Arkadij Strugatskij - Tidsålderns rovgiriga ting

Sedan fick jag reda på var, Al var. Vid sidan om en smutsig, med sandsäckar avspärrad lokal fick jag syn på Rundhuvudet. Han stod orörlig i dörren, hans ansikte var nersotat, han osade krutrök, och pupillerna var så stora, att de fyllde ögonen. Var femte sekund böjde han sig ner och borstade av knäna; han lyssnade inte på mig, och jag var tvungen att kraftigt skaka om honom, för att han skulle märka mig.

„Det finns ingen Al!“ vrålade han. „Han finns inte, begrips? Bara opp i rök, förstått? Tjugo kilovolt, hundra ampХre, fattar du? Han hoppade inte långt nog!“

Med en kraftig stöt puttade han undan mig, vände sig om och störtade hals över huvud i ett språng över sandsäckarna in i det smutsiga utrymmet. Han föste de nyfikna åt sidorna och slog sig fram till en låg järndörr.

„Hallå, öppna!“ tjöt han gällt. „Hallå, det är jag igen! Alla goda ting är tre…“

Dörren slog igen med ett kraftigt genljudande dån efter honom, och folk ryckte förskräckt tillbaka, snubblande och fallande. Jag väntade inte på, att han skulle komma ut igen. Jag behövde honom inte längre. Där var bara Riemaier kvar. Vuzi var också kvar, men på henne hoppades jag inte. Alltså, bara Riemaier. Jag skulle inte väcka honom, jag skulle vänta utanför dörren.

Solen hade redan gått opp, och de nersölade gatorna var öde. Ur underjordiska uppställningsplatser klättrade automatiska gårdskarlar opp och tog itu med sitt arbete. De kunde inget annat än arbeta, de hade inga potentialer, som det lönade sig att utveckla, men i gengäld hade de heller inga primitiva reflexer. Vid sidan om Olympic fick jag stanna och släppa fram en lång kolonn med röda och gröna människor samt folk, som var täckta med rykande fjäll och som dragande benen efter sig mödosamt asade sig fram ifrån gata till gata efterlämnande en os av svett och målarfärg. Jag stod och väntade, mens de gick förbi; solen belyste redan den enorma hotellbyggnaden och blänkte muntert i Vladimir Sergejevitj Jurkovskijs ansikte; hans blick var liksom under hans livstid höjd över allas huvuden. När de hade gått förbi, gick jag in på hotellet. Portieren slumrade bakom sin disk. När han hade vaknat, log han yrkesmässigt och frågade med frisk stämma:

„Önskar ni ett rum?“

„Nej,“ sade jag. „Jag ska till Riemaier.“

„Till Riemaier? Men ursäkta… Rum nummer niohundratvå?“

Jag stannade till.

„Ja, det är det väl. Hur så?“

„Jag ber om ursäkt, men Riemaier är inte hemma.“

„Inte det?“

„Han har rest sin väg.“

„Det kan inte vara sant, han är ju sjuk… Tar ni inte miste nu? Rum nummer niohundratvå.“

„Alldeles riktigt. Rum nummer niohundratvå. Riemaier. Vår ständige gäst. Han reste iväg för halvannan timme sen. Närmare bestämt, han flög sin väg. Hans vänner hjälpte honom att ta sig ner och stiga opp i helikoptern.“

„Vad då för vänner?“ frågade jag modstulet.

„Sa jag vänner? Ursäkta, det var kanske bara bekanta. Det var tre stycken, två av dom känner jag verkligen inte. Unga män av den sportiga typen. Mr. Pebblebridge känner jag däremot, han är vår ständige gäst, men han har redan checkat ut.

„Pebblebridge?“

„Alldeles riktigt. Den sista tiden har han rätt ofta träffat Riemaier, så jag sluter mig till, att de är väl bekanta. Han hade rum nummer åttahundrasjutton… En man med representativt utseende, något till åren, rödlätt…“

„Oscar…“

„Alldeles riktigt, Oscar Pebblebridge.“

„Jag förstår,“ sade jag och försökte behärska mig. „Ni sa alltså, att de hjälpte honom?“

„Ja. Han var ju väldigt sjuk, man fick till och med hämta en läkare till honom i går. Han var ännu mycket svag; de unga männen höll honom under armarna och nästan bar honom.“

„Men sköterskan? Han hade en sköterska hos sig.“

„Hade. Men hon gick sin väg genast efter dom. De lät henne gå.“

„Vad heter ni?“ frågade jag.

„Weil, till er tjänst.“

„Hör på, Weil,“ sade jag. „Tyckte ni inte, det verkade, som om Riemaier fördes bort med våld?“

Jag släppte honom inte med blicken. Han blinkade förvirrat.

„N-nej,“ svarade han. „Förresten, nu när ni säger det…“

„Bra,“ sade jag. „Ge mig nyckeln till hans rum, och följ med mig.“

Portierer är som regel mycket mångkunnigt folk. I vart fall har de näsa för vissa bestämda ting. Det var alldeles klart, att han gissade, vad jag var för en. Kanske till och med varifrån jag kom. Han kallade till sig dörrvakten, viskade något till denne, och vi åkte opp med hissen till nionde våningen.

„Vilken valuta betalade han med?“ frågade jag.

„Vem? Pebblebridge?“

„Ja.“

„Jag tror… O ja, mark. Tyska mark.“

„När kom han hit till er?“

„Ett ögonblick… jag kommer strax ihåg… Sexton mark… alldeles precis för fyra dagar sen.“

„Visste han, att Riemaier bodde hos er?“

„Ursäkta, det kan jag inte svara på. Men i förrgår så åt de middag tillsammans. Och i går så samtalade de länge i vestibulen. Tidigt på morgonen, när ännu ingen sov.“

I Riemaiers rum var där ovanligt rent och städat. Jag gick omkring och såg mig om i rummet. I väggskåpet stod där några resväskor. Sängen var inte bäddad, men några spår av strid fann jag inte. I badrummet var där också rent och städat. På toaletthyllan låg där några askar med Devon.

„Vad föreslår ni, ska jag tillkalla polis?“ frågade portieren.

„Det vet jag inte,“ svarade jag. „Rådgör med ledningen.“

„Ni förstår, jag har börjat tvivla igen… Det är sant, han sa inte adjö till mig… men det såg alldeles oskyldigt ut. Han kunde ju ha gett ett tecken, så hade jag förstått honom, vi känner varandra sen gammalt… Men han bara bad mr. Pebblebridge: Radion, glöm inte radion …“

Radiomottagaren låg nedanför spegeln, övertäckt med en vårdslöst ditslängd handduk.

„Jaså?“ sade jag. „Och vad svarade då mr. Pebblebridge?“

„Mr. Pebblebridge lugnade honom och sa: Javisst, oroa er inte …“

Jag tog radioapparaten, gick ut ur badrummet och satte mig vid skrivbordet. Portieren såg än på mig, än på radion. Så där, tänkte jag, nu vet han, varför jag är hitkommen. Jag slog på radion. Det väste och ylade i den. De visste allesamman om sleg. Jag behövde inte Al, jag behövde inte Riemaier, jag kunde ta vem som helst, den förste bäste jag mötte. Denne portier, till exempel. Gärna med det samma. Jag stängde av radion och sade:

„Var snäll och slå på radiogrammofonen.“

Portieren skyndade med korta steg iväg till radiogrammofonen, slog på den och såg frågande på mig.

„Byt inte station,“ sade jag. „Men var vänlig skruva ner ljudet lite, tack ska ni ha.“

„Så ni råder mig inte att tillkalla polis?“ frågade portieren.

„Gör som ni vill.“

„Jag fick intrycket, att ni hade tänkt er nånting bestämt, när ni bad mig.“

„Det var bara, som ni tyckte,“ sade jag kyligt. „Jag tycker helt enkelt inte om mr. Pebblebridge. Men det rör inte er.“

Portieren bugade sig.

„Jag stannar här så länge, Weil,“ sade jag. „Jag tror bestämt, att mr. Pebblebridge ska komma tillbaka hit. Ni behöver inte förvarna honom om, att jag är här. Ni är ledig så länge.“

„Uppfattat,“ sade portieren.

När han gått, ringde jag Telegrafen och dikterade ett telegram till Marija: „Funnit livets mening men ensam bror plötsligen avliden res ofördröjligen hit Ivan“. Sedan slog jag ånyo på radion och den började på nytt väsa och yla. Då tog jag av kåpan och plockade ut blandaren. Det var ingen blandare. Det var en sleg. En vacker, noggrant tillverkad liten komponent, uppenbart framställd på fabrik; ju mer jag tittade på den, desto mer fick jag för mig, att någonstans någon gång — långt innan jag anlände hit, och mer än en gång — hade jag redan sett sådana små detaljer i någon mycket välkänd apparat. Jag försökte påminna mig, var jag hade sett dem; men i stället kom jag att tänka på portieren, hans ansikte, hans förnöjda smil, det förstående, medkännande uttrycket i ögonen. De är smittade allesamman. Nej, de har inte provat sleg, gud förbjude! Detta är det giftigaste skitet av allt skit… Hysch, kära du, hur kan du, när pojken hör på?… Men jag har hört, att det är ovanligt… Jag? Nej, hör nu här, min smale vän! Du har tydligen ingen särskilt hög uppfattning om mig… Jag vet inte, men det sägs, att i Oasen, hos Buba, men jag vet inte själv… Men varför inte? Jag är en måttfull människa, om jag märker, att det är dåligt på nåt vis, så slutar jag… Ge mig fem paketer Devon, vi ska (hi!hi!) ut och fiska… Femtiotusen människor. Och deras bekanta i andra städer. Och hundratusen turister årligen. Och det är inte fråga om en liga. Vore det så väl, ett förbrytarband, ett sådant kan vi spränga! Det är en annan sak, att de alla är beredda, att de alla längtar, och det finns inte minsta antydan till möjlighet att visa dem, att detta är förfärligt, att detta är undergång, att detta är skam…