Stieg Larsson - Män som hatar kvinnor

Det hade blivit en årligen återkommande händelse. Mottagaren av blomman fyllde nu åttiotvå år. När blomman anlänt öppnade han paketet och plockade bort presentpapperet. Därefter lyfte han telefonluren och slog numret till en före detta kriminalkommissarie som efter pensionen bosatt sig vid Siljan. De två männen var inte bara jämngamla, de var födda på samma dag — vilket i sammanhanget fick betraktas som något av en ironi. Kommissarien, som visste att samtalet skulle komma efter postutdelningen vid elvatiden på morgonen, drack kaffe medan han väntade. Detta år ringde telefonen redan halv elva. Han lyfte luren och sa hej utan att presentera sig.

”Den har kommit.”

”Vad är det i år?”

”Jag vet inte vad det är för blomma. Jag ska få den identifierad. Den är vit.”

”Inget brev, förmodar jag?”

”Nej. Inget annat än blomman. Ramen är densamma som i fjol. En sådan där billig ram man monterar själv.”

”Poststämpel?”

”Stockholm.”

”Handstil?”

”Som alltid, textat med versaler. Raka och prydliga bokstäver.”

Därmed var ämnet uttömt och de satt tysta i vardera änden av linjen i någon minut. Den pensionerade kommissarien lutade sig tillbaka vid köksbordet och sög på sin pipa. Han visste dock att han inte längre förväntades ställa någon förlösande eller knivskarpt intelligent fråga som kunde kasta nytt ljus över ärendet. Den tiden var sedan många år förbi och samtalet mellan de två åldrade männen hade närmast karaktären av en ritual kring ett mysterium som ingen annan människa i hela världen hade minsta intresse av att lösa.

Dess latinska namn var Leptospermum (Myrtaceae) rubinette . Det var en föga imponerande buskväxt med små ljunglika blad och en två centimeter stor vit blomma med fem kronblad. Den var ungefär tolv centimeter hög.

Växtens ursprung var Australiens bush och bergstrakter, där den kunde återfinnas i kraftiga grästuvor. I Australien kallades den för Desert Snow . Senare skulle en expert vid en botanisk trädgård i Uppsala konstatera att det var en ovanlig växt, som sällan odlades i Sverige. I sitt utlåtande skrev botanikern att växten var besläktad med Rosenmyrten , och att den ofta förväxlades med den betydligt vanligare kusinen Leptospermum scoparium, som växte i överflöd i Nya Zeeland. Skillnaden, enligt experten, bestod i att Rubinette hade ett litet antal mikroskopiskt små rosa punkter i spetsen av kronbladen som gav blomman en svagt rosa nyans.

Rubinette var på det hela taget en förbluffande anspråkslös blomma. Den saknade kommersiellt värde. Den hade inga kända medicinska egenskaper och den kunde inte framkalla hallucinogena upplevelser. Den kunde inte ätas, den var oanvändbar som krydda och värdelös vid tillverkning av växtfärger. Däremot hade den en viss betydelse för Australiens urinvånare, aboriginerna, som traditionellt betraktade trakten och floran kring Ayers Rock som helig. Blommans enda syfte i tillvaron tycktes följaktligen vara att behaga omgivningen med sin nyckfulla skönhet.

I sitt utlåtande konstaterade Uppsalabotanikern att om Desert Snow var ovanlig i Australien så var den direkt sällsynt i Skandinavien. Hon hade själv aldrig sett något exemplar, men efter att ha rådfrågat kollegor visste hon att det hade gjorts försök att introducera plantan vid en trädgård i Göteborg, och att det kunde tänkas att den på olika håll odlades privat av blomentusiaster och amatörbotaniker med egna små växthus. Orsaken till att den var svår att odla i Sverige var att den fordrade ett milt och torrt klimat och måste stå inomhus under vinterhalvåret. Den var olämplig i kalkhaltig mark och krävde bevattning underifrån, direkt till roten. Den krävde handlag.

Detta att det var en sällsynt blomma i Sverige borde teoretiskt sett göra det lättare att spåra just detta exemplars ursprung, men i praktiken var det en omöjlig uppgift. Det fanns inga register att slå i eller licenser att granska. Det fanns ingen som visste hur många privata odlare som överhuvudtaget gett sig på att försöka driva fram en så svårodlad blomma — det kunde handla om allt från någon enstaka till flera hundra blomentusiaster med tillgång till frön eller plantor. Dessa kunde ha köpts privat eller via postorder från någon annan odlare eller botanisk trädgård var som helst i Europa. Den kunde till och med ha hämtats direkt vid någon resa till Australien. Att identifiera just dessa odlare bland de miljoner svenskar som har ett litet växthus eller en blomkruka i ett vardagsrumsfönster var med andra ord en hopplös uppgift.

Den var bara en i raden av mystifierande blommor som alltid anlände i en vadderad brevpåse den 1 november. Arten varierade varje år, men det var vackra och oftast relativt sällsynta blommor. Som alltid var blomman pressad, omsorgsfullt monterad på akvarellpapper och placerad bakom glas i en enkel ram i formatet 29 x 16 centimeter.

Mysteriet med blommorna hade aldrig varit känt i massmedia eller bland allmänheten utan endast inom en begränsad krets. Tre decennier tidigare hade blommans årliga ankomst blivit föremål för analyser — på Statens Kriminaltekniska Laboratorium, bland fingeravtrycksexperter och grafologer, bland kriminalutredare och i en grupp släktingar och vänner till mottagaren. Nu bestod dramats aktörer av endast tre personer: det åldrade födelsedagsbarnet, den pensionerade polisen och så förstås den okände person som hade skickat presenten. Eftersom åtminstone de två förstnämnda befann sig i en så pass respektabel ålder att det var hög tid att förbereda sig för det ofrånkomliga, skulle kretsen av intresserade dessutom snart komma att minska.

Den pensionerade polisen var en luttrad veteran. Han skulle aldrig glömma sitt allra första ingripande som bestod i att finka en våldsam och gravt berusad ställverksmaskinist innan denne ställde till med elände för sig själv eller någon annan. Under sin karriär hade han burat in tjuvjägare, hustrumisshandlare, bedragare, biltjuvar och rattonyktra. Han hade träffat inbrottstjuvar, rånare, langare, våldtäktsmän och åtminstone en mer eller mindre sinnessjuk dynamitard. Han hade varit delaktig i nio mord- eller dråputredningar. Fem av dessa hade varit av den arten att dråparen själv ringt polisen och full av ruelse erkänt att han slagit ihjäl sin fru eller bror eller någon annan närstående. Tre utredningar hade varit spaningsmord; två som hade lösts efter några dygn och ett med bistånd av rikskriminalen efter två år.

Det nionde var polisiärt löst, det vill säga utredarna visste vem som var mördaren men bevisningen var så svag att åklagaren hade beslutat att låta fallet vila. Ärendet hade till kommissariens förtrytelse så småningom preskriberats. Men på det hela taget kunde han se tillbaka på en imponerande karriär och borde känna sig nöjd med vad han åstadkommit.

Han var allt annat än nöjd.

För kommissarien var Fallet med de pressade blommorna en kvarhängande tagg — det återstående olösta, frustrerande ärende som han hade ägnat ojämförligt mest tid åt.

Situationen var dubbelt befängd eftersom han efter bokstavligen tusentals timmars grubblerier både i och utanför tjänsten inte ens med säkerhet kunde avgöra om ett brott alls hade begåtts.

De bägge männen visste att den person som monterat blomman hade använt handskar, och att det inte skulle finnas något fingeravtryck på vare sig ramen eller glaset. De visste att det skulle vara omöjligt att spåra avsändaren. De visste att ramen kunde köpas i fotoaffärer eller pappershandlar hela världen över. Det fanns helt enkelt inga spaningsuppslag att följa. Och poststämpeln hade varierat; oftast var den från Stockholm, men tre gånger från London, två från Paris, två från Köpenhamn, en gång från Madrid, en från Bonn och en gång, mest mystifierande, från Pensacola, USA. Medan alla övriga städer var kända huvudstäder hade Pensacola varit så obekant att kommissarien varit tvungen att leta upp staden i en atlas.