Stieg Larsson: Flickan som lekte med elden

”Mathilda hotar med att komma på besök.”

”Mathilda?”

”Mathilda är en orkan som bildades utanför Brasilien för ett par veckor sedan och som gick rakt genom Paramaribo i morse, huvudstaden i Surinam. Det är oklart vilken riktning den kommer att ta – antagligen längre norrut upp mot USA. Men om den fortsätter att följa kusten västerut så ligger Trinidad och Grenada mitt i vägen. Det kan alltså bli blåsigt.”

”Jag trodde att orkansäsongen var över.”

”Det är den också. Vi brukar ha orkanvarning i september och oktober. Men nu för tiden är det så mycket trassel med klimatet och växthuseffekten och allt så man aldrig så noga kan veta.”

”Okej. Och när förväntas Mathilda anlända?”

”Snart.”

”Borde jag göra någonting?”

”Lisbeth, orkaner är inte att leka med. Vi hade en orkan på 1970-talet som åstadkom en enorm förödelse här på Grenada. Jag var 11 år gammal och bodde i en by uppe i Grand Etang på vägen till Grenville, och jag kommer aldrig att glömma den natten.”

”Hmm.”

”Men du behöver inte vara orolig. Håll dig i närheten av hotellet på lördag. Packa en väska med sådant som du inte vill bli av med – till exempel den där datorn du brukar sitta och leka med – och var beredd att ta med den om det kommer order att vi ska ned i stormkällaren. Det är allt.”

”Okej.”

”Vill du ha något att dricka?”

”Nej.”

Lisbeth Salander gick utan att säga adjö. Ella Carmichael log uppgivet efter henne. Det hade tagit ett par veckor innan hon hade vant sig vid den underliga flickans märkliga sätt, och hon hade förstått att Lisbeth Salander inte var snorkig – hon var bara väldigt annorlunda. Men hon betalade sina drinkar utan tjafs, höll sig någorlunda nykter, ägnade sig åt sig själv och ställde aldrig till med bråk.

Grenadas lokaltrafik bestod huvudsakligen av fantasifullt dekorerade minibussar som avgick utan någon större hänsyn till tidtabeller och annan formalia. Å andra sidan gick de i skytteltrafik under dygnets ljusa timmar. Efter mörkrets inbrott var det däremot i stort sett omöjligt att förflytta sig utan egen bil.

Lisbeth Salander behövde bara vänta i någon minut vid vägen till Saint George’s innan en av bussarna bromsade in. Chauffören var en rasta och bussens sound system spelade No Woman No Cry på högsta volym. Hon stängde av öronen, betalade sin dollar och krånglade sig in mellan en bastant dam med grått hår och två pojkar i skoluniform.

Saint George’s var belägen i en u-formad vik som utgjorde The Carenage, inre hamnen. Runt hamnen klättrade branta kullar med bostadshus, gamla kolonialbyggnader och en befästning, Fort Rupert, längst ut på en brant klippa vid udden.

Saint George’s var en extremt kompakt och tätt sammanfogad stad med smala gator och många gränder. Husen klättrade på kullarna och det fanns knappt någon horisontell yta mer än en kombinerad cricketplan och kapplöpningsbana i norra utkanten av staden.

Hon klev av i mitten av hamnen och promenerade till MacIntyre’s Electronics på toppen av en kort brant sluttning. I stort sett alla produkter som salufördes på Grenada var importerade från USA eller England och kostade följaktligen dubbelt så mycket som på andra ställen, men i gengäld bjöd butiken på luftkonditionering.

De reservbatterier hon hade beställt till sin Apple PowerBook (G4 titanium och en 17- tumsskärm) hade äntligen kommit. I Miami hade hon skaffat sig en Palm handdator med hopfällbart tangentbord som hon kunde läsa e-post på och enkelt ta med sig i nylonbagen istället för att släpa på sin PowerBook, men den var ett uselt substitut för 17-tumsskärmen. Originalbatterierna hade dock blivit sämre och orkade bara med någon halvtimme innan de måste laddas, vilket var ett elände när hon ville sitta ute på terrassen vid poolen och eftersom strömförsörjningen i Grenada lämnade en del i övrigt att önska. Under de veckor hon hade varit där hade hon upplevt två längre strömavbrott. Hon betalade med ett kreditkort som innehades av Wasp Enterprises, stoppade batteriet i nylonbagen och klev ut i middagshettan igen.

Hon gjorde ett besök på Barclays Bank och plockade ut 300 dollar i kontanter och gick därefter ned till marknaden och köpte ett knippe morötter, ett halvt dussin mangos och en 1,5-literflaska med mineralvatten. Nylonbagen blev väsentligt tyngre och när hon kom ned till hamnen igen var hon både hungrig och törstig. Hon funderade först på The Nutmeg, men entrén till restaurangen tycktes helt igenkorkad av gäster. Hon fortsatte till stillsammare Turtleback längst bort i hamnen och satte sig på verandan och beställde en tallrik med calamares och råstekt potatis och en flaska av Carib, det lokala ölet. Hon nappade åt sig ett övergivet exemplar av lokaltidningen Grenadian Voice och ögnade i den i två minuter. Den enda artikeln av intresse var en dramatisk varning om Mathildas möjliga ankomst. Texten var illustrerad med en bild som föreställde ett raserat hus och en påminnelse om förödelsen efter den förra stora orkanen som hemsökt landet.

Hon vek ihop tidningen, tog en klunk direkt ur flaskan med Carib och lutade sig tillbaka när hon såg mannen från rum 32 komma ut på verandan från baren. Han hade sin bruna portfölj i ena handen och ett stort glas Coca-Cola i den andra. Hans ögon svepte över henne utan igenkännande innan han satte sig på den motsatta sidan av verandan och fäste blicken på vattnet utanför restaurangen.

Lisbeth Salander granskade honom där han satt med profilen mot henne. Han tycktes helt frånvarande och satt orörlig i sju minuter innan han plötsligt lyfte glaset och tog tre djupa klunkar. Han ställde ifrån sig glaset och återupptog sitt stirrande. Efter en stund öppnade Lisbeth sin väska och plockade fram Dimensions in Mathematics.

I hela sitt liv hade Lisbeth roats av pussel och gåtor. Då hon var nio år hade hon fått en Rubiks kub av sin mor. Den hade satt hennes logiska förmåga på prov i nästan fyrtio frustrerande minuter innan hon äntligen insett hur den fungerade. Därefter hade hon inga problem att vrida den rätt. Hon hade aldrig någonsin haft fel på frågorna i dagstidningarnas intelligenstest; fem underligt formade figurer och frågan hur den sjätte i serien skulle se ut. Svaret var alltid uppenbart för henne.

I lågstadiet hade hon lärt sig plus och minus. Multiplikation, division och geometri var en naturlig förlängning. Hon kunde addera notan på en restaurang, sätta ihop en faktura och beräkna banan för en artillerigranat som avfyrades med en viss hastighet i en viss vinkel. Det var självklarheter. Innan hon läst artikeln i Popular Science hade hon aldrig för en sekund varit fascinerad av matematik eller ens reflekterat över att multiplikationstabellen var matematik. Multiplikationstabellen var något hon memorerat under en eftermiddag i skolan och hon kunde inte begripa varför läraren fortsatte att tjata om den under ett helt år.

Helt plötsligt hade hon anat den obevekliga logik som måste finnas bakom de resonemang och formler som presenterades, vilket fört henne till universitetsbokhandelns matematikhyllor. Men det var först då hon öppnat Dimensions in Mathematics som en helt ny värld öppnat sig för henne. Matematik var egentligen ett logiskt pussel med oändliga variationer – gåtor som kunde lösas. Tricket var inte att lösa räkneexempel. Fem gånger fem blev alltid tjugofem. Tricket var att förstå sammansättningen av de olika regler som gjorde det möjligt att lösa vilket matematiskt problem som helst.

Dimensions in Mathematics var inte en strikt lärobok i matematik, utan en 1 200 sidor tjock tegelsten om matematikens historia från de gamla grekerna till dagens försök att behärska sfärisk astronomi. Den betraktades som Bibeln, helt i klass med vad Diofantos Arithmetica en gång hade betytt (och fortfarande betyder) för seriösa matematiker. När hon för första gången slagit upp Dimensions på terrassen på hotellet vid Grand Anse Beach hade hon plötsligt hamnat i en förtrollad värld av siffror, i en bok skriven av en författare som både var pedagogisk och förmådde roa läsaren med anekdoter och överrumplande problem. Hon kunde följa matematiken från Arkimedes till nutidens Jet Propulsion Laboratory i Kalifornien. Hon förstod metoderna för hur de löste problemen.