Arkadij Strugatskij - Tidsålderns rovgiriga ting

Jag ryckte till, ty jag fick syn på Len, som satt i äppleträdet mitt emot mitt fönster och tittade oavvänt på mig. I nästa ögonblick försvann han, det knakade till i grenarna, och äpplena drösade ner. Ingenting tror han på, tänkte jag. Ingen har han förtroende för. Hade jag förtroende för någon här i denna stad? Jag gick igenom alla, jag kunde påminna mig. Nej, ingen hade jag förtroende för. Jag tog telefonluren, ringde opp Olympic och bad att bli kopplad till rum nummer åttahundrasjutton.

„Hallå,“ sade Oscars röst.

Jag hade täckt över mikrofonen med fingrarna och teg.

„Hallå!“ upprepade Oscar förargat. „Det är redan andra gången,“ sade han till någon vid sidan om. „Hallå!… Nej då, vad skulle jag ha för fruntimmer här?…“ Han lade på luren.

Jag tog ett litet band av Minz, lade mig på soffan i vardagsrummet och läste tills det började skymma. Jag tycker mycket om Minz, men jag minns inte alls vad, det var, jag läste om. Kvällsskiftet bullrade förbi. Tant Vajna matade Len med varm havrevälling till kvällsmat. Len konstrade och kved, men hon övertalade honom tålmodigt och ömt. Tulltjänstemannen Peti kommenderade, men helt och hållet godmodigt: „Man måste äta, man måste äta, om mor säger det, man måste äta, och hör sen…“ Där kom två pladdriga, lössläppta och av rösterna att döma unga män, som frågade efter Vuzi och började flörta med tant Vajna. De var tydligen berusade. Det blev snabbt mörkt. Klockan åtta ringde telefonen i arbetsrummet. Jag löpte barfota in i arbetsrummet och tog luren, men ingen sade någonting. Som man ropar i skogen får man svar.

Klockan tio över åtta knackade det på dörren. Jag gladde mig, ty jag trodde, det var Len, men det visade sig vara Vuzi.

„Varför kommer ni aldrig?“ frågade hon upprört redan på tröskeln.

Hon var iklädd ett par shorts med en bild av ett blinkande ansikte, en åtsmitande väst, som lämnade navelen bar, och en enorm, genomskinlig schal; hon var frisk och smaklig som ett icke fullt moget äpple. Gott så att man får ont i tänderna.

„Jag sitter och väntar på honom hela dan, men han bara ligger här och skräpar. Har ni ont nånstans?“

Jag reste mig och stack fötterna i skorna.

„Sätt er, Vuzi.“ Jag klappade vid sidan om mig på soffan.

„Jag sätter mig inte hos er,“ sade hon. „Han sitter alltså här och läser, ser det ut som… Han skulle kunna bjuda på nåt att dricka.“

„I baren,“ sade jag. „Hur är det med den saglande kon?“

„Gudskelov så har hon inte kommit idag,“ sade Vuzi och äntrade baren. „Idag så fick jag borgmästarinnan på min lott… En sån gås! Varför är det ingen som älskar henne, alltså? Men varför skulle nån älska henne?… Ska ni ha med vatten?… Vita ögon, rött tryne, röv som en soffa — som grodorna, åtminstone… Hör ni, vi gör en iller. Alla gör iller nu.“

„Jag tycker inte om att göra sånt, som alla gör.“

„Det har jag allt märkt. Alla går ut och roar sig, men här sitter han och ugglar. Och läser till på köpet.“

„Han är trött,“ sade jag.

„Jaså, på det viset? Då kan jag ju gå!“

„Jag driver inte ut er,“ sade jag, fångade henne i schalen och satte henne vid sidan om mig. „Vuzi, min lilla tös, är ni specialist enbart på damers goda sinnesstämning eller över huvud taget? Kan ni inte få opp humöret på en ensam man, som ingen älskar?“

„Vad skulle man älska er för?“ Hon mönstrade mig. „Rödögd, potatisnäsa…“

„Som en krokodil.“

„Som en hund… Omfamna mig inte, det får ni inte. Varför har ni inte kommit till mig?“

„Varför övergav ni mig igår?“

„Godmorgon, jag övergav honom!“

„Ensam, i en främmad stad…“

„Jag övergav honom! Jag letade ju efter er överallt sen! Jag berättade för alla, att ni är tungus, och att ni hade försvunnit; det var inte rätt av er… Nej, sluta nu, ni får inte! Var var ni igår? Hos fiskarna, antagligen? Men idag så berättar ni ingenting igen…“

„Hurså berättar ingenting?“ sade jag.

Och så berättade jag om Gamla Tunnelbanan. Jag insåg med det samma, att sanningen inte skulle räcka till; så jag berättade om folk i metallmasker, om en hemsk förbannelse, om bloddrypande väggar, om ett snyftande benrangel; jag berättade om allt möjligt och lät henne känna på bulan bak örat. Hon tyckte mycket om alltsammans.

„Kom nu, så går vi,“ sade hon.

„Aldrig i livet,“ sade jag och lade mig ner.

„Vad är det för sätt? Stå nu upp, så går vi! Mig är det ju ingen som tror, och ni ska få visa upp er bula, så är allt genast i ordning!“

„Sen så går vi på Fråssan?“ undrade jag.

„Ja, det gör vi! Vet ni vad, det lär till och med ha visat sig hälsosamt…“

„Ska vi dricka brandy?“

„Både brandy och vermut, och iller, och whisky… “

„Det räcker, det räcker… Ska vi hångla i bilar som håller 150 mil i timmen?… Hör på, Vuzi, vad ska det vara bra för?“

Hon förstod till sist och smålog förvirrat.

„Vad är det för dåligt med det? Fiskarna går ju också dit…“

„Nej, det är inget fel med det,“ sade jag. „Men vad är det bra för?“

„Det vet jag inte. Alla gör det. Ibland är det väldigt skoj… Och Fråssan. På Fråssan uppfyller sig alltid allting.“

„Hur så, allt?“

„Nå ja, inte allt, så klart… Men det som man tänker på, det som man skulle vilja, det uppfyller sig ofta. Som när man drömmer.“

„Då är det kanske bäst att lägga sig och sova?“

„Nå, ja!“ sade hon argt. „I riktiga drömmar så händer sånt, liksom vad som helst… Som om ni inte visste det! Men på Fråssan, där händer bara det, som man önskar sig!“

„Vad är det, ni önskar er?“

„Tja-a… allt möjligt…“

„Men särskilt? Tänk, om jag vore trollkarl. Och så sa jag till er: tänk ut tre önskningar. Vilka som helst, hurdana ni vill. De allra mest sagolika. Jag ska uppfylla dom. Nå?“

Hon ansträngde sig så med att tänka efter, så att hon till och med tappade axlarna. Sedan sken hon opp med hela ansiktet.

„Att jag aldrig ska bli gammal!“ förkunnade hon.

„Utmärkt,“ sade jag. „Det var den första.“

„Att jag…“ började hon förtjust och så teg hon.

Jag tyckte mycket om att ställa denna fråga till mina bekanta och brukade göra det vid vartenda lägligt tillfälle. Mer än en gång har jag till och med låtit mina barn skriva uppsatser på temat „Tre önskningar“. Det har alltid varit mycket intressant för mig att lägga märke till, att av tusen män och kvinnor, gubbar och glyttar är det bara en tjugo-trettio stycken, som kunnat önska något, som inte bara varit för dem själva personligen eller deras närmaste utan för mänskligheten som helhet. Nej, detta var inget bevis på den mänskliga egoismens outrotlighet, önskningarna var alls inte alltid utpräglat själviska, och flertalet av de senare tillfrågade blev, sedan jag hade påmint dem om de försummade möjligheterna och mänsklighetens stora problem, riktigt arga och förebrådde mig, att jag inte hade sagt det ifrån början. Men hur det än är med den saken, så började alla sina svar på något vis i stil med „Att jag…“ Här visade sig liksom en flera århundraden gammal undermedveten övertygelse om, att ens egna personliga önskningar inte kan ändra på något i stora världen; därvid spelar det ingen roll, om man har trollstav eller ej…

„Att jag…“ började Vuzi på nytt och teg igen.

Jag iakttog henne förstulet. Hon märkte detta, ett leende spred sig i hennes ansikte, hon slog ifrån sig med händerna och sade: