Arkadij Strugatskij - Tidsålderns rovgiriga ting

„Jag går,“ sade han.

„Nej då,“ sade jag bestämt. „Först ska vi tala färdigt, när vi nu en gång har börjat. Som man till man. Du tror väl inte, att jag inte tänker nåt om dessa nekrotiska uppenbarelser.“

„Vad är det, ni tänker?“ Han var redan vid dörren och talade med mycket låg röst.

„Mer än du,“ sade jag strängt. „Men jag vill inte gasta om det, så det hörs i hela huset. Ifall du vill tala med mig, så kom här… Jag är ju ingen nekrotisk uppenbarelse… Kom nu hit till bordet och sätt dig.“

En hel minut tvekade han, mens han tittade under lugg på mig, och allt, som han fruktade, och allt, som han hoppades på, dök opp och försvann igen i hans ansikte. Till sist sade han:

„Jag ska bara stänga dörren.“

Han sprang in i vardagsrummet, stängde dörren till hallen, vände tillbaka, stängde noga dörren till vardagsrummet och kom fram till mig. Han hade händerna i fickorna, ansiktet var blekt, och de utstående öronen var röda och kalla.

„För det första är du en dummerjöns,“ förklarade jag, sedan jag hade placerat honom hos mig stående mellan mina knän. „Där var en gång en pojke, som var så förskräckt, att hans byxor inte torkade ens på stranden, och hans öron var så kalla av skräck, som om han hade lagt dem i kylskåpet över natten. Denne gosse darrade hela tiden, och han darrade så, att när han blev stor, hade han fått korkskruvsformade ben, och skinnet var som på en plockad gås.“

Jag hoppades, att han åtminstone skulle le, men han lyssnade mycket allvarsamt, och det var mycket allvarligt, han frågade:

„Vad var det då, han var rädd för?“

„Han hade en storebror, som var en bra karl, men han tyckte om att supa. Och som det ofta brukar vara, så var där ingen likhet emellan broren när han var full och när han var nykter. Han kom till att se alldeles vild ut. Och när han hade supit särskilt mycket, så såg han ut som ett lik. Och den lille pojken…“

Över Lens ansikte spred sig ett föraktfullt småleende.

„Hade han nåt att vara rädd för?… De är tvärtom mycket snällare, när de är fulla.“

„Vilka de? “ frågade jag. „Din mor? Vuzi?“

„Tja. Mamma är tvärtom alltid argsint, när hon vaknar om morgnarna, men så snart hon har fått sig en vermut eller två, så är saken klar. Framåt kvällen så är hon godheten själv, för då blir det snart natt…“

„Och om natten?“

„På natten kommer den där kanaljen,“ sade Len motvilligt.

„Kanaljen bryr vi oss inte om,“ sade jag sakligt. „Det är väl inte för kanaljens skull du flyr ut i garaget.“

„Jag flyr inte,“ sade han trotsigt. „Det är bara en lek.“

„Jag vet, jag vet,“ sade jag. „Där finns, förstås, här i världen ting, som till och med jag fruktar. Till exempel när en liten pojke gråter och darrar. Jag kan inte se på sånt, då vänder sig allt inom mig. Eller när man har ont i tänderna, men man ändå till följd av omständigheterna måste le, då är det hemskt, säg du ingenting annat. Och sen så är det dumheterna. När några dummerjönsar, till exempel, av sysslolöshet och i övermod smörjer kråset med hjärnan ur en levande apa. Det är inte bara hemskt, det är helt enkelt vämjeligt. Desto mer, som de inte själva har tänkt ut det. Det har tjocka tyranner i fjärran östern funderat ut redan för tusen år sen och även då i övermod. De nutida dummerjönsarna har hört talas om det och glatt sig. Såna kan man bara ömka men inte vara rädd för… “

„Ömka,“ sade Len. „Själva har de ingen medömkan med nån. Vill de göra nåt, så gör de det. Vad bryr de sig, varför fattar ni inte det… Har de tråkigt, så kvittar det dom, vem de sågar av huvudet på… Dummerjönsar… Det är de kanske på dan, dummerjönsar, ni förstår ingenting av detta, men på nätterna, då är de inga dummerjönsar, utan allihop förbannade…“

„Hur så?“

„De äro förbannade af hela verlden. De hafva ingen frid och skola aldrig finna den. Ni begriper ju ingenting… Vad rör det väl er, ni är ju hitrest och ska resa härifrån igen… Men de, de lefva om natten och äro döda om dagen… lik…“

Jag gick in i vardagsrummet och hämtade vatten till honom. Han drack opp ett helt glas och sade:

„Ska ni snart resa?“

„Nej då, vad tror du,“ sade jag och gav honom en klapp på ryggen. „Jag har ju nyss kommit.“

„Får jag övernatta hos er?“

„Såklart.“

„Först så hade jag ett lås, men nu så har hon utav nån anledning tagit låset ifrån mig. Varför hon tog det, sa hon inte… “

„Gott,“ sade jag. „Du får sova i mitt vardagsrum. Vill du det?“

„Ja.“

„Sådär. Lås då in dig där och sov så gott. Jag går in i sovrummet igenom fönstret.“

Han lyfte huvudet och såg mig oavvänt i ansiktet.

„Tror ni, det går att låsa era dörrar? Det vet jag allt om. Era dörrar går inte heller att låsa.“

„Era går inte att låsa,“ sade jag så vårdslöst som möjligt. „Men hos mig ska de gå att låsa. Efter en halv timmes arbete.“

Han skrattade obehagligt, som en vuxen.

„Ni är ju själv rädd. OK, jag skojade. Era går att låsa, så var inte rädd.“

„Ditt nöt,“ sade jag. „Jag har ju sagt till dig, att jag inte är rädd för sånt.“ Han betraktade mig prövande. „Men jag ska göra ett lås till vardagsrummet för din skull, för att du ska kunna sova lugnt, när du nu är en sån räddhare. Jag för min del sover alltid med öppet fönster.“

„Det sa jag ju,“ sade han, „att jag skojade.“

Vi teg en stund.

„Len,“ sade jag, „vad ska du bli, när du blir stor?“

„Hur så?“ sade han. Han blev mycket förvånad. „Vad spelar det för roll?“

„Hur så — spelar roll? Gör det dig det samma, om du blir kemist eller barkypare?“

„Jag har ju sagt er: vi är alla förbannade. Förbannelsen blir man aldrig fri från, att ni inte fattar det, som alla vet.“

„Nej då,“ sade jag, „det har funnits förbannade folk förr. Men sen har där fötts barn, som har vuxit opp och hävt förbannelsen.“

„Hur då?“

„Det tar lång tid att förklara, min vän.“ Jag reste mig. „Det ska jag säkert berätta för dig nån gång. Men spring nu och lek. Om dagarna leker du väl? Nå, stick iväg nu. Kom tillbaka, när solen går ner, så ska jag bädda till dig.“

Han stack händerna i fickorna och gick till dörren. Där stannade han och sade över axeln:

„Det är bäst, ni tar ut den där grejen ur radion. Vad tror ni, det är?“

„En blandare,“ sade jag.

„Det är inte alls nån blandare. Ta ni ut den, annars så ska det gå er illa.“

„Hur så, gå mig illa?“ sade jag.

„Ta ut den,“ sade han. „Ni ska hata alla. Ni är inte förbannad än, men ni blir förbannad. Vem har gett er den? Vuzi?“

„Nä.“

Han såg bedjande på mig.

„Ivan, plocka ut den!“

„Jag ska,“ sade jag. „Jag ska plocka ut den. Spring nu och lek. Och var aldrig rädd för mig, hör du det?“

Han sade ingenting och gick ut, men jag blev sittande i fåtöljen med armarna på bordet och snart hörde jag, hur han rumsterade omkring i syrenbuskarna under fönstret. Han prasslade, stampade, mumlade något och ropade emellanåt lågmält till mens han samtalade med sig själv:

„… Ta hit flaggorna och ställ dom här, och här, och här, så där… så… så, där… Och sen så satte jag mig i flygmaskinen och flög iväg till bergen…“

När skulle han månne gå och lägga sig, tänkte jag. Det vore bra, om det bleve vid åtta eller åtminstone vid nio, det kanske var dumt av mig att blanda mig in i detta, annars skulle jag ha kunnat låsa in mig i badrummet och inom två timmar skulle jag ha vetat allt, nej förresten, jag skulle ju inte ha kunnat förvägra honom det, man får tänka sig in i hans ställe, men det är ju inte rätt metod, jag ger efter alltför lätt för hans rädsla, jag måste tänka ut något klokare, men försök bara, här är vi inte på internatet i Anjudin, verkligen inte alls, och vad jag nu står inför, det ska bli intressant, vilken av paradisets kretsar, bara man inte kittlar mig, det står jag inte ut med, och Fiskarna är kanske också en av paradisets kretsar, Mecenaterna är kanske något för det aristokratiska sinnelaget, mens Gamla Tunnelbanan är för det litet enfaldigare folket, fast även intellarna har ett aristokratiskt sinnelag, men de super som svin och duger inte längre någonting till, inte ens de duger längre någonting till, alltför mycket hat, alltför litet kärlek, hatet är lätt att lära, men kärleken svår, och därtill har man nött för mycket på kärleken och besudlat den, och den är passiv, därför går det så, därför att kärleken alltid är passiv, men hatet är i gengäld alltid aktivt och därför mycket tilldragande, och man säger dessutom, att hatet är medfött varemot kärleken växer ur förstånd, stort förstånd, och det vore över huvud taget bra att tala litet med intellarna, de är inte alla dummerjönsar och hysteriker, men plötsligt lyckas man kanske finna människan, vad är det egentligen, som är av naturen gott hos människan, ett skålpund av ett grått ämne, men även detta är inte alltid gott, så att människan alltid måste börja på ny kula, och det vore bra, om sociala kännetecken vore ärftliga; det är sant, i så fall skulle Len ha varit en liten generalöverste; nej då, helst inte, då är det bättre med den nya kulan, visserligen skulle han då inte vara rädd, men i stället skulle han skrämma andra, som inte var generalöverstar…