Stieg Larsson: Flickan som lekte med elden

Salander hade bara sett henne på håll tidigare. Hon uppskattade kvinnans ålder till omkring 35 men hon hade ett utseende som gjorde att hon såg ut att vara vad som helst mellan 25 och 50. Hon hade brunt axellångt hår, avlångt ansikte och en mogen kropp som klippt ur en postorderkatalog för damunderkläder. Kvinnan var klädd i sandaler, svart bikini och lilatonade solglasögon. Hon var amerikanska och pratade med sydstatsdialekt. Hon hade en gul solhatt som hon släppte på marken bredvid solstolen innan hon gjorde tecken till bartendern i Ella Carmichaels bar.

Lisbeth Salander lade ned sin bok i knäet och tog en klunk ur glaset med kaffe innan hon sträckte sig efter cigarettpaketet. Utan att vrida på huvudet flyttade hon blicken till horisonten. Från sin plats på terrassen vid poolen kunde hon se en skymt av Karibiska havet mellan en grupp palmer och rhododendron vid muren framför hotellet. En bit ut slörade en segelbåt på väg norrut mot Saint Lucia eller Dominica. Ännu längre ut kunde hon se konturerna av en grå lastbåt på väg söderut mot Guyana eller något av grannländerna. En svag bris bekämpade förmiddagshettan men hon kände en svettdroppe långsamt rinna ned mot ögonbrynet. Lisbeth Salander tyckte inte om att steka sig i solen. Hon hade tillbringat dagarna i så mycket skugga som möjligt och satt följaktligen stadigt planterad under soltaket. Ändå var hon brun som en nötkärna. Hon var klädd i kakifärgade shorts och ett svart linne.

Hon lyssnade till de märkliga tonerna från steel pans som flödade ur högtalaren vid bardisken. Hon hade aldrig varit det minsta intresserad av musik och kunde inte skilja på Sven-Ingvars och Nick Cave, men steel pans fascinerade henne. Det tycktes osannolikt att någon kunde stämma ett oljefat och ännu mindre sannolikt att fatet kunde förmås att släppa ifrån sig kontrollerbara ljud som inte liknade någonting annat. Hon upplevde ljuden som magiska.

Hon kände sig plötsligt irriterad och flyttade blicken tillbaka till den kvinna som just hade fått ett glas med en apelsinfärgad drink i handen.

Det var inte Lisbeth Salanders problem. Hon kunde bara inte begripa varför kvinnan stannade. I fyra nätter, ända sedan paret hade anlänt, hade Lisbeth Salander lyssnat till den lågintensiva terror som utspelades i hennes grannrum. Hon hade hört gråt, låga upprörda röster och vid några tillfällen ljudet av örfilar. Mannen som svarade för slagen – Lisbeth förmodade att det var hennes make – var i 40- årsåldern. Han hade mörkt rakt hår kammat i något så otidsenligt som mittbena och tycktes vara i Grenada å yrkets vägnar. Vari yrket bestod hade Lisbeth Salander ingen aning om, men varje morgon hade mannen varit prydligt klädd i slips och kavaj och druckit kaffe i hotellbaren innan han tagit sin portfölj och gått ut till en taxi.

Han återvände till hotellet sent på eftermiddagarna, då han badade och umgicks med sin fru vid poolen. De brukade äta middag tillsammans i vad som tycktes vara en högst lågmäld och kärleksfull samvaro. Kvinnan drack möjligen ett eller två glas för mycket men berusningen hade inte varit störande eller uppseendeväckande.

Bråken i grannrummet startade rutinmässigt mellan tio och elva på kvällen, ungefär samtidigt som Lisbeth gick och lade sig med en bok om matematikens mysterier. Det handlade inte om grov misshandel. Så vitt Lisbeth kunde avgöra genom väggen pågick ett segslitet malande gräl. Den föregående natten hade Lisbeth inte kunnat motstå sin nyfikenhet och gått ut på balkongen för att genom parets öppna balkongdörr höra vad det hela handlade om. I mer än en timme hade han gått fram och tillbaka i rummet och erkänt att han var en usling som inte förtjänade henne. Gång på gång hade han sagt till henne att hon måste tycka att han var falsk. Vid varje tillfälle hade hon svarat att hon inte ansåg det och försökt lugna honom. Han hade blivit allt intensivare till dess att han ruskat om henne. Till sist hade hon svarat som han ville … ja, du är falsk. Han hade omedelbart tagit hennes frampressade erkännande som en förevändning att angripa henne, hennes vandel och karaktär. Han hade kallat henne för hora, vilket var ett ord som Lisbeth Salander utan tvekan skulle ha vidtagit åtgärder gentemot om anklagelsen hade riktats mot henne. Nu var det dock inte så och därmed i praktiken inte hennes personliga problem, och följaktligen hade hon svårt att bestämma sig för om hon skulle eller borde agera på något sätt.

Lisbeth hade häpet lyssnat till hans malande som plötsligt övergått i vad som lät som en örfil. Hon hade precis beslutat sig för att gå ut i hotellkorridoren och sparka in dörren till grannarna då det blev tyst i rummet.

När hon nu granskade kvinnan vid poolen noterade hon ett vagt blåmärke på axeln och ett skrapmärke på höften, men inga uppseendeväckande skador.

Nio månader tidigare hade Lisbeth läst en artikel i Popular Science som någon glömt på Leonardo da Vinci-flygplatsen i Rom och plötsligt hade hon utvecklat en obestämd fascination för ett så obskyrt ämne som sfärisk astronomi. Helt impulsivt hade hon gjort ett besök i universitetsbokhandeln i Rom och köpt några av de viktigaste avhandlingarna i ämnet. För att begripa sfärisk astronomi hade hon dock varit tvungen att sätta sig in i matematikens mer intrikata mysterier. Under sina resor de senaste månaderna hade hon ofta besökt universitetsbokhandlar för att söka rätt på ytterligare någon bok i ämnet.

Böckerna hade mestadels legat nedpackade i hennes väska och studierna hade varit osystematiska och utan egentligt mål, ända fram till dess att hon vandrat in i universitetsbokhandeln i Miami och kommit ut med Dimensions in Mathematics av dr L. C. Parnault (Harvard University, 1999). Hon hade hittat boken strax innan hon åkte ned till Florida Keys och började öluffa genom Karibien.

Hon hade avverkat Guadeloupe (två dygn i en obegriplig håla), Dominica (trevligt och avspänt, fem dygn), Barbados (ett dygn på ett amerikanskt hotell där hon känt sig förfärligt ovälkommen) och Saint Lucia (nio dagar). I Saint Lucia hade hon kunnat tänka sig att stanna en längre tid om hon inte hade blivit ovän med en trögtänkt lokal ungdomsligist som huserade i baren på hennes bakgatshotell. Hon hade till slut tappat tålamodet och drämt en tegelsten i hans huvud, checkat ut från hotellet och tagit en färja med destination Saint George’s, huvudstaden i Grenada. Det var ett land som hon aldrig hört talas om innan hon klev ombord på båten.

Hon hade klivit i land på Grenada i ett tropiskt ösregn vid tiotiden en morgon i november. Från The Caribbean Traveller hade hon inhämtat informationen att Grenada var känt som Spice Island, kryddön, och var en av världens största producenter av muskot. Ön hade 120 000 invånare men ytterligare drygt 200 000 grenadianer var bosatta i USA, Kanada eller England, vilket gav en antydan om arbetsmarknaden i hemlandet. Landskapet var bergigt runt en slocknad vulkan, Grand Etang.

Historiskt var Grenada en av många oansenliga före detta brittiska kolonier. 1795 hade Grenada väckt politiskt uppseende sedan en frigiven före detta slav vid namn Julian Fedon hade inspirerats av franska revolutionen och inlett ett uppror som föranlett kronan att skicka trupper för att hacka, skjuta, hänga och lemlästa ett stort antal rebeller. Det som hade skakat kolonialregimen var att även ett antal fattiga vita hade anslutit sig till Fedons uppror utan minsta etikett eller hänsyn till rasgränserna. Upproret hade krossats men Fedon hade aldrig tillfångatagits utan försvunnit upp i bergsmassivet Grand Etang där han vuxit till en lokal legend av robinhoodska proportioner.

Drygt tvåhundra år senare, 1979, hade advokaten Maurice Bishop startat en ny revolution som enligt guideboken var inspirerad av the communist dictatorships in Cuba and Nicaragua, men som Lisbeth Salander hade fått en helt annan bild av då hon träffat Philip Campbell – lärare, bibliotekarie och baptistpredikant – i vars gästhus hon hyrt in sig de första dagarna. Historien kunde sammanfattas med att Bishop hade varit en genuint populär folkledare som störtat en galen diktator som dessutom var UFO-fantast och ägnade en del av den magra nationalbudgeten till att jaga flygande tefat. Bishop hade pläderat för ekonomisk demokrati och infört landets första lagstiftning för jämställdhet mellan könen innan han mördades 1983.