Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

Gunnar Björck, som stod som rapportens upphovsman, var en verklig person. Han var en känd hög befattningshavare på utlänningsroteln, sjukskriven på grund av diskbråck och dessvärre avliden på grund av självmord.

Personalenheten kunde dock inte ge besked om vad Gunnar Björck hade sysslat med 1991. Uppgiften var sekretessbelagd även för andra medarbetare på Säk. Vilket var rutin.

Att Lisbeth Salander hade varit bosatt på Lundagatan år 1991 och tillbringat de närmast följande två åren på S:t Stefans barnpsykiatriska klinik var enkelt att verifiera. I dessa avsnitt tycktes verkligheten åtminstone inte motsäga rapportens innehåll.

Peter Teleborian var en känd psykiatriker som brukade synas i TV. Han hade arbetat på S:t Stefans 1991 och var i dag dess överläkare.

Monica Figuerola funderade en lång stund på betydelsen av rapporten. Därefter ringde hon till biträdande chefen på personalavdelningen.

”Jag har en intrikat fråga”, förklarade hon.

”Vad?”

”Vi håller på med en analys på författningsskyddet där det handlar om att bedöma en persons trovärdighet och allmänna psykiska hälsa. Jag skulle behöva konsultera en psykiatriker eller annan kunskapare som är godkänd att få ta del av sekretesskyddad information. Doktor Peter Teleborian har nämnts för mig och jag vill veta om jag kan anlita honom.”

Det dröjde en stund innan hon fick svar.

”Doktor Peter Teleborian har varit extern konsult för Säk vid ett par tillfällen. Han har säkerhetsklassats och du kan i allmänna ordalag diskutera sekretesskyddad information med honom. Men innan du vänder dig till honom måste du följa den byråkratiska proceduren. Din chef måste godkänna det hela och göra en formell begäran att få konsultera Teleborian.”

Monica Figuerolas hjärta sjönk en aning. Hon hade verifierat något som inte kunde vara känt utanför en mycket begränsad skara. Peter Teleborian hade haft med RPS/Säk att göra. Därmed styrktes rapportens trovärdighet.

Hon lade ifrån sig rapporten och ägnade sig åt andra delar av den information som Torsten Edklinth försett henne med. Hon studerade Christer Malms bilder av de två personer som enligt uppgift hade skuggat Mikael Blomkvist från Café Copacabana den första maj.

Hon konsulterade bilregistret och konstaterade att Göran Mårtensson var en befintlig person som ägde en grå Volvo med det aktuella bilnumret. Därefter fick hon genom Säkerhetspolisens personalavdelning bekräftelse på att han var anställd på RPS/Säk. Det var den allra enklaste kontroll hon kunde göra och även denna information tycktes vara korrekt. Hennes hjärta sjönk ytterligare.

Göran Mårtensson arbetade på personskyddet. Han var livvakt. Han ingick i den grupp av medarbetare som vid flera tillfällen svarat för statsministerns säkerhet. Sedan några veckor var han dock tillfälligt utlånad till kontraspionaget. Tjänstledigheten hade inletts den 10 april, några dagar efter att Alexander Zalachenko och Lisbeth Salander hade förts till Sahlgrenska sjukhuset, men den sortens tillfälliga omplaceringar var inget ovanligt om det rådde personalbrist i något akut ärende.

Därefter ringde Monica Figuerola till biträdande chefen på kontraspionaget, en man som hon kände personligen och hade arbetat för under sin korta tid på avdelningen. Hon frågade om Göran Mårtensson sysslade med något viktigt eller om han kunde lånas över till en utredning på författningsskyddet.

Biträdande chefen på kontraspionaget var förbryllad. Monica Figuerola måste ha blivit felinformerad. Göran Mårtensson från personskyddet fanns inte utlånad till kontraspionaget. Ledsen.

Monica Figuerola lade ned telefonen och stirrade på luren i två minuter. På personskyddet trodde man att Mårtensson var utlånad till kontraspionaget. På kontraspionaget hade man inte alls lånat honom. Sådana transfereringar måste godkännas och handläggas av kanslichefen. Hon sträckte sig efter telefonluren för att ringa till kanslichefen men hejdade sig. Om man på personskyddet hade lånat ut Mårtensson så måste kanslichefen ha godkänt beslutet. Men Mårtensson fanns inte på kontraspionaget. Vilket kanslichefen måste vara medveten om. Och om Mårtensson var utlånad till någon avdelning som skuggade Mikael Blomkvist så måste kanslichefen känna till även det.

Torsten Edklinth hade sagt åt henne att inte skapa ringar på vattnet. Att fråga kanslichefen kunde följaktligen vara liktydigt med att kasta en väldigt stor sten i en liten ankdamm.

Erika Berger satte sig bakom sitt skrivbord i glasburen strax efter halv elva på måndagsmorgonen och pustade ut. Hon var i stort behov av den kopp kaffe från automaten i fikarummet som hon just hämtat. Hon hade tillbringat de första arbetstimmarna med att beta av två möten. Det första var ett femton minuter långt morgonmöte där redaktionssekreterare Peter Fredriksson drog upp riktlinjerna för dagens arbete. Hon tvingades allt mer förlita sig på Fredrikssons omdöme i avsaknad av förtroende för Anders Holm.

Det andra var ett timslångt möte med styrelseordförande Magnus Borgsjö, SMP:s ekonomichef Christer Sellberg och budgetansvarige Ulf Flodin. Mötet var en genomgång av en vikande annonsmarknad och sjunkande lösnummerförsäljning. Budgetchefen och ekonomichefen var överens om att åtgärder måste genomföras för att minska tidningens underskott.

”Vi klarade första kvartalet i år tack vare en marginell uppgång på annonsmarknaden och att två medarbetare gick i pension vid årsskiftet. Dessa tjänster är inte tillsatta”, sa Ulf Flodin. ”Vi kommer förmodligen att klara innevarande kvartal med ett marginellt underskott. Men det råder ingen tvekan om att gratistidningarna Metro och Stockholm City äter vidare på annonsmarknaden i Stockholm. Den enda prognos vi kan ge är att tredje kvartalet i år kommer att ge ett tydligt underskott.”

”Och hur möter vi det?” frågade Borgsjö.

”Det enda rimliga alternativet är nedskärningar. Vi har inte skurit ned sedan 2002. Men jag uppskattar att före årsskiftet måste minst tio tjänster bort.”

”Vilka tjänster då?” undrade Erika Berger.

”Vi får jobba med osthyvelsprincipen och plocka en tjänst här och en tjänst där. Sportredaktionen har just nu 6,5 tjänster. Där bör vi skära ned till fem heltider.”

”Om jag har förstått saken rätt går sportredaktionen redan nu på knäna. Det innebär att vi måste skära ned sportbevakningen i sin helhet.”

Flodin ryckte på axlarna.

”Jag lyssnar gärna på bättre förslag.”

”Jag har inga bättre förslag, men principen är den att om vi skär bort personal så måste vi göra en tunnare tidning och om vi gör en tunnare tidning kommer antalet läsare att minska och därmed även antalet annonsörer.”

”Den eviga onda cirkeln”, sa ekonomichefen Sellberg.

”Jag är anställd för att vända den här utvecklingen. Det innebär att jag kommer att satsa offensivt på att förändra tidningen och göra den mer attraktiv för läsare. Men jag kan inte göra det om jag ägnar mig åt att hyvla bort personalen.”

Hon vände sig till Borgsjö.

”Hur länge kan tidningen blöda? Hur stort underskott kan vi ta innan det vänder?”

Borgsjö trutade med läpparna.

”Sedan 1990-talets början har SMP ätit upp en stor del av gamla fonderade tillgångar. Vi har en aktieportfölj som minskat i värde med drygt trettio procent jämfört med för tio år sedan. En stor del av dessa fonder har använts till investeringar i datateknik. Det är alltså ofantligt stora utgifter vi haft.”

”Jag noterar att SMP har utvecklat ett eget textredigeringssystem, det här som kallas AXT. Vad kostade det att utveckla?”