Stieg Larsson: Luftslottet som sprängdes

Anders Jonasson undrade om professor Ellis skämtade med honom.

”Å andra sidan”, fortsatte Ellis, ”så hade jag en 42-årig manlig patient i Stockholm för några år sedan som hade slagit skallen i en fönsterkarm och fått en lätt smäll i huvudet. Han blev illamående och så hastigt sjuk att han fördes i ambulans till akuten. Han var medvetslös då jag fick in honom. Han hade en liten bula och en väldigt liten blödning. Men han vaknade aldrig och dog efter nio dygn på intensiven. Än i dag vet jag inte varför han avled. I obduktionsprotokollet skrev vi hjärnblödning till följd av olyckshändelse, men ingen av oss var nöjda med den analysen. Blödningen var så extremt liten och satt på ett sådant sätt att den inte borde ha påverkat någonting alls. Ändå slutade lever, njurar, hjärta och lungor efterhand att fungera. Ju äldre jag blir desto mer upplever jag det som något av en roulette. Personligen tror jag inte att vi någonsin kommer att lista ut exakt hur hjärnan fungerar. Vad tänker du göra?”

Han knackade på skärmbilden med en penna.

”Jag hoppades att du skulle tala om det för mig.”

”Låt höra din bedömning.”

”Tja, för det första tycks det vara en kula av en lätt kaliber. Den har gått in vid tinningen och stannat ungefär fyra centimeter in i hjärnan. Den vilar mot laterala ventrikeln och det finns en blödning där.”

”Åtgärder?”

”För att använda din terminologi – hämta en tång och dra ut kulan samma väg som den gick in.”

”Ett utmärkt förslag. Men jag skulle nog använda den tunnaste pincett du har.”

”Så enkelt?”

”I det här fallet, vad annat kan vi göra? Vi kan lämna kulan där den är och hon kanske lever till dess att hon blir hundra, men det är också en chansning. Hon kan utveckla epilepsi, migrän, alla möjliga otyg. Och något man inte gärna vill göra är att borra upp skallen och operera henne om ett år då själva såret läkts. Kulan ligger en bit från de stora blodådrorna. I det här fallet skulle jag rekommendera att du plockade ut den, men …”

”Men vad då?”

”Kulan oroar mig inte riktigt. Det är det fascinerande med hjärnskador – om hon har överlevt att få in kulan i huvudet så är det ett tecken på att hon kommer att överleva att få den utplockad också. Problemet är snarare det här.” Han pekade på skärmen. ”Runt ingångshålet har du en massa bensplitter. Jag kan se åtminstone ett dussin fragment som är några millimeter långa. Några av dem har sjunkit in i hjärnvävnaden. Där har du det som kommer att döda henne om du inte är försiktig.”

”Den här delen av hjärnan associeras med tal och numerisk förmåga.”

Ellis ryckte på axlarna.

”Mumbo jumbo. Jag har ingen aning om vad just dessa grå celler är till för. Du kan bara göra ditt bästa. Det är du som opererar. Jag hänger över axeln på dig. Kan jag låna kläder och skrubba mig någonstans?”

Mikael Blomkvist sneglade på klockan och konstaterade att det var strax efter tre på morgonen. Han var försedd med handfängsel. Han blundade en sekund. Han var dödligt trött men gick på adrenalin. Han öppnade ögonen och betraktade ilsket kommissarie Thomas Paulsson som tittade tillbaka med chock i blicken. De satt vid ett köksbord i en vit bondgård på en plats i närheten av Nossebro som kallades Gosseberga och som Mikael hört talas om för första gången i sitt liv mindre än tolv timmar tidigare.

Katastrofen var ett faktum.

”Idiot”, sa Mikael.

”Hör nu här …”

”Idiot”, upprepade Mikael. ”Jag sa för helvete till om att han var livsfarlig. Jag sa att ni måste hantera honom som en osäkrad handgranat. Han har mördat minst tre personer och är byggd som en stridsvagn och dödar med sina bara händer. Och du skickar två bysnutar för att finka honom som om han vore en lördagsfyllerist.”

Mikael blundade igen. Han undrade vad mer som skulle gå på tok under natten.

Han hade hittat Lisbeth Salander strax efter midnatt, svårt skadad. Han hade larmat polis och lyckats övertala Räddningstjänsten att skicka en helikopter för att evakuera Lisbeth till Sahlgrenska sjukhuset. Han hade ingående beskrivit hennes skador och kulhålet i hennes huvud och fått medhåll från någon klok och förståndig person som insett att hon fordrade omedelbar vård.

Det hade ändå dröjt över en halvtimme innan helikoptern anlänt. Mikael hade gått ut och hämtat två bilar från ladugården, som också fungerade som garage, och tänt strålkastarna och markerat en landningsbana genom att belysa åkern framför huset.

Helikopterpersonalen och två medföljande sjukvårdare hade agerat rutinerat och professionellt. En av sjukvårdarna gav Lisbeth Salander första hjälpen medan den andre tog hand om Alexander Zalachenko, även känd som Karl Axel Bodin. Zalachenko var Lisbeth Salanders far och hennes värste fiende. Han hade försökt döda henne, men misslyckats. Mikael hade hittat honom svårt skadad i vedboden på den ensligt belägna bondgården, med ett illavarslande yxhugg i ansiktet och en krosskada i benet.

Medan Mikael hade väntat på helikoptern hade han gjort vad han kunnat för Lisbeth. Han hade hämtat ett rent lakan från ett linneskåp och skurit upp det och lagt första förband. Han hade konstaterat att blodet hade koagulerat som en propp i ingångshålet i huvudet och inte riktigt vetat om han skulle våga lägga förband eller inte. Till sist hade han knutit lakanet mycket löst runt hennes huvud, mest för att såret inte skulle vara lika exponerat för bakterier och smuts. Däremot hade han stoppat blödningen från kulhålen i höft och axel på enklast tänkbara sätt. I ett skåp hade han hittat en rulle med bred silvertejp och helt enkelt tejpat ihop såren. Han hade baddat hennes ansikte med en fuktig handduk och försökt torka bort den värsta smutsen.

Han hade inte gått ut i vedboden och gett Zalachenko någon hjälp. I sitt stilla sinne konstaterade han att han ärligt talat inte brydde sig ett dugg om Zalachenko.

Medan han väntade på Räddningstjänsten hade han också ringt till Erika Berger och förklarat läget.

”Är du oskadd?” frågade Erika.

”Jag är okej”, svarade Mikael. ”Det är Lisbeth som är skadad.”

”Stackars flicka”, sa Erika Berger. ”Jag har läst Björcks Säpoutredning under kvällen. Hur ska du hantera det här?”

”Jag orkar inte ens tänka på saken”, sa Mikael.

Medan han pratade med Erika satt han på golvet bredvid soffan och höll ett vakande öga på Lisbeth Salander. Han hade dragit av henne skor och byxor för att komma åt att lägga förband på skottskadan på höften och plötsligt råkade han lägga handen på klädesplagget som han slängt på golvet bredvid soffan. Han kände ett föremål i en benficka och drog upp en Palm Tungsten T3.

Han rynkade ögonbrynen och betraktade handdatorn eftertänksamt. När han hörde ljudet av helikoptern stoppade han datorn i innerfickan på sin jacka. Därefter – medan han fortfarande var ensam, böjde han sig fram och sökte igenom alla Lisbeth Salanders fickor. Han hittade ytterligare en uppsättning nycklar till lägenheten vid Mosebacke och ett pass i namnet Irene Nesser. Han stoppade snabbt ned föremålen i ett fack i sin datorväska.

den första polisbilen med Fredrik Torstensson och Gunnar Andersson från polisen i Trollhättan anlände några minuter efter att Räddningstjänstens helikopter landat. De följdes av kommissarien i yttre tjänst, Thomas Paulsson, som omedelbart hade tagit befälet över situationen. Mikael hade gått fram och börjat förklara vad som hänt. Han upplevde Paulsson som en grötmyndig och fyrkantig fanjunkare. Det var när Paulsson anlände som saker började gå på tok.