Arkadij Strugatskij - Tidsålderns rovgiriga ting

Jag reste mig.

„I morgon kan det vara för sent,“ sade jag. „Och det är med orätt, ni åberopar er på de stora revolutionärerna. De hade inte godtagit er paroll: nu är ni fria, roa er. De hade talat annorlunda: nu är ni fria, arbeta. De har aldrig kämpat för isterbukens överflöd, det var själens och huvudets överflöd, som intresserade dom…“

Hans hand drogs på nytt emot hölstret, och åter kom han på sig själv.

„Marxist!“ sade han förvånat. „Förresten, ni hör ju inte till ortsbefolkningen. Vi har nästan inga marxister, vi burar in dom…“

Jag behärskade mig.

När jag gick förbi skyltfönstret, skänkte jag honom ännu en blick. Han satt med ryggen emot gatan och åt på nytt med hög armbågsföring.

När jag kom hem, var vardagsrummet redan tomt. Lakanen och kuddarna hade grabbarna lagt i en hög i ett hörn. På skrivbordet låg där en lapp fasttryckt under telefonen. I barnsligt klumpig skrift stod där „Akta er. Hon har funderat ut något. Hon gick in i sovrummet.“ Jag suckade och satte mig i fåtöljen.

Till mötet med Oscar (om det alls skulle bli av) återstod ännu omkring en timme. Det var inte lönt att lägga sig att sova, det var heller inte ofarligt; Oscar skulle kanske inte komma ensam men litet tidigare och inte genom dörren. Jag plockade fram pistolen ur resväskan, stack i en laddram och stoppade den i sidofickan. Sedan begav jag mig till baren, lagade kaffe och återvände till arbetsrummet.

Jag petade ut sleggarna ur min egen radioapparat och ur Riemaiers radio, lade dem framför mig på bordet och försökte på nytt påminna mig, var jag hade sett precis sådana detaljer och varför jag tyckte, att jag hade sett dem mer än en gång. Då kom jag på det. Jag gick in i sovrummet och hämtade fonoren. Jag behövde inte ens någon skruvmejsel. Jag drog kåpan av fonoren, stack ner pekfingret under odoratortratten, krokade under med nageln och petade opp vakuumtubusoiden FX-92-U, en fyrfaldig urladdare med statiskt fält, kapacitet 2. Kan köpas i hemelektronikhandeln för femtio cent stycket. På ortens jargong — sleg.

Så måste det vara, tänkte jag. Vi hade blivit vilseledda av talet om ett nytt narkotikum. Vi förvirras hela tiden av talet om nya, förfärliga uppfinningar. Vi har redan flera gånger suttit i en liknande soppa.

När M'hagana och Bourisse vände sig till FN med klagomål om, att separatisterna använde sig av en ny sorts vapen — frysbomber — satte vi igång med att leta efter underjordiska rustningsfabriker; vi till och med arresterade två mycket riktiga, underjordiska uppfinnare (på sexton och nittiosex år). Men sedan blev det klart, att dessa uppfinnare inte alls hade med saken att göra, utan de fruktansvärda frysbomberna anskaffades av separatisterna på ett grosshandelslager för kylmaskiner i MЭnchen och visade sig vara kasserade superfrysare. Förvisso var dessa superfrysares effekt verkligen förfärlig. I förening med molekylärdetonatorer (med utbredd användning ibland undervattensarkeologer i Amazonas till att skrämma bort pirajor och kajmaner) förmådde superfrysarna åstadkomma en ögonblicklig temperatursänkning ner till minus hundrafemtio grader inom tjugo meters radie. Efter detta fall övertygade vi varandra om, att vi inte fick glömma detta utan alltid tänka på, att det i vår tid bokstavligt talat var månad dyker opp en massa tekniska nyheter med de allra fredligaste avsikter och de allra mest oväntade biverkningar, och dessa biverkningar är ofta sådana, att det helt enkelt blir meningslöst att bryta mot lagen om förbud mot tillverkning av vapen och ammunition.

Vi blev mycket försiktiga med nya sorters vapen, som användes av olika extremister, men ett enda år senare gick vi i fällan igen, när vi inledde spaningar efter uppfinnaren till en hemlighetsfull apparatur, med vars hjälp tjuvskyttar lockade pterodaktylerna långt ut över gränserna på reservatet i Uganda, och vi hittade en manick som var finurligt ihopknåpad av en leksak för barn och en viss medicinsk apparat med stor utbredning. Och nu hade vi infångat sleggen — sammansatt av en standardradio, en standardtubusoid, standardkemikalier och mycket standardbetonat, varmt kranvatten.

Kort sagt, man behöver inte söka efter hemliga fabriker, tänkte jag. Man måste söka efter sluga, skrupelfria spekulanter, som har mycket fin näsa för, att de lever i Dummerjönsarnas Land. Som trikinerna i fläsket… Fem-sex företagsamma profitjägare. En oskyldig villa någonstans i förorterna. Gå på varuhus, köpa en vakuumtubusoid för femtio cent, ta ut den ur cellofanförpackningen och lägga den i ett glasfiberetui. Och så säljer man den („för vänskaps skull, och bara till er!“) för femtio mark. Visserligen fanns där även en uppfinnare. Inte bara en. Säkert inte bara en… Men de var knappast kvar i livet: här handlade det ju inte om en lockfågel för pterodaktyler… Var det då över huvud taget fråga om spekulanter? Om de skulle sälja fyrtio sleggar till, eller kanske hundra. Till och med i Dummerjönsarnas Stad skulle man komma på, vad som var på gång. När detta inträffade, skulle sleg börja sprida sig som en skogsbrand. Det skulle framför allt moralisterna i Livsglädje ombesörja. Sedan skulle doktor Opir framträda och förklara, att sleg enligt vetenskapliga fakta befordrade tankeklarhet och vore oumbärlig i kampen emot alkoholism och dåligt humör. Över huvud taget skulle framtidens ideal bli ett enormt kar med varmvatten… Ordet „sleg“ skulle man sluta skriva på planken… Där ser man, vem man skall ta struptag på, om man över huvud taget skall ta struptag på någon, tänkte jag. Problemet är inte spekulanterna. Problemet är, att det finns ett Dummerjönsarnas Land, detta vämjeliga neosystem. Det har tagit Fråssan under sitt förmynderskap och kan knappt invänta det ögonblick, då man kan legalisera sleg…

Det knackade på dörren. In i arbetsrummet kom Oscar, och han var mycket riktigt inte ensam. Tillsammans med honom kom Marija, kraftig, grå, som vanligt i mörka glasögon och med en tjock spatserkäpp, så att han påminde om en veteran, vilken hade förlorat synen. Oscar log självbelåtet.

„Goddag, Ivan,“ sade Marija. „Får jag föreställa er parallellman Oscar Pebblebridge. Från sydvästra avdelningen.“

Vi skakade hand. En sak, som jag aldrig har tyckt om i vårt Säkerhetsråd, är mängden av mossbelupna traditioner; av alla traditioner retade mig allra mest det idiotiska systemet med korskonspirationer, vilket ständigt gjorde, att vi ideligen ryckte ifrån varandra agenterna, slog varandra på truten eller helt enkelt sköt ner varandra och det rätt träffsäkert. Detta var inte att arbeta utan att leka tjuv-och-polis; men åt skogen med dem…

„Jag hade bestämt mig för att gripa er idag,“ meddelade Oscar. „Jag har aldrig i livet sett ett mer suspekt subjekt …“

Jag drog tigande opp pistolen ur fickan, plundrade den och slängde den i skrivbordslådan. Oscar följde gillande mina rörelser. Vänd till Marija sade jag:

„Jag förmodar, att spaningarna helt enkelt hade omintetgjorts innan de hunnit börja, ifall jag hade vetat om Oscar. Jag måste dock anmäla, att jag igår nästan gjorde honom till krympling.“

„Det förstod jag på er,“ sade Oscar självbelåtet.

Marija suckade och satte sig i fåtöljen.

„Jag kan inte påminna mig något fall,“ sade han, „när Ivan varit nöjd med allt. Och för den delen är konspirationen grundvalen för vårt arbete… Ta var sin stol och sätt er… ni, Oscar, hade inte haft rätt att låta er slås till krympling, och ni, Ivan, hade inte haft rätt att låta er arresteras. Så måste man betrakta dessa ting… Men vad är det, ni har här?“ frågade han, tog av sig de mörka glasögonen och tittade på sleggarna. „Ägnar ni er åt radioteknik emellan uppdragen? Berömvärt, berömvärt.“