Arkadij Strugatskij - Tidsålderns rovgiriga ting

Jag begrep, att de ingenting visste. Oscar bläddrade i sin anteckningsbok, där han hade allting chiffrerat enligt en personlig kod, och uppenbarligen var han klar att avlägga rapport, men Marija höll sin köttiga näsa över sleggarna och glasögonen i den höjda handen. I denna anblick låg där någonting symboliskt.

„Alltså, agent Zjilin fyller sina lediga stunder med radioteknik,“ sade Marija mens han tog på glasögonen och lutade sig bakåt i min fåtölj. „Han har många lediga stunder; han har övergått till fyratimmars arbetsdag… Men hur går fallet med livets mening, agent Zjilin? ni har tydligen funnit den? Jag hoppas, man inte måste skaffa undan er som agent Riemaier?“

„Det behövs inte,“ sade jag. „Jag har inte hunnit bli tillvand. Har Riemaier berättat nåt?“

„Nej, vet ni vad“ sade Marija med enorm sarkasm. „Varför det? Han fick order om att spana efter ett narkotikum, han spårade opp det, använde sig av det och tror nu, att han har gjort sin plikt… Han har själv blivit narkoman, förstår ni?“ sade Marija. „Han tiger! Han har pumpat sig full opp till öronen med detta gift, och det är meningslöst att tala med honom! Han yrar om, att han har dödat er, och hela tiden ber han om en radioapparat…“ Marija kom av sig och tittade på radion.

„Underligt,“ sade han. Han tittade på mig. „Förresten, jag är en vän av ordning. Oscar kom hit först, han har vissa saker att meddela, såväl beträffande preparatet som vad beträffar operationen. Vi börjar med honom.“

Jag mönstrade Oscar.

„Beträffande vilken operation?“

„Det vete fan…“ sade Marija.

„Gripandet av centrum,“ sade Oscar. „Har ni inte hittat centrum än?“

Jakten tar sin början, tänkte jag och sade:

„Nej, det har jag inte. Centrum har jag inte hittat. Men…“

„I ordning, i ordning,“ sade Marija strängt och klappade med handflatan i bordet. „Börja ni, Oscar, och ni, Ivan, lyssnar uppmärksamt och förbereder er redogörelse. Om ni ännu är förmögen att redogöra för nåt.“

Oscar började. Av allt att döma var han en god medarbetare. Han hade handlat snabbt, energiskt och målmedvetet. Visst, Riemaier hade lindat honom om fingret liksom han hade lindat mig om fingret. Men Oscar hade icke desto mindre lyckats med mycket. Han hade förstått, att det eftersökta „preparatet“ här kallades för sleg. Han hade mycket snabbt förstått sambandet mellan sleg och Devon. Han hade förstått, att varken fiskarna, luspularna eller torrisarna hade något med oss att göra. Han hade utmärkt väl förstått, att det i denna stad var praktiskt taget omöjligt att bevara någon som helst hemlighet. Det hade till och med lyckats honom att vinna intellarnas förtroende och han hade fastställt, att det i staden existerade endast två verkligt hemliga organisationer: mecenaterna och intellarna. Och som mecenaterna var uteslutna, återstod endast intellarna…

„Detta motsade inte den övertygelse, jag hade arbetat mig fram till,“ sade Oscar, „att de enda människor i stan, som vore förmögna att genomföra de vetenskapliga eller kvasivetenskapliga forskningarna och hade tillträde till laboratorierna, det var studenterna och lärarna på universitetet. Det är sant, stadens fabriker har också laboratorier. Det finns inalles fyra såna laboratorier, och jag har undersökt dom alla. Dessa laboratorier är ytterst specialiserade och överhopade intill överbelastning med löpande arbete. Med tanke på att fabrikerna arbetar dygnet runt, finns det ingen grund för ett antagande, att fabrikslaboratorierna skulle kunna bli centra för framställning av sleg. Men däremot är där två av de sju universitetslaboratorierna, som är omgivna av en påfallande hemlighetsfull atmosfär. Vad som försiggår där, har det inte lyckats mig att uppklara, dock har jag lagt märke till tre studenter, vilka, såsom det tycks mig, vet, hur det förhåller sig med den saken…“

Jag åhörde honom mycket uppmärksamt, och det slog mig, hur mycket han lyckats med här, men det stod redan klart för mig, vari hans huvudsakliga misstag låg. Jag begrep, att han hade följt ett villospår, och tillsammans med det mognade i mig en grumlig känsla av ett ännu mer betydelsefullt misstag, huvudmisstaget, ett misstag i Rådets ursprungliga, grundläggande schema.

„… Och jag har kommit fram till uppfattningen,“ sade Oscar, „om förekomsten av en halvt gangsterbetonad organisation av vertikal typ med noga fördelade uppgifter för de enskilda grupperna. Tillverkningsgruppen tar sig an tillberedandet och förädlingen av sleg… Jag måste säga er, att sleg, vad det än är, undergår förädling: jag har kunnat fastställa, att i första början använde man sig inte av Devon … Vidare, så sysslar kommersgruppen med distributionen av sleg, och stridsgruppen terroriserar invånarna samt undertrycker om sleg uppstående samtal. Injagande av skräck i invånarna…“

Då förstod jag allt.

„Ett ögonblick,“ sade jag. „Oscar, garanterar ni, att det här i stan finns endast två hemliga organisationer?“

„Ja,“ sade Oscar. „Bara mecenaterna och intellarna.“

„Fortsätt, Oscar,“ sade Marija missnöjt, „Ivan, jag ber er att inte avbryta.“

„Förlåt,“ sade jag.

Oscar fortsatte tala, men jag hörde inte längre på honom. I min hjärna flammade någonting opp. Alla våra åtgärders traditionella, ursprungliga schema med sitt absoluta axiom om en utvecklad missdådarorganisations existens sönderföll till stoft, och jag bara förvånade mig över, att jag tidigare inte hade insett, att detta var alldeles för invecklat för att kunna passa in i ett så pass enkelt land. Här fanns inga hemliga verkstäder, som bevakades av surmulna figurer med knogjärn; här fanns inga vaksamma, skrupelfria affärsmän; här fanns inga handelsresande med dubbla löskragar fulla av smuggelgods, och det var förgäves, Oscar ritade opp detta vackra schema av cirklar och kvadrater förenade med ett virrvarr av linjer samt med beteckningarna „centrum“, „stab“ och frågetecken i mängder. Där var ingenting att rasera och bränna, där fanns ingen att gripa och förvisa till Baffins land… Vad där fanns var moderna industrier, som tillverkade hushållsapparater, statliga butiker, där sleg såldes för femtio cent stycket; där hade funnits — till en början — en eller två människor som inte saknade uppfinningsrikedom, men som höll på att tyna bort av sysslolöshet och törstade efter nya intryck; och det fanns ett medelstort land, där överflödet en gång hade blivit ett mål i stället för ett medel. Detta var fullkomligt tillräckligt.

Någon hade av misstag stoppat en sleg i stället för en blandare i radion och lagt sig i badkaret för att gotta sig och lyssna på god musik eller höra de senaste nyheterna — och så började det. Ryktet kom i svang; resterna av fonorerna slängdes i sopnedkasten; sedan kom någon på, att sleg kunde anskaffas inte bara ur fonorer, utan helt enkelt köpas i affärer; någon tog i bruk Devon; folk började dö av nervutmattning i badkaren; Säkerhetsrådets statistiska avdelning inlämnade till Presidiet en strängt hemlig redogörelse och det avslöjades strax, att alla dödsfallen hade drabbat turister, som hade uppehållit sig i detta land, och att där i detta land inträffade fler sådana dödsfall än på någon annan plats på klotet. Såsom det ofta brukar vara, byggdes där på en grund av väl prövade fakta opp en felaktig teori; från oss sände man den ene efter den andre under strängt konspirativa former hit för att avslöja ett hemligt rövarband, som handlade med ett nytt, okänt narkotikum; vi anlände hit, och vi begick här dumheter, och, som det också brukar vara, inget arbete är gratis, och ifall man söker den skyldige, så är alla skyldiga, från borgmästaren till Riemaier, och när alla är skyldiga, är alltså ingen skyldig, och nu måste man…