Arkadij Strugatskij - Tidsålderns rovgiriga ting

Jag kramade sleggen i näven, stödde huvudet på knytnäven och betraktade trött Riemaiers gåbortskavaj med ordensbanden på, vilken hängde över stolsryggen. Så, som jag nu satt, måste han ha suttit i samma fåtölj för några månader sedan och för blott andra gången hållit sleggen och radion i handen, och samma varma solkatt hade passerat över botten av hans medvetande: man behöver inte oroa sig för något, här är ju ljus i vilket som helst mörker, sötma i vilken som helst bitterhet, glädje i vilka som helst kval…

… Där ser du, sade Riemaier. Nu förstår du. Man måste helt enkelt vara ärlig emot sig själv. Det känns lite skamligt i början, men sen så börjar man förstå, hur mycket tid man har förslösat…

… Riemaier, sade jag. Jag har inte ödat tid för min egen skull. Detta får man inte göra, man helt enkelt får inte, detta är allas undergång, man får inte byta bort sitt liv emot ett surrogat…

… Zjilin, sade Riemaier. När en människa gör nåt, gör hon det alltid för sig själv. Det finns kanske också här i världen fullkomliga egoister, men fullkomliga altruister är där inga. Om du menar döden i badkaret, så är vi, för det första, i alla fall dödliga i den reella världen, och för det andra, när nu en gång vetenskapen har gett oss sleg, så ska den också bemöda sig om att göra sleggen ofarlig. Till dess så behöver man bara vara måttfull. Och tala inte med mig om att drömmarna skulle vara en ersättning för verkligheten. Du är ingen gröngöling, du vet utmärkt väl, att dessa drömmar också är en verklighet. Detta är en helgjuten värld. Varför kallar du upptäckandet av denna värld för undergång?…

… Riemaier, sade jag. Därför att den världen trots allt är illusorisk, den finns i sin helhet inom dig men inte utanför dig; och allt, som du gör i den, blir kvar inom dig. Den står i motsättning till den reella världen, den är dess fiende. Folk, som har trätt in i en illusorisk värld, går under i den reella världen. Det är, som om de hade dött. Och när alla går in i den illusoriska världen — du vet, att det kan sluta så — då tar mänsklighetens historia slut…

… Zjilin, sade Riemaier. Historien, det är människornas historia. Ingen människa vill leva förgäves, och sleg ger en ett sånt liv… Ja, jag vet, du anser, att du i alla fall inte lever ditt liv förgäves, även utan sleg, men medge, att du aldrig har levat så skarpt, klart och innerligt som idag i badkaret. Du skäms lite, när du minns det, du skulle väl inte riskera att berätta om detta livet för nån annan? Det behöver du inte heller. De har sina liv, du har ditt…

… Riemaier, sade jag. Allt detta är sant. Men det förflutna! Kosmos, skolorna, kampen emot fascisterna, mot gangstrarna — vad var då det, var det förgäves? Har jag levat förgäves i fyrtio år? Och de andra? Har de också levat förgäves?…

… Zjilin, sade Riemaier. I historien finns det ingenting, som är förgäves. En del har kämpat och inte fått leva för att uppleva sleg. Men du har kämpat och fått leva för att uppleva det…

… Riemaier, sade jag. Jag fruktar för mänskligheten. Detta är ju slutet. Detta är slutet på växelverkan emellan människa och natur, detta är slutet för växelspelet emellan individ och samhälle, detta är slutet för framåtskridandet, Riemaier. Alla milliarder människor i badkaren, nersänkta i varmt vatten och försjunkna i sig själva. Bara i sig själva…

… Zjilin, sade Riemaier. Detta är förskräckligt, därför att det är ovant. Och vad beträffar slutet, så blir det bara för det reella samhället, bara för det reella framåtskridandet. Men varje enskild människa förlorar ingenting, hon bara erövrar, för hennes värld blir ojämförligt mycket klarare och skarpare, hennes förhållande till naturen — den illusoriska, förstås — blir mångfaldigare, och hennes förhållande till samhället — också det illusoriskt, men det kan hon ju inte veta om — blir både mäktigare och fruktbarare. Och man ska inte sörja över slutet på framåtskridandet. Det vet du ju, att allting har en ände. Så tar den reella världens framåtskridande slut. Förr visste vi inte hur, det skulle ta slut. Nu vet vi det. Vi har inte lyckats lära känna den reella tillvarons hela potentiella intensitet, kanske skulle vi ha kunnat uppnå den kännedomen om hundra år, men nu har vi den i våra händer. Sleg skänker dig den perception ifrån de mest avlägsna efterkommande och de mest avlägsna förfäder, som du aldrig skulle kunna uppnå i det reella livet. Du är helt enkelt fången i ett förlegat ideal, men var logisk, det idealet, som sleg erbjuder dig, är lika så skönt… Du har ju alltid drömt om en människa med fantasi och gigantisk föreställningsförmåga…

… Riemaier, sade jag. Om du visste, hur trött jag är. Det tråkar ut mig att strida. Hela livet har jag kämpat både med mig själv och med andra människor. Jag kämpar alltid, för annars är livet inget liv. Men jag är trött just nu, och just om sleg vill jag inte strida…

… Gå då, Ivan, sade Riemaier.

Jag stoppade in sleggen i radioapparaten. Liksom han, den gången. Jag reste mig. Liksom han, den gången. Jag tänkte redan inte på någonting, jag tillhörde inte längre denna värld, men jag hörde ännu, hur han sade: glöm bara inte att låsa dörren ordentligt, så ingen stör dig. Och då satte jag mig ner.

… Jaså, på det viset, Riemaier! sade jag. Det var så, det var! Du gav dig. Du låste dörren ordentligt. Sedan skrev du lögnaktiga rapporter till dina vänner om, att här inte fanns någon sleg. Och sedan skickade du mig, med bara en minuts tvekan, i döden, för att jag inte skulle störa dig. Ditt ideal är ruttet, Riemaier. Om en människa i namn av ett ideal måste begå nedrigheter emot andra människor, då är det idealet inte värt en sur sill. Just så är det, Riemaier. Ja. Ja… Jag skulle kunna säga till dig ännu mycket mer, din sleggist. Jag skulle kunna tala länge om, att det inte är så enkelt att slita ur blodet varje människas naturliga drift att kämpa mot stagnationen, emot vilken som helst stagnation, emot döden, emot stillaståendet, emot tillbakagången. Din sleg är som atombomben, men bara med fördröjd verkan och för de mätta. Men jag ska inte lägga ut texten om detta. Jag ska bara säga dig en sak: ifall en människa i namn av ett ideal måste begå nedrigheter, då är det idealet inte värt mer än — en sur sill…

Jag kastade en blick på klockan och stoppade radion i fickan. Det var tråkigt att vänta på Oscar. Jag var hungrig. Därtill hade jag en känsla av, att jag till sist skulle göra något nyttigt i denna stad. Jag lämnade mitt telefonnummer hos portieren för den händelse, att Oscar eller Riemaier skulle komma tillbaka, och gick ut på trottoaren. Jag trodde inte, att Riemaier skulle komma tillbaka, inte ens, att jag någonsin skulle få återse honom, men Oscar skulle ännu kunna hålla sitt löfte, fastän jag antagligen snarare skulle behöva söka efter honom. Men det skulle inte bli jag ensam, som skulle söka efter honom. Och troligen inte här.

Där var bara en gäst i automatkaféet: vid ett med flaskor och lättare maträtter täckt hörnbord satt där en mörkhyad och väl men befängt klädd man av österländsk typ. Jag tog filmjölk och filmjölkspannkakor med gräddfil och började äta, mens jag då och då kastade ett öga på honom. Han åt och drack och han drack mycket och begärligt; hans ansikte blänkte av svett, han var varm i den idiotiskt glänsande fracken. Han flämtade, lutade sig tillbaka mot stolsryggen och lossade den breda livremmen. Därvid blänkte i solskenet ett långt, gult pistolhölster, som hängde under skörten. Jag hade redan ätit opp min sista pannkaka, när han kallade på mig.