Stieg Larsson: Flickan som lekte med elden

Hon låg fastspänd med läderremmar på en smal brits med en ram i härdat stål. Selen stramade över bröstkorgen. Hon låg på rygg. Händerna var låsta vid sängkanten på vardera sidan av höften.

Hon hade för länge sedan gett upp försöken att ta sig loss. Hon var vaken men hade ögonen slutna. Om hon öppnade ögonen skulle hon befinna sig i mörker och den enda ljuskällan var en svag strimma som silade in ovanför dörren. Hon hade dålig smak i munnen och längtade efter att få borsta tänderna.

En del av hennes medvetande lyssnade efter ljudet av fotsteg som innebar att han skulle komma. Hon hade ingen aning om hur sent på kvällen det var, mer än att det kändes som om det började bli för sent för att han skulle besöka henne. En plötslig vibration i sängen fick henne att öppna ögonen. Det var som om en maskin av något slag hade startat någonstans i byggnaden. Efter ett par sekunder var hon inte säker på om hon inbillade sig eller om ljudet var verkligt.

Hon bockade av ytterligare en dag i huvudet.

Det var den fyrtiotredje dagen i fångenskap.

Det kliade på näsan och hon vred huvudet så att hon kunde skrapa sig mot kudden. Hon svettades. Det var kvavt och varmt i rummet. Hon var klädd i en enkel nattskjorta som korvade sig under henne. Då hon flyttade höften kunde hon precis gripa tag i plagget med pekfingret och långfingret och dra ned linnet på ena sidan en centimeter åt gången. Hon upprepade proceduren med den andra handen. Men linnet låg fortfarande med ett veck under korsryggen. Madrassen var bylsig och obekväm. Den totala isoleringen gjorde att alla små intryck som hon annars inte skulle bry sig om kraftigt förstärktes. Selen var tillräckligt slak för att hon skulle kunna ändra ställning och lägga sig på sidan, men det var obekvämt eftersom hon då måste ha ena handen på ryggen och det gjorde att armen hela tiden domnade bort.

Hon var inte rädd. Hon kände däremot en allt större uppdämd vrede.

Samtidigt plågades hon av sina egna tankar som ständigt övergick i obehagliga fantasier om vad som skulle hända med henne. Hon hatade sin påtvingade hjälplöshet. Hur hon än försökte fokusera på något annat för att fördriva tiden och förtränga sin situation så sipprade ångesten fram. Den hängde som ett gasmoln kring henne och hotade att tränga in i hennes porer och förgifta tillvaron. Hon hade upptäckt att det bästa sättet att hålla ångesten borta var att fantisera om något som gav henne en känsla av styrka. Hon slöt ögonen och frammanade lukten av bensin.

Han satt i en bil med öppen sidoruta. Hon rusade fram till bilen och hällde bensinen genom bilfönstret och tände en tändsticka. Det var ett ögonblicks verk. Lågorna flammade omedelbart upp. Han vred sig i plågor och hon hörde hans skrik av skräck och smärta. Hon kunde känna lukten av bränt kött och en fränare lukt av plast och stoppning som förkolnades i stolsätet.

Hon hade förmodligen slumrat till för hon hade inte hört stegen men blev klarvaken då dörren öppnades. Ljuset från dörröppningen bländade henne.

Han hade kommit i alla fall.

Han var lång. Hon visste inte hur gammal han var, men han var vuxen. Han hade rödbrunt tovigt hår och glasögon med svarta bågar och ett glest hakskägg. Han doftade rakvatten.

Hon hatade lukten av honom.

Han stod tyst vid britsens fotända och betraktade henne en lång stund.

Hon hatade hans tystnad.

Hans ansikte befann sig i skuggan av ljuset från dörröppningen och hon såg honom bara i siluett. Han talade plötsligt till henne. Han hade en mörk tydlig röst som pedantiskt betonade varje ord.

Hon hatade hans röst.

Han berättade att det var hennes födelsedag och att han ville gratulera. Rösten var inte ovänlig eller ironisk. Den var neutral. Hon anade att han log.

Hon hatade honom.

Han kom närmare och gick runt britsen till huvudändan. Han lade utsidan av en fuktig hand på hennes panna och drog fingrarna längs hennes hårfäste i en gest som förmodligen var avsedd att vara vänlig. Det var hans födelsedagspresent till henne.

Hon hatade hans beröring.

Han talade till henne. Hon såg hans mun röra sig men stängde ute ljudet av hans röst. Hon ville inte lyssna. Hon ville inte svara. Hon hörde honom höja rösten. Ett stänk av irritation över hennes brist på respons hade krupit in i rösten. Han pratade om ömsesidigt förtroende. Efter flera minuter tystnade han. Hon ignorerade hans blick. Sedan ryckte han på axlarna och började justera hennes läderband. Han tajtade till selen över bröstet ett snäpp och lutade sig över henne.

Hon vred sig plötsligt åt vänster, bort från honom, så tvärt hon kunde och så långt läderremmarna tillät. Hon drog upp knäna mot hakan och sparkade hårt mot hans huvud. Hon siktade på adamsäpplet och träffade med en tåspets någonstans under hakan, men han var förberedd och vred undan kroppen och det blev bara en lätt, knappt märkbar träff. Hon försökte sparka igen men han var redan utom räckhåll.

Hon lät benen sjunka ned på britsen igen.

Lakanet hängde ned på golvet över sängkanten. Hennes nattlinne hade glidit upp långt ovanför höfterna.

Han stod stilla en lång stund utan att säga någonting. Därefter gick han runt britsen och lade upp fotbandet. Hon försökte dra benen till sig men han grep tag runt hennes ena ankel och tvingade ned knäet med den andra handen och låste foten med en läderrem. Han gick runt sängen och spände fast hennes andra fot.

Därmed var hon helt hjälplös.

Han plockade upp lakanet från golvet och täckte henne. Han betraktade henne under tystnad i två minuter. Hon kunde känna hans upphetsning i dunklet trots att han inte låtsades om den eller visade den. Han hade säkert erektion. Hon visste att han ville sträcka fram en hand och röra vid henne.

Sedan vände han och gick ut och stängde dörren efter sig. Hon hörde att den reglades, vilket var helt i onödan eftersom hon inte hade någon möjlighet att ta sig loss från sängen.

Hon låg i flera minuter och tittade på den smala ljusstrimman ovanför dörren. Sedan rörde hon sig och försökte känna efter hur hårt remmarna satt. Hon kunde dra upp knäna en aning men selen och fotremmarna stramade omedelbart. Hon slappnade av. Hon låg helt stilla och tittade ut i ingenting.

Hon väntade. Hon fantiserade om en bensindunk och en tändsticka.

Hon såg honom indränkt i bensin. Hon kunde fysiskt känna asken med tändstickor i handen. Hon skakade på den. Det rasslade. Hon öppnade asken och valde en sticka. Hon hörde honom säga någonting men stängde sina öron och lyssnade inte på orden. Hon såg hans ansiktsuttryck då hon förde tändstickan mot plånet. Hon hörde det skrapande ljudet av svavel mot plån. Det lät som en utdragen åskknall. Hon såg lågan flamma.

Hon log ett hårt leende och stålsatte sig.

Det var natten hon fyllde 13 år.

Lisbeth Salander drog ned solglasögonen till nästippen och kisade under solhattens brätte. Hon såg kvinnan i rum 32 komma ut från hotellets sidoentré och promenera till en av de grönvitrandiga solstolarna vid poolen. Hennes blick var koncentrerat riktad mot marken framför henne och hennes ben tycktes ostadiga.