Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

”Yellow Ballroom Ltd? Jag undrade just vad det var för något.”

”Vårt företag. Här i Gibraltar har jag anställt en sekreterare och en ung lovande jurist … de dyker förresten upp om någon halvtimme.”

”Jaha. Molly Flint, 41 år, och Brian Delaney, 26.”

”Vill du träffa dem?”

”Nej. Är Brian din älskare?”

”Vad? Nej.”

Han såg chockerad ut.

”Jag blandar inte ihop …”

”Bra.”

”Förresten … jag är inte intresserad av unga grabbar … oerfarna, menar jag.”

”Nej, du är mer attraherad av grabbar med lite tuffare attityd än en snorunge kan erbjuda. Det är fortfarande inte något som angår mig, men Jeremy …”

”Ja?”

”Var försiktig.”

Hon hade egentligen inte planerat att stanna i Gibraltar mer än ett par veckor för att hitta en kompassriktning igen. Hon upptäckte plötsligt att hon inte hade en aning om vad hon skulle ta sig till eller vart hon borde åka. Hon blev kvar i tolv veckor. Hon kontrollerade sin e-post en gång om dagen och svarade lydigt på mail från Annika Giannini vid de enstaka tillfällen hon hörde av sig. Hon berättade inte var hon befann sig. Hon svarade inte på någon annan e-post.

Hon fortsatte att besöka Harry’s Bar, men nu kom hon in bara för någon enstaka öl på kvällarna. Hon tillbringade större delen av dagarna på The Rock, antingen på terrassen eller i sängen. Hon avverkade ytterligare en tillfällig förbindelse med en 30-årig officer i brittiska marinen, men det blev ett one night stand och var på det hela taget en ointressant upplevelse.

Hon insåg att hon var uttråkad.

I början av oktober åt hon middag med Jeremy MacMillan. De hade bara träffats några enstaka tillfällen under hennes vistelse. Det hade mörknat och de drack ett fruktigt vitt vin och hade diskuterat vad de skulle använda Lisbeths miljarder till. Plötsligt överraskade han henne med att fråga vad som tryckte henne.

Hon hade betraktat honom och funderat på saken. Därefter hade hon lika överraskande berättat om sitt förhållande till Miriam Wu, hur hon misshandlats och nästan mördats av Ronald Niedermann. Det hade varit hennes fel. Bortsett från en hälsning via Annika Giannini hade Lisbeth inte hört ett ord från Miriam Wu. Och nu hade hon flyttat till Frankrike.

Jeremy MacMillan hade suttit tyst en lång stund.

”Är du kär i henne?” frågade han plötsligt.

Lisbeth Salander funderade på svaret. Till sist skakade hon på huvudet.

”Nej. Jag tror inte att jag är typen som blir kär. Hon var en vän. Och hon var bra sex.”

”Ingen människa kan undvika att bli kär”, sa han. ”Man kanske vill förneka det, men vänskap är nog den vanligaste formen av kärlek.”

Hon tittade förbluffat på honom.

”Blir du arg om jag blir personlig?”

”Nej.”

”Åk till Paris, för guds skull”, sa han.

Hon landade på de Gaulle-flygplatsen halv tre på eftermiddagen, tog flygbussen till Triumfbågen och ägnade två timmar åt att vandra omkring i de närmaste kvarteren på jakt efter ett ledigt hotellrum. Hon gick söderut, mot Seine, och fick slutligen plats på lilla Hotel Victor Hugo på rue Copernic.

Hon duschade och ringde Miriam Wu. De träffades vid niotiden på kvällen på en bar i närheten av Notre-Dame. Miriam Wu var klädd i vit skjorta och kavaj. Hon såg strålande ut. Lisbeth blev omedelbart generad. De pussade varandra på kinden.

”Jag är ledsen att jag inte hört av mig och att jag inte kom till rättegången”, sa Miriam Wu.

”Det är okej. Rättegången var bakom lyckta dörrar i vilket fall.”

”Jag låg på sjukhus i tre veckor och sedan var allting ett kaos då jag kom hem till Lundagatan. Jag kunde inte sova. Jag drömde mardrömmar om den där jävla Niedermann. Jag ringde till mamma och sa att jag ville komma.”

Lisbeth nickade.

”Förlåt mig.”

”Var inte en jävla idiot. Det är jag som kommit hit för att be dig om ursäkt.”

”Varför det?”

”Jag tänkte inte. Det föll mig aldrig in att jag utsatte dig för livsfara genom att överlåta lägenheten men fortsätta att vara skriven där. Det var mitt fel att du nästan blev mördad. Jag förstår om du hatar mig.”

Miriam Wu såg häpen ut.

”Jag har inte ens tänkt tanken. Det var Ronald Niedermann som försökte mörda mig. Inte du.”

De satt tysta en stund.

”Jaha”, sa Lisbeth till sist.

”Jo”, sa Miriam Wu.

”Jag har inte följt efter dig hit för att jag är kär i dig”, sa Lisbeth.

Miriam nickade.

”Du var jävla bra sex, men jag är inte kär i dig”, underströk hon.

”Lisbeth … jag tror …”

”Det jag ville säga var att jag hoppas att … fan.”

”Vad?”

”Jag har inte många vänner …”

Miriam Wu nickade.

”Jag blir kvar i Paris ett tag. Mina studier därhemma gick åt helvete och jag skrev in mig på universitetet här istället. Jag kommer att stanna minst ett år.”

Lisbeth nickade.

”Sedan vet jag inte. Men jag kommer tillbaka till Stockholm. Jag betalar hyran för Lundagatan och jag tänker behålla lägenheten. Om det är okej med dig.”

”Det är din lägenhet. Gör vad du vill med den.”

”Lisbeth, du är väldigt speciell”, sa hon. ”Jag vill gärna fortsätta att vara din vän.”

De pratade i två timmar. Lisbeth hade ingen anledning att dölja sitt förflutna för Miriam Wu. Zalachenkoaffären var känd av alla som hade tillgång till en svensk tidning och Miriam Wu hade följt affären med stort intresse. Hon berättade detaljerat om vad som hade hänt i Nykvarn den natt Paolo Roberto hade räddat hennes liv.

Sedan åkte de hem till Miriams studentrum i närheten av universitetet.

Annika Giannini träffade Lisbeth Salander i baren på Södra teatern vid niotiden på kvällen. Lisbeth drack starköl och var på väg att avsluta sitt andra glas.

”Ledsen att jag är sen”, sa Annika och sneglade på sitt armbandsur. ”Jag fick trassel med en annan klient.”

”Jaha”, sa Lisbeth.

”Vad firar du?”

”Inget. Jag har bara lust att bli full.”

Annika betraktade henne med skepsis medan hon slog sig ned.

”Har du ofta den lusten?”

”Jag söp mig redlös då jag blev frisläppt, men jag har inga anlag för alkoholism om du tror det. Det slog mig bara att jag för första gången i mitt liv är myndig och har laglig rätt att bli berusad här hemma i Sverige.”

Annika beställde en campari.

”Okej”, sa hon. ”Vill du dricka ensam eller vill du ha sällskap?”

”Helst ensam. Men om du inte pratar så mycket kan du sitta med. Jag antar att du inte har lust att hänga med hem till mig och ha sex.”

”Förlåt?” undrade Annika Giannini.

”Nä, jag trodde väl det. Du är en sådan där vanvettigt heterosexuell människa.”

Annika Giannini såg plötsligt road ut.

”Det är första gången någon av mina klienter föreslagit sex.”

”Är du intresserad?”

”Sorry. Inte det minsta. Men tack för erbjudandet.”

”Vad var det du ville, advokaten?”

”Två saker. Antingen avsäger jag mig jobbet som din advokat här och nu eller så börjar du svara i telefon då jag ringer. Vi hade den här diskussionen då du blev frisläppt.”

Lisbeth Salander tittade på Annika Giannini.

”Jag har försökt få tag på dig i en vecka. Jag har ringt, skrivit och mailat.”

”Jag har varit bortrest.”

”Du har varit omöjlig att få tag på större delen av hösten. Det här fungerar inte. Jag har accepterat att vara ditt juridiska ombud i allt som har med dina mellanhavanden med staten att göra. Det betyder formalia och dokumentation som måste skötas. Papper måste undertecknas. Frågor måste besvaras. Jag måste kunna få tag på dig, och jag har ingen lust att sitta som en idiot och inte veta var du håller hus.”