Stieg Larsson: Flickan som lekte med elden

”Hej Lisbeth”, hälsade han och slog ihop boken.

Hon granskade honom uttryckslöst utan vare sig värme eller vänskap i blicken. Sedan klev hon förbi honom och stack in nyckeln i sin dörr.

”Bjuder du på en kopp kaffe?” frågade Mikael.

Hon vände sig mot honom och talade med låg röst.

”Gå härifrån. Jag vill inte se dig igen.”

Därefter stängde hon dörren framför näsan på en omåttligt häpen Mikael Blomkvist och han hörde henne låsa från insidan.

Den andra gången han såg henne hade varit bara tre dagar senare. Han hade åkt tunnelbana från Slussen till T-centralen och när tåget stannade i Gamla stan tittade han ut genom fönstret och såg henne ute på perrongen, mindre än två meter bort. Han upptäckte henne i exakt samma ögonblick som dörrarna slog igen. I fem sekunder tittade hon rakt igenom honom som om han var luft innan hon vände på klacken och promenerade bort ur hans synfält just när tåget började rulla.

Budskapet gick inte att missta sig på. Lisbeth Salander ville inte ha med Mikael Blomkvist att göra. Hon hade skurit bort honom ur sitt liv lika effektivt som om hon raderat en fil ur sin dator, utan förklaringar. Hon hade bytt mobilnummer och svarade inte på e-post.

Mikael suckade, stängde av TV:n och gick bort till fönstret och betraktade Stadshuset.

Han undrade om han gjorde fel som envist gick förbi hennes lägenhet med jämna mellanrum. Mikaels attityd hade alltid varit att om en kvinna så tydligt signalerade att hon inte ville höra talas om honom så gick han sin väg. Att inte respektera ett sådant besked var i hans ögon liktydigt med brist på respekt för henne.

Mikael och Lisbeth hade legat med varandra. Men det hade skett på hennes initiativ och förhållandet hade varat i ett halvår. Om det var hennes beslut att avsluta historien lika överraskande som hon inlett den så var det helt okej med Mikael. Det var hennes sak att avgöra. Mikael hade inga problem med att finna sig till rätta i rollen som före detta pojkvän – om det nu var det han var – men Lisbeth Salanders totala avståndstagande förbryllade honom.

Han var inte förälskad i henne – de var ungefär så omaka som två personer kunde vara – men han gillade henne och kände en genuin saknad efter den jävla besvärliga människan. Han hade trott att vänskapen varit ömsesidig. Han kände sig kort sagt som en idiot.

Han stod kvar vid fönstret en lång stund.

Till sist fattade han ett avgörande beslut.

Om Lisbeth Salander tyckte så hjärtligt illa om honom att hon inte ens kunde förmå sig att hälsa då de såg varandra i tunnelbanan så var förmodligen deras vänskap över och skadan irreparabel. I fortsättningen skulle han inte ta några initiativ för att få kontakt med henne igen.

Lisbeth Salander tittade på sitt armbandsur och konstaterade att hon trots sitt stillasittande i skuggan var genomsvettig. Klockan var halv elva på förmiddagen. Hon memorerade en tre rader lång matematisk formel och slog ihop boken Dimensions in Mathematics. Därefter nappade hon åt sig sin rumsnyckel och cigarettpaketet från bordet.

Hennes rum låg på andra våningen, vilket också var hotellets översta våning. Hon drog av sig kläderna och gick in i duschen.

En två decimeter lång grön ödla blängde ned på henne från väggen, strax under taket. Lisbeth Salander blängde tillbaka men gjorde ingen ansats att vifta undan ödlan. Ödlor fanns överallt på ön och smet in i rummet genom jalusierna i det öppna fönstret, under dörren eller genom ventilen i badrummet. Hon trivdes med ett sällskap som huvudsakligen lämnade henne i fred. Vattnet var kyligt men inte iskallt och hon stod under duschen i fem minuter för att svalka sig.

När hon kom ut i rummet igen stannade hon naken framför garderobsspegeln och granskade förundrat sin kropp. Hon vägde fortfarande bara runt 40 kilo och var drygt 150 centimeter lång. Det kunde hon inte göra så värst mycket åt. Hon hade dockliknande smala lemmar, små händer och inte mycket till höfter.

Men nu hade hon bröst.

I hela sitt liv hade hon varit plattbröstad, precis som om hon ännu inte kommit i puberteten. Det hade helt enkelt sett löjligt ut och hon hade alltid känt ett obehag för att visa sig naken.

Helt plötsligt hade hon fått bröst. Det var inte fråga om några bomber (vilket hon inte ville ha och vilket skulle ha sett ännu mer löjeväckande ut på hennes i övrigt spinkiga kropp), men det var två fasta runda bröst av mellanstorlek. Förändringen var försiktigt utförd och proportionerna helt rimliga. Men skillnaden var dramatisk, både för hennes utseende och för hennes högst privata välbefinnande.

Hon hade tillbringat fem veckor på en klinik utanför Genua för att skaffa sig de implantat som utgjorde stommen i hennes nya bröst. Hon hade valt den klinik och de läkare som hade det absolut bästa och mest seriösa ryktet i Europa. Hennes läkare, en charmerande hårdkokt kvinna vid namn Allessandra Perrini, hade konstaterat att hennes bröst var fysiskt underutvecklade och att en bröstförstoring därmed kunde utföras av medicinska skäl.

Ingreppet hade inte varit smärtfritt men brösten såg ut och kändes helt naturliga, och ärren var nu nästan osynliga. Hon hade inte ångrat sitt beslut en enda sekund. Hon var nöjd. Fortfarande ett halvår senare kunde hon inte passera en spegel med bar överkropp utan att haja till och med glädje konstatera att hon höjt sin livskvalité.

Under tiden på kliniken i Genua hade hon även avlägsnat en av sina nio tatueringar – en två centimeter lång geting – från högra sidan av halsen. Hon uppskattade sina tatueringar, mest av allt den stora draken från skulderbladet till skinkan, men hade ändå fattat beslutet att göra sig av med getingen. Orsaken var att den var så synlig och iögonenfallande att den gjorde henne lätt att komma ihåg och identifiera. Lisbeth Salander ville inte bli ihågkommen och identifierad. Tatueringen hade avlägsnats med laserbehandling och när hon strök med pekfingret över halsen kunde hon känna en svag ärrbildning. En närmare inspektion avslöjade att hennes solbruna hud var aningen ljusare på den plats där tatueringen hade suttit, men vid en snabb blick syntes ingenting. Sammantaget hade hennes vistelse i Genua kostat motsvarande 190 000 kronor.

Vilket hon hade råd med.

Hon slutade drömma framför spegeln och satte på sig trosor och bh. Två dagar efter att hon lämnat kliniken i Genua hade hon för första gången i sitt 25-åriga liv besökt en butik för damunderkläder och inhandlat det plagg som hon aldrig tidigare haft behov av. Sedan dess hade hon fyllt 26 år och numera bar hon bh:n med en viss tillfredsställelse.

Hon klädde sig i jeans och en svart t-tröja med texten Consider this a fair warning. Hon hittade sandalerna och sin solhatt och hängde en svart nylonbag över axeln.

På väg mot utgången noterade hon ett mummel från en liten klunga hotellgäster vid receptionen. Hon saktade farten och spetsade öronen.

”Just how dangerous is she?” frågade en svart kvinna med hög röst och europeisk accent. Lisbeth kände igen henne från ett chartersällskap från London som anlänt tio dagar tidigare.

Freddie McBain, den grånande receptionisten som alltid brukade hälsa Lisbeth Salander med ett vänligt leende, såg bekymrad ut. Han förklarade att instruktioner skulle ges till alla hotellgäster och att det inte fanns anledning till oro om gästerna följde alla instruktioner till punkt och pricka. Hans svar möttes av en ström av frågor.

Lisbeth Salander rynkade ögonbrynen och gick ut till baren där hon hittade Ella Carmichael bakom disken.

”Vad handlar det om?” frågade hon och pekade med tummen mot klungan vid receptionen.