Stieg Larsson: Luftslottet som sprängdes

Uppskattningsvis sex hundra kvinnor tjänstgjorde i amerikanska inbördeskriget. De hade tagit värvning utklädda till män. Här har Hollywood missat ett stycke kulturhistoria – eller är den historien möjligen för ideologiskt besvärlig? Historieböckerna har alltid haft svårt att hantera kvinnor som inte respekterar könsgränserna och ingenstans är den gränsen så skarp som i fråga om krig och vapenbruk.

Historien från antiken till modern tid innehåller dock prov på ett stort antal berättelser om kvinnliga krigare – amasoner. De vanligaste kända exemplen får plats i historieböckerna eftersom de förekommer som ”drottningar”, det vill säga representanter för den härskande klassen. Den politiska tronföljden, hur obehagligt det än kan låta, placerar nämligen med jämna mellanrum en kvinna på tronen. Eftersom krig inte låter sig bevekas av genus utan äger rum även då en kvinna råkar vara landets härskare så får det till konsekvens att historieböckerna tvingas nedteckna ett antal krigardrottningar som följaktligen tvingas uppträda som vilken Churchill, Stalin eller Roosevelt som helst. Semiramis från Nineve som skapade det assyriska riket och Boadicea som ledde ett av de blodigaste engelska upproren mot Romarriket är ett par exempel. Den sistnämnda står förresten staty vid brofästet vid Themsen, mitt emot Big Ben. Hälsa gärna på henne om du råkar passera.

Däremot är historieböckerna i allmänhet mycket tystlåtna om kvinnliga krigare i form av vanliga soldater som övade i vapenbruk, ingick i regementen och deltog i slag mot fientliga härar på samma villkor som männen. Ändå har de alltid funnits. Knappt något krig har utspelats utan kvinnligt deltagande.

Doktor Anders Jonasson väcktes av syster Hanna Nicander. Klockan var strax före halv två på morgonen.

”Vad är det?” undrade han förvirrat.

”Helikopter på ingående. Två patienter. En äldre man och en ung kvinna. Hon är skottskadad.”

”Jaha”, sa Anders Jonasson trött.

Han kände sig yrvaken trots att han bara hade slumrat i någon halvtimme. Han hade nattjouren på akuten på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Det hade varit en miserabelt slitsam afton. Sedan han gått på klockan 18.00 hade sjukhuset tagit emot fyra personer från en frontalkrock strax utanför Lindome. Av dessa var en kritiskt skadad och en hade dödförklarats kort efter ankomsten. Han hade även behandlat en servitris som blivit skållad över benen vid en köksolycka på en restaurang på Avenyn, samt räddat livet på en fyraårig pojke som inkommit till sjukhuset med andningsstillestånd efter att ha svalt ett hjul till en leksaksbil. Han hade dessutom hunnit plåstra om en tonårig flicka som cyklat ned i en grop. Gatukontoret hade lämpligt valt att placera gropen vid avfarten från en cykelbana och någon hade också vräkt ned varningsbockarna i gropen. Hon hade sytts med fjorton stygn i ansiktet och skulle behöva två nya framtänder. Jonasson hade också sytt fast en bit av en tumme som en entusiastisk hemmasnickare hade råkat hyvla loss.

Vid elvatiden hade antalet akuta patienter minskat. Han hade gått en rond och kontrollerat tillståndet för de patienter som inkommit och därefter dragit sig tillbaka till ett vilorum för att försöka koppla av en stund. Han hade jouren fram till klockan 06.00 och brukade sällan sova även om det inte kom in akutfall, men just denna natt hade han slumrat till nästan omedelbart.

Syster Hanna Nicander gav honom en temugg. Hon hade inte hunnit få några detaljer om de inkommande fallen.

Anders Jonasson sneglade ut genom fönstret och såg att det blixtrade kraftigt ut mot havet. Helikoptern var verkligen ute i sista minuten. Det började plötsligt regna kraftigt. Ovädret hade kommit in över Göteborg.

Medan han stod vid fönstret hörde han motorljudet och såg helikoptern vingla i stormbyar mot helikopterplattan. Han höll andan när helikopterföraren tycktes ha svårt att behålla kontrollen. Sedan försvann den ur hans synfält och han hörde hur motorn gick ned i lågvarv. Han tog en klunk och ställde ifrån sig temuggen.

Anders Jonasson mötte bårarna vid akutintaget. Jourkollegan Katarina Holm tog hand om den första patienten som rullades in – en äldre man med en kraftig ansiktsskada. Det föll på doktor Jonassons lott att ta hand om den andra patienten, den skottskadade kvinnan. Han gjorde en snabb okulärbesiktning och konstaterade att det var en till synes tonårig flicka, svårt nedsmutsad och blodig med svåra skador. Han lyfte filten som Räddningstjänsten hade svept runt hennes kropp och noterade att någon hade tejpat igen skottsåren i höften och axeln med bred silvertejp, vilket han bedömde som ett ovanligt klyftigt initiativ. Tejpen höll bakterier ute och blodet inne. En kula hade tagit på utsidan av höften och gått rakt igenom muskelvävnaden. Därefter lyfte han på hennes axel och lokaliserade ingångshålet i ryggen. Där fanns inget utgångshål vilket betydde att kulan satt kvar någonstans i axeln. Han hoppades att den inte hade penetrerat lungan, och eftersom han inte kunde upptäcka blod i flickans munhåla drog han slutsatsen att så troligen inte var fallet.

”Röntgen”, sa han till den assisterande sköterskan. Mer behövde han inte förklara.

Slutligen klippte han upp förbandet som Räddningstjänstens personal hade virat runt hennes skalle. Han blev iskall då han med fingrarna kände ingångshålet och insåg att flickan hade blivit skjuten i huvudet. Inte heller där fanns något utgångshål.

Anders Jonasson stannade upp någon sekund och betraktade flickan. Han var plötsligt missmodig. Han hade ofta beskrivit sitt arbete som att vara målvakt. Till hans arbetsplats kom dagligen människor i varierande tillstånd med ett enda syfte – att få hjälp. Det var 74-åriga tanter som fallit ihop i Nordstans galleria med hjärtstillestånd, 14-åriga pojkar som fått vänstra lungan penetrerad av en skruvmejsel och 16-åriga flickor som hade knaprat ecstasytabletter och dansat i arton timmar och därefter fallit ihop blåa i ansiktet. Det var offer för arbetsplatsolyckor och misshandel. Det var småbarn som anfallits av kamphundar på Vasaplatsen och händiga män som bara skulle såga till några brädor med en Black & Decker och som råkat skära ända in till märgpipan i handleden.

Anders Jonasson var målvakten som stod mellan patienten och Fonus. Hans jobb bestod i att vara den person som beslutade om åtgärder. Om han fattade fel beslut skulle patienten dö eller kanske vakna till livslång invaliditet. Han fattade oftast rätt beslut, vilket berodde på att det stora flertalet skadade hade ett uppenbart specifikt problem. Ett knivhugg i en lunga eller en krosskada efter en bilolycka var begripligt och överskådligt. Patienten överlevde beroende på skadans beskaffenhet och på hur skicklig han var.

Det fanns två typer av skador som Anders Jonasson avskydde. Det ena var allvarliga brännskador som nästan oavsett vilka åtgärder han satte in skulle leda till livslångt lidande. Det andra var skador i huvudet.

Flickan framför honom kunde leva med en kula i höften och en kula i axeln. Men en kula någonstans inne i hennes hjärna var ett problem av en helt annan storleksordning. Han hörde plötsligt syster Hanna säga något.

”Förlåt?”

”Det är hon.”

”Vad menar du?”

”Lisbeth Salander. Flickan de jagat i flera veckor för trippelmordet i Stockholm.”

Anders Jonasson tittade på patientens ansikte. Syster Hanna hade helt rätt. Det var hennes passfoto han och alla andra svenskar sett tapetserat på löpsedlarna utanför varje tobaksaffär sedan påskhelgen. Och nu var mördaren själv skjuten, vilket väl utgjorde någon form av poetisk rättvisa.