Arkadij Strugatskij - Tidsålderns rovgiriga ting
Здесь есть возможность читать онлайн «Arkadij Strugatskij - Tidsålderns rovgiriga ting» весь текст электронной книги совершенно бесплатно (целиком полную версию без сокращений). В некоторых случаях можно слушать аудио, скачать через торрент в формате fb2 и присутствует краткое содержание. Жанр: Фантастика и фэнтези, на шведском языке. Описание произведения, (предисловие) а так же отзывы посетителей доступны на портале библиотеки ЛибКат.
- Название:Tidsålderns rovgiriga ting
- Автор:
- Жанр:
- Год:неизвестен
- ISBN:нет данных
- Рейтинг книги:4 / 5. Голосов: 1
-
Избранное:Добавить в избранное
- Отзывы:
-
Ваша оценка:
- 80
- 1
- 2
- 3
- 4
- 5
Tidsålderns rovgiriga ting: краткое содержание, описание и аннотация
Предлагаем к чтению аннотацию, описание, краткое содержание или предисловие (зависит от того, что написал сам автор книги «Tidsålderns rovgiriga ting»). Если вы не нашли необходимую информацию о книге — напишите в комментариях, мы постараемся отыскать её.
Tidsålderns rovgiriga ting — читать онлайн бесплатно полную книгу (весь текст) целиком
Ниже представлен текст книги, разбитый по страницам. Система сохранения места последней прочитанной страницы, позволяет с удобством читать онлайн бесплатно книгу «Tidsålderns rovgiriga ting», без необходимости каждый раз заново искать на чём Вы остановились. Поставьте закладку, и сможете в любой момент перейти на страницу, на которой закончили чтение.
Интервал:
Закладка:
„Hallå?“ sade han. „Är ni från orten?“
„Nej,“ sade jag. „Jag är turist.“
„Ah, då förstår ni alltså heller ingenting…“
Jag begav mig till bardisken för att hämta en saftcocktail och gick sedan till honom.
„Varför är här så folktomt?“ fortsatte han. Han hade ett livligt, magerlagt ansikte och en vildsint blick. „Var är invånarna? Varför är allt stängt?… Alla sover, ingen går att få tag i…“
„Har ni nyss anlänt hit?“
„Ja.“
Han sköt ifrån sig en tom tallrik och drog till sig en full. Därpå tog han en klunk ljust öl.
„Varifrån kommer ni?“ frågade jag. Han gav mig en ursinnig blick, och jag tillade hastigt: „Om det inte är nån hemlighet, förstås…“
„Nej,“ sade han, „det är ingen hemlighet… “ och fortsatte med ätandet.
Jag drack opp saften och skulle till att gå, men han sade:
„De lever gott, de hundarna. Sån föda, och så mycket man vill ha, och alltsammans gratis.“
„Nå, alldeles gratis är det inte,“ invände jag.
„Nitti dollar! En spottstyver! Jag äter i tre dar för nitti dollar!“ Hans ögon stannade plötsligt till. „Hundar-rr,“ mumlade han och tog på nytt itu med ätandet.
Jag kände till sådant folk. De kom ifrån pyttesmå, intill yttersta armod utplundrade kungariken, de åt och drack begärligt, mens de tänkte tillbaka på de solstekta, dammiga gatorna i sina städer, där det i de ynkliga skuggstrimmorna ligger döende, nakna män och kvinnor, och barn med svullna magar rotar i avfallshögarna på de utländska konsulatens bakgårdar. De var alltigenom uppfyllda av hat och de behövde blott två ting: bröd och vapen. Bröd för sina rövarband, som befann sig i opposition, och vapen emot ett annat rövarband, som satt vid makten. De var de allra ursinnigaste patrioter, hett och vitt och brett talade de om kärleken till folket, men all hjälp utifrån avvisade de, eftersom de inte älskade någonting annat än makten och ingen förutom sig själva och var beredda att till folkets ära och höga principers triumf ta kål på sitt eget folk — om nödvändigt till siste man — med svält och kulsprutor. Mikrohitler.
„Vapen? Bröd?“ frågade jag.
Han spetsade öronen.
„Ja,“ sade han. „Vapen och bröd. Bara utan dumma villkor. Och såvitt möjligt till skänks. Eller på kredit. Sanna patrioter har aldrig några pengar. Men den härskande klicken badar i lyx…“
„Svält?“ frågade jag.
„Hur mycket som helst. Men här badar ni i lyx.“ Han glodde hatiskt på mig. „Hela världen badar i lyx, och bara vi hungrar. Men era förhoppningar ska grusas. Revolutionen kan inte hejdas!“
„Jaha,“ sade jag. „Revolution emot vem?“
„Vi kämpar emot Badshahs blodsugare! Mot det härskande överskiktets korruption och sedefördärv, för frihet och sann demokrati… Folket är med oss, men folket måste man bespisa. Och så förklarar de: bröd ger vi er först efter avväpningen. Dessutom hotar de med intervention… En sån gement lögnaktig demagogi! Ett sånt bedrägeri mot de revolutionära massorna! Avväpna sig inför blodsugarens ansikte — det är liktydigt med att lägga snaran om halsen på varje verklig kämpe! Vi svarar: Nej! ni ska inte få bedra folket! Låt Badshah och hans anhang lägga ner vapnen! Sen får vi se, vad som bör göras.“
„Ja,“ sade jag. „Men Badshah vill sannolikt inte heller, att man lägger en snara om halsen på honom.“
Han ställde häftigt ner ölglaset, och hans hand sträckte sig av gammal vana mot hölstret. För övrigt kom han snabbt till besinning.
„Jag visste väl, att ni inte begriper ett skit,“ sade han. „Ni, de mätta, ni har förfånats av mättnaden, ni är alltför inbilska, för att förstå oss. I djungelen skulle ni inte våga tala så med mig!“
I djungelen skulle jag tala till dig på annat sätt, din bandit, tänkte jag och sade:
„Det är verkligen mycket, jag inte förstår. Jag förstår till exempel inte vad, som ska hända, efter att ni har vunnit seger. Antag, att ni segrar, hänger Badshah, om han i sin tur inte har gett sig iväg efter bröd och vapen…“
„Han ska inte ge sig iväg. Han ska få det, som tillkommer honom. Det revolutionära folket ska slita honom i stycken! Och sen sätter vi igång med att arbeta. Vi tar tillbaka de landområdena, som våra mätta grannar har tagit ifrån oss; vi uppfyller hela det program, som den lögnhalsen Badshah har gapat om för att föra folket bakom ljuset… Jag ska visa dom för strejker! Skulle de strejka hos mig… Inga som helst strejker! Alla i gevär och framåt! Och vi ska segra. Och sen…“
Han slöt ögonen, stönade av välbehag och vaggade med huvudet.
„Och då blir ni mätt, ska ni då bada i lyx och sova ända till middag?“
Han log.
„Det har jag förtjänat. Folket har förtjänat det. Ingen ska våga förebrå oss det. Vi ska äta och dricka så mycket vi önskar, vi ska bo i riktiga hus, vi ska säga till folket: nu är ni fria, roa er!“
„Och tänk inte på nånting,“ tillade jag. „Men tror ni inte, att ni kan få allt detta i nacken?“
„Sluta!“ sade han. „Det är demagogi. Ni är en demagog. Och en dogmatiker. Vi har också allehanda dogmatiker av ert slag. Människan, säger de, förlorar meningen med livet. Nej, svarar vi. Människan förlorar ingenting. Människan finner, men förlorar inte. Man måste känna folket, man måste själv vara av folket, folket tycker inte om ljushuvuden! Varför, djävlar i mitt hjärta, ger jag mig själv åt träiglar till föda och äter maskar?“ Han log plötsligt rätt godmodigt. „Ni har antagligen blivit en smula arg på mig, jag skällde er för mätt och annat vidare… Det behöver ni inte vara, bli inte arg. Överflödet är dåligt, när det inte är du själv, som har det, utan grannen. Det uppnådda överflödet, det är en utmärkt sak! För det lönar det sig att kämpa. Alla kämpar för det. Men man måste skaffa sig det med vapen i hand, inte byta det till sig med frihet och demokrati.“
„Ert slutmål är alltså trots allt överflödet? Bara överflödet?“
„Klart!… Slutmålet är alltid överflöd. Räkna bara med, att vi är kräsna ifråga om medlen…“
„Det har jag redan tagit med i beräkningen… Men människan?“
„Vad menar ni med det, människan?“
Jag förstod, att en dispyt vore meningslös.
„Har ni aldrig varit här förr?“ frågade jag.
„Hur så?“
„Ta och intressera er lite för orten,“ sade jag, „Här i stan finns utmärkta åskådningsexempel på överflödet.“
Han ryckte på axlarna.
„Än så länge trivs jag här.“ Han sköt på nytt ifrån sig en tom tallrik och drog till sig en full. „Okända rätter… Alla smakliga och billiga… Detta kan man avundas.“
Han slök flera skedar sallad och muttrade: „Vi vet, att alla stora revolutioner har kämpat för överflöd. Vi har inte tid att själva teoretisera, men det behövs inte heller. Vi har tillräckligt med teorier. Och därtill är det inget överflöd, som hotar oss. Det kommer inte att hota oss på länge än. Det finns vida mer påträngande uppgifter.“
„Hänga Badshah,“ sade jag.
„Ja, till att börja med. Och sen måste vi utrota dogmatikerna. Jag känner det på mig redan nu. Sen ska vi hävda våra legitima anspråk. Och sen så inträder nog med tiden överflödet. Jag är optimist, men jag tror inte, att jag får uppleva det. Och ni ska inte oroa er, vi ska nog ordna det på nåt sätt. Om vi bara kommer till rätta med hungern, så är överflödet inte långt borta… Dogmatikerna yrar: överflöd, säger de, är inget mål, utan ett medel. Vi svarar som så: varje medel har en gång varit ett mål. Idag är överflödet ett mål. Först i morgon blir det kanske ett medel.“
Читать дальшеИнтервал:
Закладка:
Похожие книги на «Tidsålderns rovgiriga ting»
Представляем Вашему вниманию похожие книги на «Tidsålderns rovgiriga ting» списком для выбора. Мы отобрали схожую по названию и смыслу литературу в надежде предоставить читателям больше вариантов отыскать новые, интересные, ещё непрочитанные произведения.
Обсуждение, отзывы о книге «Tidsålderns rovgiriga ting» и просто собственные мнения читателей. Оставьте ваши комментарии, напишите, что Вы думаете о произведении, его смысле или главных героях. Укажите что конкретно понравилось, а что нет, и почему Вы так считаете.