Stieg Larsson: Luftslottet som sprängdes

Paulsson visade inga tecken på att förstå vad Mikael pratade om. Han verkade märkligt skärrad och det enda faktum han tog in var att den söndertrasade flickan på golvet framför kökssoffan var den efterspanade trippelmördaren Lisbeth Salander, vilket var ett synnerligen angeläget kap. Paulsson hade tre gånger frågat den strängt upptagne sjukvårdaren från Räddningstjänsten om flickan kunde gripas på plats. Till sist hade sjukvårdaren rest sig och vrålat till Paulsson att hålla sig på armlängds avstånd.

Därefter hade Paulsson fokuserat på den sargade Alexander Zalachenko i vedboden och Mikael hade hört Paulsson rapportera över radio att Salander uppenbarligen hade försökt döda ytterligare en person.

Vid det laget var Mikael så irriterad på Paulsson, som uppenbarligen inte lyssnade på ett ord av det han försökte säga, att han höjde rösten och manade Paulsson att omedelbart ringa kriminalinspektör Jan Bublanski i Stockholm. Han plockade upp sin mobil och erbjöd sig att slå numret. Det var Paulsson inte intresserad av.

Mikael hade därefter begått två misstag.

Han hade beslutsamt förklarat att den verklige trippelmördaren var en man vid namn Ronald Niedermann som var byggd som en pansarbrytande robot, led av sjukdomen congenital analgesia och för ögonblicket satt hopbuntad i ett dike på vägen mot Nossebro. Mikael beskrev var Niedermann kunde återfinnas och rekommenderade att polisen skulle mobilisera en pluton infanterister med förstärkningsvapen för att hämta honom. Paulsson hade frågat hur Niedermann hamnat i diket och Mikael erkände öppenhjärtigt att det var han som medelst vapenhot hade åstadkommit denna belägenhet.

”Vapenhot?” undrade kommissarie Paulsson.

Vid det laget borde Mikael ha insett att Paulsson var ett stolpskott. Han borde ha lyft mobilen och själv ringt upp Jan Bublanski och bett denne ingripa för att skingra den dimma som Paulsson tycktes innesluten i. Istället hade Mikael begått misstag nummer två genom att försöka överlämna det vapen han hade i jackfickan – den Colt 1911 Government som han tidigare under dagen hittat i Lisbeth Salanders lägenhet i Stockholm och med vars hjälp han bemästrat Ronald Niedermann.

Detta hade dock föranlett Paulsson att på stående fot gripa Mikael Blomkvist för olaga vapeninnehav. Paulsson hade därefter beordrat poliserna Torstensson och Andersson att bege sig till den plats på vägen mot Nossebro som Mikael angivit och utröna om det låg någon sanning i Mikaels historia att det satt en människa bunden vid en älgskylt i ett dike. Om så var fallet skulle poliserna förse personen i fråga med handfängsel och föra honom till gården i Gosseberga.

Mikael hade omedelbart protesterat och förklarat att Ronald Niedermann inte var en person som enkelt kunde gripas och förses med handfängsel – han var en livsfarlig mördare. När Paulsson valde att ignorera Mikaels protester hade tröttheten tagit ut sin rätt. Mikael hade kallat Paulsson en inkompetent jävel och vrålat att Torstensson och Andersson skulle ge fan i att släppa loss Ronald Niedermann utan att tillkalla förstärkning.

Resultatet av utbrottet hade blivit att Mikael försetts med handfängsel och placerats i baksätet på Paulssons kommissariebil, varifrån han svärande hade åsett Torstensson och Andersson försvinna med sin polisbil. Den enda ljusglimten i mörkret var att Lisbeth Salander hade rullats till helikoptern och försvunnit över trädtopparna i riktning mot Sahlgrenska. Mikael kände sig fullständigt hjälplös och borta ur informationsflödet och kunde bara hoppas att Lisbeth skulle komma under kompetent vård.

Doktor Anders Jonasson lade två djupa snitt ända ned till skallbenet och vek upp huden runt ingångshålet. Han använde klämmor för att fixera öppningen. En operationssköterska förde försiktigt in en sug för att avlägsna blod. Därefter kom den otäcka biten då doktor Jonasson använde en borr för att utvidga hålet i skallbenet. Proceduren gick enerverande långsamt.

Till sist hade han ett hål som var tillräckligt stort för att Lisbeth Salanders hjärna skulle vara åtkomlig. Han förde försiktigt in en sond i hjärnan och utvidgade sårkanalen några millimeter. Därefter förde han in en tunnare sond och lokaliserade kulan. Från skallröntgen kunde han konstatera att kulan hade vridit sig och låg i fyrtiofem graders vinkel mot sårkanalen. Han använde sonden för att försiktigt peta på kanten av kulan och kunde efter en serie misslyckade försök lyfta den en aning så att han kunde vrida den rätt.

Slutligen förde han ned en tunn pincett med räfflad gripklo. Han nöp åt hårt kring basen av kulan och fick grepp. Han drog pincetten rakt upp. Kulan följde med nästan helt utan motstånd. Han höll upp den mot ljuset en sekund och konstaterade att den tycktes intakt och släppte den därefter i en skål.

”Svabba”, sa han och fick omedelbart ordern uppfylld.

Han kastade en blick på EKG som visade att hans patient fortfarande hade regelbunden hjärtverksamhet.

”Pincett.”

Han drog ned ett kraftigt förstoringsglas från ett hängstativ och fokuserade på det blottlagda området.

”Försiktigt”, sa professor Frank Ellis.

Under de kommande fyrtiofem minuterna plockade Anders Jonasson ut inte mindre än trettiotvå små benflisor runt ingångshålet. Den minsta av dessa flisor kunde knappt ses med blotta ögat.

medan Mikael Blomkvist frustrerat försökte lirka upp sin mobiltelefon från kavajens bröstficka – vilket visade sig vara en omöjlig uppgift med händerna bojade – anlände flera bilar med både poliser och teknisk personal till Gosseberga. De dirigerades av kommissarie Paulsson att säkra teknisk bevisning i vedboden och att göra en grundlig undersökning av bostadshuset där flera vapen tagits i beslag. Mikael betraktade resignerat deras övningar från sin utkikspunkt i baksätet på Paulssons bil.

Det var först efter en dryg timme som Paulsson tycktes bli medveten om att poliserna Torstensson och Andersson ännu inte återvänt från sitt uppdrag att hämta Ronald Niedermann. Han såg plötsligt bekymrad ut och tog in Mikael Blomkvist till köket där han åter ombads lämna en vägbeskrivning.

Mikael blundade.

Han satt fortfarande kvar i köket tillsammans med Paulsson då piketstyrkan som skickats att undsätta Torstensson och Andersson rapporterade tillbaka. Polisman Gunnar Andersson hade hittats död med bruten nacke. Hans kollega Fredrik Torstensson levde fortfarande men var svårt misshandlad. Bägge återfanns vid älgvarningsskylten i diket. Deras tjänstevapen och den målade polisbilen saknades.

Från att ha varit en någorlunda överblickbar situation hade kommissarie Thomas Paulsson plötsligt att hantera ett polismord och en väpnad desperado på flykt.

”Idiot”, upprepade Mikael Blomkvist.

”Det hjälper inte att förolämpa polisen.”

”På den punkten är vi överens. Men jag kommer att sätta dit dig för tjänstefel så att det stänker om det. Innan jag är klar med dig kommer du att vara utsedd till Sveriges dummaste polis på varenda löpsedel i landet.”

Hotet om att hängas ut till offentligt åtlöje var tydligen det enda som bet på Thomas Paulsson. Han såg orolig ut.

”Vad föreslår du?”

”Jag kräver att du ringer kriminalinspektör Jan Bublanski i Stockholm. Nu.”

Kriminalinspektör Sonja Modig vaknade med ett ryck då hennes mobiltelefon som var på laddning började ringa i andra änden av sovrummet. Hon tittade på klockan på nattduksbordet och konstaterade till sin förtvivlan att det var strax efter fyra på morgonen. Hon såg därefter på sin make som fridfullt snarkade vidare. Han skulle kunna sova sig igenom en artillerichock utan att vakna. Hon vacklade upp ur sängen och hittade svarsknappen på mobilen.