Arkadij Strugatskij - Tidsålderns rovgiriga ting

„Ivan,“ sade Marija uppretat. „Sover ni?“

De tittade bägge två på mig. Oscar räckte mig sin anteckningsbok med schemat. Jag tog anteckningsboken och slängde den på bordet.

„Hör på,“ sade jag. „Oscar är självfallet ytterst kompetent, men nu sitter vi i soppan igen… Oscar, ni har sett så mycket och ni har ingenting förstått… Om här i detta land är folk, som hatar sleg, så är det intellarna. Intellarna är inga gangstrar, de är förtvivlade människor, patrioter… De har en enda uppgift — att väcka detta träsk. Med vilka medel som helst. Ge denna stan nåt slags mål, tvinga den till att slita sig opp ur karet… De uppoffrar sig, förstår ni? De drar elden på sig, försöker väcka i stan åtminstone en enda för alla gemensam emotion, må det vara hat… Har ni verkligen inte hört talas om tårgasen, om eldangreppen på Fråssan?… Och i laboratorierna tillbereder de inte sleg, de gör bomber, koker tårgas… och bryter över huvud taget emot lagen om krigsmaterielteknik. De förbereder en kupp den tjugoåttonde, varemot sleg — se där!“

Jag stack till dem var sin sleg och framlade allt, vad jag tänkte i denna sak.

Först åhörde de mig med misstro. Sedan stirrade de på sleggarna och tog inte ögonen ifrån dem, förrän jag var färdig, och när jag var färdig, teg de rätt länge. Marija höll i sin sleg, som hade det varit något slags skalbagge. Ur hans ansikte lyste missnöje. Oscar sade:

„En vakuumtubusoid… Hm… Verkligen… Och mottagaren… Där ligger nånting i det…“

Marija stoppade sleggen i bröstfickan och förkunnade beslutsamt:

„Där ligger ingenting i detta. Det vill säga, jag är förstås nöjd med er, Ivan, ni har tydligen upptäckt det, som behövdes, men ni borde inte arbeta i Rådet utan i Kommittén för Lösande av Världens Problem. Där dyrkar man filosoferandet och har till dags dato inte åstadkommit något som helst nyttigt. Ni däremot har arbetat hos oss i tio år redan men ändå inte blivit medveten om den enkla sanningen: ifall det finns ett brott, så betyder det också, att det finns en brottsling…“

„Det är inte sant,“ sade jag.

„Det är sant!“ sade Marija. „Sätt nu inte igång en dispyt med mig, ni ska då alltid bråka!… Tig med er, Oscar, nu talar jag. Och jag frågar er, Ivan: vad är innebörden i er version? Vad föreslår ni, att man ska göra? Bara helt konkret, tack. Konkret!“

„Konkret…“ framsade jag.

Ja, min version passade dem inte. De räknade den antagligen inte ens som en version. För dem var detta filosofi. De var så att säga handlingsmänniskor, giganter när det gällde att vidtaga omedelbara åtgärder. De släppte ingenting ifrån sig. De högg itu knutar och slet ner damoklessvärd. De fattade sina beslut snabbt, och när besluten väl var tagna, hyste de inte längre några tvivel. De hade inte förstånd på någonting annat. Detta var deras världsåskådning… Och det var bara jag, som insåg, att deras tid var tilländalupen… Tålamod, tänkte jag. Jag behöver väldigt mycket tålamod… jag förstod plötsligt, att livets logik på nytt slet ifrån mig mina bästa kamrater och att det nu var särskilt illa, ty utgången på denna strid måste jag vänta på länge, mycket länge… De tittade på mig.

„Konkret..“ upprepade jag. „Konkret föreslår jag en plan för utbredande av en mänsklig världsåskådning i detta land.“

Oscar rynkade ovänligt pannan, men Marija sade argsint:

„Ha-ha! Jag talar allvarligt med er.“

„Jag med. Det behövs inga spanare och inga insatsgrupper med kpistar.“

„Det behövs ett beslut!“ sade Marija. „Inget snack, utan ett avgörande!“

„Jag föreslår just ett avgörande,“ sade jag.

Marija blev purpurröd.

„Vi måste rädda människorna,“ sade han „Själarna kan vi frälsa sen, när vi har räddat människorna… Reta inte opp mig, Ivan!“

„Mens ni återupprättar världsåskådningen,“ sade Oscar, „så dör folk eller blir idioter.“

Jag ville inte gräla, men sade i alla fall:

„Så länge, som mänsklighetens världsåskådning inte har återupprättats, så ska folk dö och bli idioter, och inga som helst insatsgrupper hjälper emot det… Kom ihåg Riemaier,“ sade jag.

„Riemaier försummade sin plikt!“ sade Marija ursinnigt.

„Just det,“ sade jag.

Marija slog ihop käkarna, slet av sig glasögonen och tigande rullade han en stund med ögonen. Han var utan tvivel en järnman: det syntes nästan, hur han jagade in sitt ursinne i gallblåsan. Efter en minut var han redan alldeles lugn och log fridsamt.

„Jaha,“ sade han. „Jag är tydligen tvungen att medge, att kunskapandet som samhällelig institution slutgiltigt har nervärderats. Tydligen så dödade vi de sista riktiga kunskaparna under kuppen. Kniven Danziger, Bambu Savada, Dockan Grover, Killingen Boas… Ja, de sålde sig och de köptes, de hade inget fosterland, de var drägg och avskum, men de arbetade! Sirius Charam… Han arbetade för fyra olika underrättelsetjänster, han var en skurk. Han var ett smutsigt fä. Men om han lämnade upplysningar, så var det riktiga upplysningar, tydliga, noggranna och i rättan tid. Jag minns, att jag gav order om att hänga honom utan att känna något som helst medlidande, men när jag ser på de medarbetare, jag har idag, så förstår jag, vilken förlust det var… Nåväl, mannen har inte stått ut, han har blivit narkoman, när allt kommer omkring så var Bambu Savada också narkoman. Men varför skriva lögnaktiga rapporter? Skriv dem då inte alls, säg opp dig, ursäkta dig… Jag har kommit hitrest till denna stan i den djupa övertygelsen, att jag känner den ingående, eftersom jag redan sen tio år tillbaka har en erfaren, beprövad resident boende här. Och plötsligt så blir jag klar över, att jag precis ingenting vet. Varenda grabb på orten vet, vad fiskarna är för nånting. Men jag vet det inte! Jag vet bara, att organisationen KVS, som ägnade sig åt ungefär detsamma, som fiskarna för närvarande ägnar sig åt, upplöstes och förbjöds för tre år sen. Jag har erfarit detta ur rapporter ifrån min resident. Men hos ortspolisen meddelar man mig, att sällskapet DOC uppstod för två år sen, och detta har jag ännu inte fått reda på ur rapporterna från min resident… Jag framhåller detta som ett enkelt exempel, för övrigt angår mig inte fiskarna, men detta håller efter hand på att bli en arbetsstil! Rapporterna försenas, rapporterna ljuger, rapporterna desinformerar… rapporterna är, slutligen, helt enkelt påhittade! Den ene slutar sitt arbete för Rådet och bryr sig inte om att meddela sin chef om detta, Ni förstår, han var trött på det, han tänkte hela tiden på att meddela det, men på nåt vis så fick han inte tid till det… Den andre kämpade inte mot narkotika, utan blev själv narkoman… Och den tredje filosoferar!“

Han nickade bekymrat åt mitt håll.

„Fatta mig rätt, Ivan,“ fortsatte han. „Jag är inte emot filosoferande. Men filosoferande är en sak, och vårt arbete är en helt annan. Döm själv, Ivan, ifall där inte är nåt hemligt centrum, ifall där bara äger rum en stillsam hobbyverksamhet, varför då denna hemlighetsfullhet? Är detta en sammansvärjning? Varför är sleg omgivet av en sån hemlighetsfullhet? Jag medger, att Riemaier kanske tiger därför, att han plågas av samvetsförebråelser i allmänhet och i synnerhet beträffande er, Ivan. Men de övriga? Sleg är inte i lag förbjudet, alla känner till sleg och alla hemlighåller det. Se på Oscar, han filosoferar inte, han antar, att invånarna helt enkelt är skrämda. Det begriper jag. Men vad anser ni, Ivan?“

„I er ficka,“ sade jag, „ligger där en sleg. Gå in i badrummet. Där ligger Devon på toaletthyllan — en tablett i munnen, fyra i vattnet. Brännvin finns i badrumsskåpet. Jag och Oscar väntar här. Sen så berättar ni allt för oss — högt och tydligt, för era egna arbetskamrater och underlydande — om era förnimmelser och upplevelser. Och vi… rättare sagt Oscar, får höra på, mens jag, så får det bli, går ut.“