Stieg Larsson: Luftslottet som sprängdes

”Ja”, hörde hon en röst i andra änden.

”Nieminen”, sa hon.

”Vänta.”

Hon väntade i tre minuter innan Sonny Nieminen, acting president i Svavelsjö MC, svarade.

”Vem är det?”

”Det ska du ge fan i”, sa Lisbeth med så låg röst att han knappt kunde urskilja orden. Han kunde inte ens avgöra om det var en man eller kvinna som ringde.

”Jaha. Vad vill du då?”

”Du vill ha tips om Ronald Niedermann.”

”Vill jag?”

”Snacka inte skit. Vill du veta var han finns eller inte?”

”Jag lyssnar.”

Lisbeth lämnade en vägbeskrivning till den nedlagda tegelfabriken utanför Norrtälje. Hon sa att han skulle vara kvar tillräckligt länge för att Nieminen skulle hinna fram om han skyndade sig.

Hon stängde mobilen och startade bilen och körde upp till OK-macken på andra sidan vägen. Hon parkerade så att hon hade tegelbruket rakt framför sig.

Hon fick vänta i mer än två timmar. Klockan var strax före halv två på eftermiddagen då hon noterade en skåpbil som långsamt körde förbi på vägen nedanför henne. Den stannade på en parkeringsficka, avvaktade i fem minuter, vände och svängde upp på uppfarten till tegelbruket. Det började skymma.

Hon öppnade handskfacket och plockade fram en Minolta 2x8 kikare och såg skåpbilen parkera. Hon identifierade Sonny Nieminen och Hans-Åke Waltari och tre personer som hon inte kände igen. Prospects. De måste bygga upp verksamheten igen .

Då Sonny Nieminen och hans kumpaner hittade den öppna porten på gaveln öppnade hon mobilen igen. Hon komponerade ett meddelande och mailade till polisens ledningscentral i Norrtälje.

[POLISMÖRDAREN R. NIEDERMANN FINNS I GML TEGELBRUKET VID OK-MACKEN UTANFÖR SKEDERID. HAN HÅLLER JUST PÅ ATT BLI MÖRDAD AV S. NIEMINEN & MEDL. I SVAVELSJÖ MC. DÖD KVINNA I BASSÄNG I BTNVÅN.]

Hon kunde inte se någon rörelse från fabriken.

Hon tog tid.

Medan hon väntade plockade hon ut SIM-kortet från telefonen och makulerade det genom att klippa itu kortet med en nagelsax. Hon vevade ned sidorutan och kastade bitarna. Sedan plockade hon upp ett färskt SIM-kort från plånboken och satte in det i mobilen. Hon använde Comviq kontantkort som var närmast omöjliga att spåra och kartlägga. Hon ringde till Comviq och tankade upp 500 kronor på det nya kortet.

Det tog elva minuter innan en piket utan sirener men med blåljusen på kryssade mot fabriken från Norrtäljehållet. Piketen parkerade vid uppfartsvägen. Den följdes någon minut senare av två polisbilar. De konfererade och ryckte fram mot tegelbruket i samlad tropp och parkerade intill Nieminens skåpbil. Hon höjde kikaren. Hon såg en av poliserna lyfta en komradio och rapportera in bilnumret på skåpbilen. Poliserna såg sig omkring, men avvaktade. Två minuter senare såg hon ytterligare en piket närma sig i hög hastighet.

Hon insåg plötsligt att allting äntligen var över.

Den historia som hade börjat den dag hon föddes slutade på tegelbruket.

Hon var fri.

När poliserna plockade fram förstärkningsvapen från piketen och satte på sig kevlarvästar och började sprida ut sig på fabriksområdet gick Lisbeth Salander in på bensinmacken och handlade en coffee to go och en smörgås i plastförpackning. Hon åt stående vid ett barbord i serveringen.

Det var mörkt då hon gick tillbaka till bilen. Just då hon öppnade dörren hörde hon två avlägsna knallar från vad hon antog var handeldvapen på andra sidan vägen. Hon såg flera svarta figurer som var poliser stå och trycka mot fasaden i närheten av entrén på gaveln. Hon hörde sirener då ytterligare en piket närmade sig från Uppsalahållet. Några personbilar hade stannat vid vägkanten nedanför henne och betraktade skådespelet.

Hon startade den vinröda Hondan och svängde ned på E18 och styrde hemåt mot Stockholm.

klockan var sju på kvällen då Lisbeth Salander till sin gränslösa irritation hörde dörrklockan ringa. Hon låg i badkaret i vatten som fortfarande ångade. I stort sett fanns rimligen bara en person som kunde ha orsak att knacka på hennes dörr.

Hon hade först tänkt att ignorera ringklockan, men vid tredje signalen suckade hon och svepte ett badlakan runt kroppen. Hon sköt fram underläppen och droppade vatten på hallgolvet.

”Hej”, sa Mikael Blomkvist när hon öppnade.

Hon svarade inte.

”Har du lyssnat på nyheterna?”

Hon skakade på huvudet.

”Jag tänkte att du kanske ville veta att Ronald Niedermann är död. Han mördades av ett gäng från Svavelsjö MC uppe i Norrtälje i dag.”

”Verkligen”, sa Lisbeth Salander med behärskad röst.

”Jag pratade med vakthavande i Norrtälje. Det verkar ha varit någon intern uppgörelse. Niedermann hade tydligen blivit torterad och uppsprättad med en bajonett. Det fanns en väska med flera hundra tusen kronor på platsen.”

”Jaså.”

”Gänget från Svavelsjö greps på plats. De gjorde dessutom motstånd. Det blev en eldstrid och polisen fick kalla in nationella insatsstyrkan från Stockholm. Svavelsjö kapitulerade vid sextiden i kväll.”

”Jaha.”

”Din gamle kompis Sonny Nieminen från Stallarholmen bet i gräset. Han flippade helt och försökte skjuta sig fri.”

”Bra.”

Mikael Blomkvist stod tyst i några sekunder. De sneglade på varandra genom dörrspringan.

”Stör jag?” frågade han.

Hon ryckte på axlarna.

”Jag låg i badkaret.”

”Jag ser det. Vill du ha sällskap?”

Hon gav honom ett skarpt ögonkast.

”Jag menade inte i badkaret. Jag har bagels med mig”, sa han och höll upp en påse. ”Jag har dessutom köpt espressokaffe. Om du har en Jura Impressa X7 i köket så bör du åtminstone lära dig att använda den.”

Hon höjde ögonbrynen. Hon visste inte om hon skulle vara besviken eller lättad.

”Bara sällskap?” frågade hon.

”Bara sällskap”, bekräftade han. ”Jag är en god vän som besöker en annan god vän. Om jag är välkommen, vill säga.”

Hon tvekade några sekunder. I två år hade hon hållit sig på så långt avstånd som möjligt från Mikael Blomkvist. Ändå tycktes han hela tiden fastna i hennes liv som ett tuggummi under skosulan, antingen på nätet eller i det verkliga livet. På nätet gick det bra. Där var han bara elektroner och bokstäver. I verkliga livet utanför hennes dörr var han fortfarande den där jävla attraktiva mannen. Och han kände till hennes hemligheter på samma sätt som hon kände till hans hemligheter.

Hon betraktade honom och konstaterade att hon inte längre hade några känslor för honom. Åtminstone inga sådana känslor.

Han hade faktiskt varit hennes vän under det gångna året.

Hon litade på honom. Kanske. Det irriterade henne att en av de få människor hon litade på var en man hon hela tiden undvek att träffa.

Hon beslutade sig plötsligt. Det var fånigt att låtsas att han inte existerade. Det gjorde inte längre ont att se honom.

Hon sköt upp dörren och släppte in honom i sitt liv igen.