade Marija. „Var är badrummet? Jag måste i alla fall tvätta av mig resedammet.“

Han låste in sig i badrummet, och det hördes, hur han tappade alltsammans därinne.

„Märkligt fall,“ sade Oscar.

„Det är över huvud taget inget fall,“ genmälde jag. „Detta är ett stycke historia, Oscar, men ni vill stoppa in det i en pärm. Men här har ni inte att göra med några gangstrar. Det begriper till och med en igelkott, som Jurkovskij brukade säga.“

„Vem?“

„Jurkovskij, Vladimir Sergejevitj. Han var en sån där berömd planetolog; jag har arbetat tillsammans med honom.“

„Aha,“ sade Oscar. „För övrigt står där på torget mittemot Olympic ett minnesmärke över nån Jurkovskij.“

„Högstdensamme.“

„Verkligen?“ sade Oscar. „Det är förresten fullt möjligt. Det är bara det, att hans staty har man inte rest, för att han var en berömd planetolog. Han var helt enkelt den förste i stans historia, som sprängde banken på den elektroniska ruletten. En sån bedrift beslöt man att föreviga.“

„Jag har väntat mig nåt i den vägen,“ mumlade jag fram. Det kändes dystert.

Ifrån badrummet ljöd duschens brus, och plötsligt vrålade Marija med förfärlig röst. Först tänkte jag, att han hade kranat på iskallt vatten i stället för varmt, men han slutade inte vråla, och sedan började han svära och skälla med ord, som inte lämpar sig för trycket. Jag och Oscar utbytte blickar. Oscar förhöll sig på det hela taget lugn; han antog förmodligen, att verkan av sleg skulle yttra sig på detta vis, och i hans ansikte uppstod ett medlidande uttryck. Ursinnigt rasslade regeln, badrumsdörren for opp med en smäll, igenom sovrummet klafsade våta hälar, och en naken Marija kom farande in i arbetsrummet.

„Hör ni, är ni idiot, karl?“ vrålade han emot mig. „Vad är detta för smutsiga lustigheter?“

Jag stelnade. Marija liknade en vidunderlig zebra. Hans välgödda kroppshydda var täckt med lodrätta, giftgröna rännilar. Han domderade och stampade med fötterna, och omkring honom flög där smaragdgröna stänk. När vi hade återfått fattningen och undersökte brottsplatsen, visade det sig, att duschmunstycket var tilltäppt medelst en med grön lackfärg indränkt svamp, och jag mindes Len; jag förstod, att detta var Vuzis verk. Incidenten behandlades uttömmande och länge. Oscar gnäggade. Jag skrubbade Marija med en borste och förklarade mig. Sedan förkunnade Marija, att nu så trodde han minsann inte någon och han skulle prova sleg hemma. Han klädde sig och började med Oscar diskutera en plan för blockad emot staden.

Jag tvättade badkaret och tänkte, att mitt arbete vid Säkerhetsrådet genom detta hade lupit till ända, att ett helt annat arbete nu tog sin början, att jag inte visste, vad jag först skulle ta itu med, att jag gärna skulle vara med och diskutera planen om blockaden, inte därför, att jag höll en blockad för ofrånkomlig, utan därför, att det var så enkelt, mycket enklare än att återge människorna sina av tingen uppslukade själar och lära var och en tänka på världens problem som på sina egna personliga.

„… Isolera denna varhärd ifrån världen, isolera den hårt och strängt — det är det, som är hela vår filosofi,“ yttrade Marija. Det var riktat emot mig. Kanske inte bara mot mig. Marija var ju en klok man. Han begrep säkert, att isolering alltid är ett försvar, men här måste man gå till anfall. Han förstod sig bara på att gå till angrepp med insatsgrupper, och han tyckte förmodligen, det var besvärande att behöva tillstå detta.

Rädda. Hur länge skall man behöva hålla på att rädda er? Skall ni någon gång lära er, att rädda er själva? Varför lyssnar ni ständigt på svartrockarna, på de fascistiska demagogerna, på dummerjönsar av Opirs typ? Varför vill ni inte anstränga era hjärnor? Vill ni inte alls tänka? Hur kan det vara, att ni inte förstår, att världen är enorm, sammansatt och hänförande? Varför finner ni allting simpelt och tråkigt? På vad sätt skiljer sig era hjärnor ifrån Rabelais', Swifts, Lenins, Einsteins, Makarenkos, Hemingways och Strogovs? Någon gång tröttnar jag på detta, tänkte jag. Någon gång räcker inte längre krafterna och övertygelsen. Jag är ju som ni! Det är bara det, att jag vill hjälpa er, varemot ni inte vill hjälpa mig…

Rjug och Len kom in till mig efter skolan, och Len sade: „Vi har redan bestämt oss, Ivan. Vi reser till Gobi, till Stambanan.“ Len hade rödblonda fjun på läppen och stora, röda händer, och det syntes, att det var just han, som hade kommit att tänka på Stambanan och för inte så länge sedan, kanske för sisådär en tio minuter sedan. Rjug teg som vanligt, tuggade på ett grässtrå och betraktade mig uppmärksamt med lugna, gråa ögon. Han ser alldeles fyrkantig ut, tänkte jag om honom och sade: „Utmärkt bok, inte sant?“ — „Nå ja,“ sade Len. „Vi begrep hela tiden, var vi måste resa hän.“ Rjug teg. „Där står en hetta och en stank i skuggan av denne grovarbetardrake,“ sade jag ur minnet. „De tuggar i sig allt, som kommer under dem, det gamla mongoliska avgudatemplet och benen av det tvåpuckliga djur, som en gång i tiden har stupat i sandstormen…“ — „Ja,“ sade Len, men Rjug tuggade på sitt grässtrå. „Var gång,“ fortsatte jag (ur Itjindagla), „då solen intagit ett med matematisk noggrannhet bestämt läge på himmelen, lyser där i öster opp en hägring av en underlig stad med vita torn, som ingen ännu sett i verkligheten…“ — „Man måste se detta med egna ögon,“ sade Len och skrattade. „Min vän Len,“ sade jag, „detta är alltför hänförande och följaktligen alltför enkelt. Ni ser själva, att detta är alltför enkelt, och det ska bli en obehaglig missräkning…“ Nej, det sade jag inte. „Min vän Len,“ sade jag, „vad är detta för en hägring? För sju år sen såg jag en verkligt skön hägring i din mors hus: ni bägge stod framför mig nästan vuxna…“ Nej, det sade jag för mig själv men inte till dem. Så kan man inte säga. „Len, vännen min,“ sade jag. „För sju år sen förklarade du för mig, att ditt folk var förbannat. Vi kom hit och hävde förbannelsen tillsammans med dig och Rjug och tillsammans med många andra barn, som inte hade några föräldrar. Men nu är det er tur att häva den förbannelse, som…“ Det blir väldigt svårt att förklara. Men jag skall förklara det. På ett eller annat sätt skall jag förklara det. Vi vet sedan barndomen om, hur man upphäver förbannelser på barrikaderna, hur man häver förbannelser på byggen och i laboratorier; och ni, ni skall häva den sista förbannelsen, ni, de framtida pedagogerna och uppfostrarna. I det sista kriget, det allra oblodigaste och allra svåraste för dess soldater.