Stieg Larsson: Flickan som lekte med elden

Drygt tvåhundra år senare, 1979, hade advokaten Maurice Bishop startat en ny revolution som enligt guideboken var inspirerad av the communist dictatorships in Cuba and Nicaragua, men som Lisbeth Salander hade fått en helt annan bild av då hon träffat Philip Campbell – lärare, bibliotekarie och baptistpredikant – i vars gästhus hon hyrt in sig de första dagarna. Historien kunde sammanfattas med att Bishop hade varit en genuint populär folkledare som störtat en galen diktator som dessutom var UFO-fantast och ägnade en del av den magra nationalbudgeten till att jaga flygande tefat. Bishop hade pläderat för ekonomisk demokrati och infört landets första lagstiftning för jämställdhet mellan könen innan han mördades 1983.

Efter mordet, en massaker på ungefär 120 människor inklusive utrikesministern, kvinnoministern och några viktiga fackföreningsledare, hade USA invaderat landet och infört demokrati. För Grenadas vidkommande innebar det att arbetslösheten ökade från drygt sex till närmare femtio procent och att kokainhandel åter blev den i särklass viktigaste inkomstkällan. Philip Campbell hade skakat på huvudet åt beskrivningen i Lisbeths guidebok och gett henne goda råd om vilka personer och kvarter hon skulle undvika efter mörkrets inbrott.

I Lisbeth Salanders fall var sådana råd tämligen bortkastade. Däremot hade hon helt undvikit att stifta bekantskap med Grenadas kriminalitet genom att bli förälskad i Grand Anse Beach omedelbart söder om Saint George’s, en milslång och glest befolkad sandstrand där hon kunde vandra i timmar utan att behöva prata med eller ens träffa någon annan människa. Hon hade flyttat ut till Keys, ett av de få amerikanska hotellen vid Grand Anse och hade bott där i sju veckor och inte gjort mycket mer än vandrat omkring på stranden och ätit den lokala frukten chinups som i smaken påminde om bittra svenska krusbär och som hon blivit omåttligt förtjust i.

Det var lågsäsong och knappt en tredjedel av rummen på Keys Hotel var uthyrda. Enda problemet var att både hennes frid och de förströdda studierna i matematik plötsligt stördes av den lågmälda terrorn i grannrummet.

Mikael Blomkvist satte pekfingret på dörrklockan till Lisbeth Salanders lägenhet på Lundagatan. Han förväntade sig inte att hon skulle öppna, men han hade tagit för vana att åka förbi hennes bostad någon gång i månaden för att undersöka om någon förändring hade ägt rum. Då han petade upp brevinkastet kunde han skymta högen av reklam. Klockan var strax efter tio på kvällen och det var för mörkt för att han skulle kunna avgöra hur mycket högen hade vuxit sedan sist.

En kort stund stod han obeslutsam i trapphuset innan han frustrerat vände på klacken och lämnade fastigheten. Han promenerade i maklig takt hem till sin lägenhet på Bellmansgatan, satte på kaffebryggaren och slog upp kvällstidningarna framför sena Rapport. Han kände sig dyster till sinnes och undrade var Lisbeth Salander befann sig. Han kände en vag oro och undrade för tusende gången vad som egentligen hade hänt.

Under julhelgen ett år tidigare hade han bjudit ut Lisbeth Salander till stugan i Sandhamn. De hade tagit långa promenader då de lågmält diskuterat efterdyningarna av de dramatiska händelser som de båda hade varit delaktiga i under året som gått, då Mikael hade upplevt något som han i efterhand betraktade som en livskris. Han hade dömts för förtal och tillbringat ett par månader i fängelse, hans yrkesmässiga karriär som journalist hade befunnit sig i en gyttjepöl och han hade flytt från posten som ansvarig utgivare för tidskriften Millennium med svansen mellan benen. Men plötsligt hade allting förändrats. Ett uppdrag att skriva en biografi om industriledaren Henrik Vanger, vilket han upplevde som en befängt välavlönad terapi, hade plötsligt förvandlats till en desperat jakt på en förslagen och okänd seriemördare.

Under denna jakt hade han träffat Lisbeth Salander. Mikael fingrade förstrött på det svaga ärret som strypsnaran hade bildat strax under hans vänstra öra. Lisbeth hade inte bara hjälpt honom i jakten på mördaren – hon hade bokstavligen räddat hans liv.

Gång på gång hade hon överrumplat honom med sina märkliga färdigheter – fotografiskt minne och fenomenala datakunskaper. Mikael Blomkvist betraktade sig själv som allmänt datakompetent, men Lisbeth Salander hanterade datorer som om hon stod i förbund med djävulen. Han hade långsamt insett att hon var en hacker av världsklass, och inom den exklusiva internationella klubb som ägnade sig åt databrott på högsta nivå var hon en legend, om än endast känd under pseudonymen Wasp.

Det var hennes förmåga att vandra in och ut i andra människors datorer som hade gett honom det material han behövt för att vända sitt journalistiska nederlag till Wennerströmaffären – ett scoop som fortfarande ett år senare var föremål för internationella polisutredningar om ekonomisk brottslighet och gav Mikael anledning att med jämna mellanrum besöka TV-soffor.

Ett år tidigare hade han betraktat scoopet med kolossal tillfredsställelse – som en hämnd och som upprättelse från den journalistiska rännstenen. Men tillfredsställelsen hade snabbt runnit av honom. Inom loppet av några veckor var han redan utled på att svara på samma frågor från journalister och finanspoliser. Jag är ledsen men jag kan inte diskutera mina källor. När en journalist från engelskspråkiga Azerbajdzjan Times hade gjort sig omaket att åka till Stockholm enbart för att ställa samma enfaldiga frågor hade måttet varit rågat. Mikael hade skurit ned antalet intervjuer till ett minimum och de senaste månaderna hade han i stort sett bara ställt upp då Hon på TV4 ringt och övertalat honom, och det skedde endast vid de tillfällen då utredningen gick in i någon distinkt ny fas.

Mikaels samarbete med Hon på TV4 hade dessutom en helt annan dimension. Hon hade varit den första journalist som nappat på avslöjandet, och utan hennes insats den kväll då Millennium hade släppt scoopet var det tveksamt om storyn skulle ha fått en sådan genomslagskraft. Först efteråt fick Mikael veta att hon hade kämpat med näbbar och klor för att övertyga redaktionen om att ge storyn utrymme. Det hade funnits ett massivt motstånd mot att lyfta fram skojaren på Millennium och ända fram till det ögonblick hon gick ut i sändning hade det varit osäkert om redaktionens batteri av advokater skulle släppa igenom storyn. Flera av hennes äldre kollegor hade gjort tummen ned och konstaterat att om hon hade fel så var hennes karriär över. Hon hade stått på sig och det blev årets story.

Hon bevakade storyn den första veckan – hon var ju den enda reporter som faktiskt satt sig in i ämnet – men någon gång före jul noterade Mikael att alla kommentarer och nya vinklingar i storyn hade flyttats över till manliga kollegor. Vid nyår fick Mikael på omvägar veta att hon helt enkelt armbågats ut från ämnet med motiveringen att en så viktig story skulle seriösa ekonomireportrar sköta och inte någon liten jänta från Gotland eller Bergslagen eller var tusan hon nu kom ifrån. Nästa gång TV4 ringde och bad om kommentarer förklarade Mikael helt frankt att han bara uttalade sig för TV4 om hon ställde frågorna. Det tog några dagar av surmulen tystnad innan gossarna på TV4 kapitulerade.

Mikaels minskade intresse för Wennerströmaffären sammanföll med Lisbeth Salanders försvinnande ur hans liv. Han begrep ännu inte vad som hade hänt.

De hade skilts åt på annandag jul och han hade inte träffat henne under mellandagarna. Sent på kvällen dagen före nyårsafton hade han ringt henne, men hon hade inte svarat.