Arkadij Strugatskij - Tidsålderns rovgiriga ting

Хищные вещи века

Fantastisk berättelse

Denna översättning ifrån ryskan till svenska är utförd av Erik Jonsson.

Tulltjänstemannen hade ett slätt, runt ansikte, som uttryckte de allra godmodigaste känslor. Han var vördsamt tillmötesgående och förbindlig.

„Välkommen,“ sade han lågmält. „Vad tycker ni om vår sol?“ Han kastade en blick på passet i min hand. „En härlig morgon, inte sant?“

Jag räckte honom passet och ställde resväskan på det vita skranket. Tullaren bläddrade hastigt igenom sidorna med långa, varsamma fingrar. Han var iklädd vit uniform med silverknappar och med silversnoddar på axlarna. Han lade ifrån sig passet och kände på resväskan med fingertopparna.

„Det var lustigt,“ sade han, „Överdraget har inte torkat än. Det är svårt att föreställa sig, att det nånstans kan vara dåligt väder.“

„Ja, hos oss har vi redan höst,“ suckade jag, när jag öppnade väskan.

Tulltjänstemannen log deltagande och tittade förstrött i den.

„Under vår sol är det omöjligt att föreställa sig hösten,“ sade han. „Tackar, det är som det ska… Regn, våta tak, blåst…“

„Men tänk, om jag skulle ha gömt nåt i underkläderna?“ frågade jag. Jag tycker inte om att tala om vädret.

Han skrattade hjärtligt.

„En tom formalitet,“ sade han, „En tradition. En betingad reflex för alla tullare, om man så vill.“ Han räckte mig ett tjockt pappersark. „Och här är en betingad reflex till. Läs igenom detta, det är rätt ovanligt. Och så får jag besvära om er underskrift.“

Jag läste igenom det. Det var lagen om invandring, tryckt i fin kursivstil på fyra språk. Invandring var kategoriskt förbjuden. Tullaren såg på mig.

„Intressant, eller hur?“ sade han.

„Det väcker i alla händelser nyfikenhet,“ svarade jag, mens jag tog fram reservoarpennan. „Var skriver man på?“

„Var och hur som helst,“ sade tulltjänstemannen, „gärna för mig på tvären.“

Jag undertecknade den ryska texten tvärsöver „Jag har tagit del av lagen om invandring“.

„Tackar,“ sade tullaren och stoppade undan papperet i bordet. „Nu känner ni till praktiskt taget alla våra lagar. Och under hela tiden… Hur länge ska ni vistas här?“

Jag ryckte på axlarna.

„Svårt att säga på förhand. Det beror på, hur det går med arbetet.“

„Ska vi säga en månad?“

„Ja, kanske. Låt gå för en månad.“

„Och hela månaden…“ Han böjde sig och gjorde någon anteckning i passet. „Under hela månaden behöver ni inga fler lagar.“ Han räckte mig passet. „Jag har inte talat om än, att ni kan förlänga er vistelse hos oss hur länge som helst, inom rimliga gränser. Men må det bli tretti dagar till dess. Vill ni stanna längre, så får ni gå till polisen den sextonde maj och betala en dollar… ni har ju dollar?“

„Ja.“

„Det är utmärkt. Vi tar inte ovillkorligen emot enbart dollar. Här tar man emot vilken valuta som helst. Rubel, pund, cruzeiros…“

„Jag har inga cruzeiros,“ sade jag. „Jag har bara dollar, rubler och några engelska pund. Går det bra?“

„Utan tvivel. Förresten, det var en sak, jag inte ska glömma. Var så vänlig att betala nitti dollar och sjuttitvå cent.“

„Med nöje,“ sade jag. „Men vad då för?“

„Det är brukligt. För att trygga minimibehoven. Det har hittills inte kommit hit nån utan några behov.“

Jag räknade opp nittioen dollar, och utan att sätta sig ner tog han itu med att skriva ut ett kvitto. Till följd av den obekväma ställningen strömmade blodet till halsen på honom, så att den fick en hallonröd ton. Jag såg mig omkring. Det vita skranket sträckte sig igenom hela paviljongen. På andra sidan disken log de vitklädda tulltjänstemännen hjärtligt, skrattade och förklarade förtroligt någonting. På min sida stod där en brokig skara otåliga passagerare och trampade vatten, knäppte med resväskornas lås och såg sig upprymt omkring. Under hela vägen hade de febrilt bläddrat i reklamblad, högröstat gjort opp alla möjliga planer, såväl hemligen som öppet smakat på nöjena i förskott och nu brann de av längtan att snarast komma över på andra sidan det vita skranket — slappa londonkontorister och deras sportiga fästmör; framfusiga lantbrukare från Oklahoma på semester i grälla utanpåskjortor och vida, knälånga byxor samt sandaler på de bara fötterna; arbetare från Turin med rosenkindade fruar och talrika barnaskaror; katolska småpampar ifrån Spanien; finska skogshuggare med hänsynsfullt släckta pipor emellan tänderna; italienska basketbollspelare; iranska studenter; fackföreningsfunktionärer ifrån Zambia…

Tullaren räckte mig kvittot och gav mig tjugoåtta cent tillbaka.

„Det var alla formaliteter. Förhoppningsvis har jag inte sinkat er alltför mycket. Låt mig tillönska er en angenäm vistelse.“

„Tackar,“ sade jag och grep resväskan.

Tullaren betraktade mig och lade det släta, leende ansiktet lätt på sned.

„Gå genom vändkorset. Adjö. Tillåt mig ännu en gång önska er lycka till.“

Jag gick ut på torget bakefter ett italienskt par med fyra barn och två mekaniska bärare.

Solen stod högt ovanom de gråblå bergen. På torget var allt blankt, grällt och brokigt. En smula för grällt och brokigt, såsom det är vanligt på kurorter. Skinande röda och brandgula bussar, varintill turisterna redan skockades. Blanka, glansigt gröna planteringar med vita, mörkblåa, gula och gyllene paviljonger, soltält och kiosker. Spegelblanka ytor, som var lodräta, vågräta och lutade, och som blixtrade av bländande, heta solkatter. Släta, matta sexhörningar — röda, svarta och gråa — under fötter och hjul fjädrade knappt märkbart och dämpade stegen… Jag ställde ifrån mig resväskan och tog på mörka glasögon.

Av alla soliga städer, jag har kommit att vistas i, var denna troligen den soligaste. Och det alldeles i onödan. Det hade varit långt lättare, om den hade visat sig vara mulen, om den hade varit smutsig och slaskig, om denna paviljong hade varit grå med cementväggar och där hade klottrats något snuskigt på den gråa, fuktiga cementen. Något dystert och meningslöst — utav leda. Då hade man troligen strax fått lust att arbeta. Säkerligen hade man fått lust till det, ty det är sådant, som retar och sporrar till verksamhet… Ändå var det svårt att vänja sig vid, att armodet kan vara rikt… Och därför inställde sig inte heller den sedvanliga ivern; därför ville jag inte strax gripa mig verket an utan hellre stiga på en av dessa bussar, till exempel den röd-och-blåa, och åka till stranden, dyka med grodmansdräkt, steka mig i solen, kasta boll med ungarna eller leta opp Pek, tillsammans med honom ligga på golvet i ett svalt rum och minnas allt gott; han skulle fråga mig om Bykov, om Transpluto, om de nya skeppen, som jag själv nu inte visste mycket om, men i alla fall mer än han; han skulle komma ihåg upproret och skryta om ärren och sin höga samhällsställning… Det hade varit mycket trevligt, om Pek hade beklätt en hög ställning i samhället. Det hade varit bra, om han hade råkat vara, skall vi säga, borgmästare…

En mörkhyad, fetlagd man i vitt med rund, vit mössa på sned kom släntrande mot mig, mens han torkade läpparna med näsduken. Mössan var försedd med genomskinlig skärm och ett grönt band med påskriften „Välkommen“. Vid hans högra öronsnibb blänkte en mottagarring.