Arkadij Strugatskij - Tidsålderns rovgiriga ting

„I en stor del av världens länder kvarstår uppfostrandet av det unga släktet på 1700-talets eller 1800-talets nivå. Detta föråldrade system för fostran har ställt och ställer sig som mål framför allt och företrädesvis att för samhället förbereda kvalificerade men fördummade deltagare i produktionsprocessen. Detta system är ointresserat av alla den mänskliga hjärnans övriga potentialer, och därför förblir människan utanför produktionsprocessen psykologiskt sett övervägande en grottmänniska, en Ouppfostrad Människa. Uraktlåtenheten att tillvarataga dessa potentialer får till följd en individens oförmåga att varsebliva vår sammansatta värld i alla dess motsägelser, en oförmåga att förknippa psykologiskt oförenliga begrepp och fenomen, en oförmåga att erhålla tillfredsställelse ur iakttagandet av samband och lagbundenheter, ifall dessa icke berör omedelbar tillfredsställelse av de allra primitivaste sociala instinkter. Med andra ord, detta uppfostringssystem utvecklar i människan praktiskt taget inte alls den rena föreställningsförmågan, fantasin — och som omedelbar följd därav ej heller sinnet för humor. Den Ouppfostrade Människan varseblir världen såsom en till sitt väsen trivial, inrutad och traditionellt enkel process, varur man blott till priset av stora ansträngningar kan hugga ut en tillfredsställelse, som även den till syvende og sidst är nog så inrutad och traditionell. Även de icke utnyttjade potentialerna förblir av allt att döma en i människohjärnan dold verklighet. Den vetenskapliga pedagogikens uppgift består just däri, att sätta dessa potentialer i rörelse, lära människan fantasi, bringa sambandens styrka och mångfald i det mänskliga psyket i kvalitativ och kvantitativ överensstämmelse med sambandens styrka och mångfald i den reella världen. Denna uppgift måste som bekant även bli mänsklighetens grundläggande uppgift under den närmast förestående epoken. Än så länge är denna uppgift icke löst; det finns grund att antaga och frukta för, att psykoteknikens framgångar skall föra till sådana medel för vågstimulering av hjärnan, vilka skänker människan en illusorisk tillvaro, som i klarhet, skärpa och omedelbarhet betydligt överträffar den reella tillvaron. Om man påminner sig, att fantasin tillåter människan att vara såväl en förnuftig varelse som ett njutande djur, om man till detta lägger, att det psykiska materialet för skapande av en bländande illusorisk tillvaro utgöres av de allra mörkaste, allra ursprungligaste reflexerna hos Den Ouppfostrade Människan, då är det inte svårt att föreställa sig, vilken kuslig förförelse, som ligger förborgad i dylika möjligheter…“

Och så — sleg.

Det är klart, att man skriver ordet „sleg“ på planken…

Nu är alltsammans klart. Ruskigt, att jag begriper detta… Bättre vore, om jag ingenting begripit; bättre vore, om jag bara hade vaknat, ryckt på axlarna och kravlat mig opp ur badkaret. Hade verkligen Strogov begripit detta, eller Einstein, eller Petrarca?… Fantasin är en oskattbar sak, men man får inte vända den inåt. Bara utåt, bara utåt… En sådan smaklig mask något avskum hade agnat med i detta bakvatten! Och vid en så precist väl vald tidpunkt… Ja, om jag hade haft befälet över några av Wells' marsianer, då hade jag inte behövt anstränga mig med trebenta krigsmaskiner, värmestrålar och annat krafs… Illusorisk tillvaro… Nej, detta var inget narkotikum, hur skulle man kunna kalla det för narkotikum… Detta var just det, som behövdes. Här. Nu. Åt var tid sitt. Vallmofrö och hampa, de vällustiga, diffusa skuggornas och lugnets rike; för de fattige, för de utsvultne, för de beklämde… Men här behöver ingen något lugn, här dör ingen av svält, här är det helt enkelt tråkigt. Man är mätt, man är varm, man är drucken och man har tråkigt. Världen är inte alls så illa, men världen är tråkig. En värld utan perspektiv, en värld utan löften… Men han är ju ingen fisk, han är en människa… Ja, detta är inte skuggornas rike, detta är just en tillvaro, en riktig en, utan förbehåll, utan drömmarnas förvirringar… Sleg rycker fram emot världen, och denna värld skall icke ha något emot att underkasta sig sleg.

Plötsligt under en bråkdel av ett ögonblick kände jag, att jag var på väg att gå under. Det kändes skönt att gå under. Lyckligtvis blev jag arg. Plaskande, stänkande och svärande steg jag ur badkaret, mens vreden kokade opp inom mig; jag drog på kalsonger och skjorta rätt på våta kroppen; jag grep efter klockan. Hon var tre; det kunde ha varit klockan tre på dagen, klockan tre följande natt eller klockan tre om hundra år. Din dummerjöns, tänkte jag, när jag drog på mig byxorna. Har låtit sig beveka, har släppt Buba; han kunde ju ha givit mig adressen till deras tillhåll… Insatsgruppen skulle redan ha varit här, och vi hade omringat hela detta förbannade förbrytarnäste. Det skändliga nästet. Lusnästet. Den vämjeliga kloaken… I samma ögonblick passerade där ända nere i botten av mitt medvetande likt en solkatt något slags mycket lugn tanke. Men jag fångade den inte.

I husapoteket fann jag Potomac, det allra kraftigaste luktsalt, det bara finns. Jag vände mig emot vardagsrummet, men där snusade grabbarna, och jag klättrade ut igenom fönstret. Staden kopplade självfallet av och roade sig. På Förstadsgatan stod där några gnäggande ungdomar och hängde; på de ljusbegjutna huvudgatorna drev larmande hopar omkring. Någonstans skrålade man sånger, någonstans vrålade man „Frås-sa!“, någonstans krossade man glas. Jag valde ut en förarlös taxi, hittade index för Solgatan och slog in det på styrpulpeten. Bilen körde i en båge genom staden. I hytten stank där surt, vid mina fötter rullade flaskorna hit och dit. I en korsning hade jag så när kört rätt in i en ring skrikande människor, i en annan flammade lyktor opp och slocknade igen i fast takt; Fråssan kunde tydligen anordnas på andra platser än torg. De kopplade av, utav alla krafter kopplade de av, de goda biktfäderna från stämningssalongerna, de hövliga tullarna, de konstförfarna frisörerna, de ömma mödrarna och karska fäderna, de oskyldiga ynglingarna och unga flickorna; hos dem alla förbyttes dagens ansikte mot nattens, alla gjorde de sitt bästa för att vara glada och inte tänka på något…

Jag bromsade in. På samma ställe, som den gången. Jag tyckte nästan det kändes, som om där luktade bränt.

… Pek sköt sönder en pansarvagn med dunderdosan. Pansarvagnen vände sig på den ena av larvfötterna och studsade rätt in i en hög sönderslaget tegel; ut ur den hoppade två fascister med oppknäppta, kamouflagefärgade skjortor, kastade var sin handgranat emot oss och ilade in i skuggan. De handlade skickligt och flinkt; det var tydligt, att de inte var några snorvalpar ifrån Kungliga gymnasiet eller några förbrytare ur Gyllene brigaden, utan riktiga, durkdrivna pansarofficerare. Robert nedgjorde dem direkt med en eldskur ur kulsprutan. Pansarvagnen var proppad med lådor fulla av konserverat öl. På en gång kom vi plötsligt ihåg, att vi redan i två dagars tid hade varit oavbrutet törstiga. Iowa Smith klättrade opp på vagnen och började langa ner burkarna till oss. Pek öppnade dem med kniven. Robert, som hade lutat kulsprutan emot pansaret, tog hål på burkarna med ett slag emot en utskjutande kant i bepansringen. Men Läraren rättade till pincenezen, trasslade in sig i remmen till dunderdosan och mumlade: „Vänta lite, Smith, en ynka minut bara, ni ser väl, att jag har händerna fulla…“ Vid gatans ena ände stod där ett femvåningshus i ljusan låga, luften var tjock av brandlukt och osen ifrån het metall, vi klunkade girigt i oss det varma ölet, vi var våta, det var mycket hett, de döda officerarna låg på de sönderslagna och krossade tegelstenarna, de likformigt utsträckta benen var klädda i svarta kortbyxor, de kamouflagefärgade skjortorna var uppdragna till nackarna, och huden på deras ryggar glänste ännu av svett. „Det är officerare,“ sade Läraren, „gudskelov. Jag vill inte se fler döda pojkar. Förbannade politik, den får folk att glömma Gud.“ — „Vilken då gud?“ frågade Iowa Smith ifrån pansarvagnen. „Det är första gången, jag hör det.“ — „Det är ingenting att skoja om, Smith,“ sade Läraren. „Allt detta tar snart slut, och hädanefter ska det aldrig och för ingen längre vara tillåtet att förgifta människornas själar med fåfänglighet.“ — „Men hur ska de då fortplanta sig?“ frågade Iowa Smith. Han böjde sig på nytt efter öl, och vi fick se brandhålen i hans byxor. „Jag talar om politik,“ sade Läraren kort. „Fascisterna måste förintas, de är odjur, men det räcker inte. Det finns många politiska partier, och för alla dom med deras propaganda finns det ingen plats i vårt land.“ Läraren var här ifrån denna stad och hade bott två kvarter ifrån vår postering. „Social-anarkister, teknokrater, kommunister, naturligtvis…“ — „Jag är kommunist,“ tillkännagav Iowa Smith. „I alla fall av övertygelse. Jag är för kommunen.“ Läraren tittade förvirrat på honom. „Jag är ateist också,“ tillade Iowa Smith. „Det finns ingen gud, Läraren, och det är där ingenting att göra åt.“ Och då började vi alla tala om, att vi var ateister, och Pek sade, att han därtill var för teknokratin, och Robert tillkännagav, att hans far var socialanarkist, och hans farfar hade varit socialanarkist, och han, Robert, skulle väl heller inte kunna undgå att bli socialanarkist, om än han inte visste, vad det var. „Om ölet bleve iskallt,“ sade Pek eftertänksamt, „skulle jag gärna tro på en gud“. Läraren log konfunderat och torkade sin pincenez. Han var en bra karl, vi gjorde oss alltid lustiga över honom, men han blev aldrig förnärmad. Jag hade redan första natten märkt, att han inte utmärkte sig genom tapperhet, men han vek aldrig tillbaka utan order. Vi höll ännu på att snacka och skoja, när där ljöd ett muller och ett dån, det brinnande husets murar störtade samman, och rätt ut ur de virvlande lågorna, ur molnet av gnistor och rök, svävade ungefär en meter över stenläggningen stormstridsvagnen Mammut. En sådan fasa hade vi ännu aldrig skådat. När den hade glidit fram till körbanans mitt, svängde den kastaren, liksom såge den sig omkring, avlägsnade sedan luftkudden och ryckte med ett gnissel och ett dån fram emot vårt håll. Det var först i en portgång, jag kom till besinning. Stridsvagnen var redan betänkligt nära, och först såg jag ingen, men sedan dök Iowa Smith opp i sin fulla längd på pansarvagnen; han hade ställt en dunderdosa framför sig, stödde bakstycket emot magen och tog sikte. Jag såg, hur rekylen fick honom att vika sig på mitten; jag såg, hur eldslågorna slickade tankens frontpansar; men sedan fylldes gatan med eld och vrål; och när jag med möda slog opp de svedda ögonlocken, var gatan tom och rykande, och på gatan fanns bara stridsvagnen. Där var ingen pansarvagn, där var ingen hög med sönderslaget tegel, där var ingen sned kiosk vid sidan om grannhuset; där var bara stridsvagnen. Den liksom vaknade nu och utspydde ett vattenfall av eld; gatan upphörde inför mina ögon att vara en gata och förvandlades till ett torg. Pek gav mig ett hårt slag i nacken och framför ansiktet fick jag se hans glasartade ögon, men vi hade inte längre tid att fly till skyttevärnet och vältra undan luckan. Vi grep bägge tillsammans en mina och sprang rätt fram emot stridsvagnen; och jag minns bara, att jag oupphörligt stirrade Pek i nacken, flämtade och räknade stegen, och plötsligt flög hjälmen av huvudet på Pek, och Pek föll, och jag kunde knappt hålla den tunga minan och jag föll över honom. Det var Robert och Läraren, som sprängde stridsvagnen. Jag vet inte hur och när de lyckades med detta, det måste ha varit… de sprang efter oss med en annan mina. Jag satt ända till morgonen mitt i gatan och höll Peks ombundna huvud i knäet och betraktade stridsvagnens ohyggliga larvfötter, som stack opp ur asfaltsjön. Samma morgon tog alltsammans slut. Zun Padana gav sig med hela sin stab och när han redan hade tagits till fånga, blev han nerskjuten på gatan av något förryckt fruntimmer…