Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

En stor del av stöldgodset hade placerats i stabila fonder som gjorde henne ekonomiskt oberoende resten av livet, även om hon skulle få för sig att leva ett extremt utsvävande och slösaktigt liv. Det var från dessa fonder som hennes kreditkort fylldes på.

Resten av pengarna kunde han leka med och investera efter eget huvud, förutsatt att han inte investerade i något som kunde innebära problem med polisen i någon form. Hon förbjöd honom att ägna sig åt fåniga småbrott och dussinbedrägerier som – om oturen var framme – kunde resultera i undersökningar som i sin tur kunde sätta henne under granskning.

Det som återstod att fastställa var vad han skulle tjäna på affären.

”Jag betalar 500 000 pund i ingångsarvode. Därmed kan du lösa alla dina skulder och ändå få en bra slant över. Därefter tjänar du pengar åt dig själv. Du startar ett företag med oss två som delägare. Du får tjugo procent av all profit som företaget genererar. Jag vill att du ska vara tillräckligt rik för att inte frestas att börja med något fuffens, men inte så rik att du inte anstränger dig.”

Han började sitt nya jobb den 1 februari. I slutet av mars hade han betalat alla sina personliga skulder och stabiliserat sin privatekonomi. Lisbeth hade insisterat på att han skulle prioritera att sanera sin egen ekonomi så att han var solvent. I maj bröt han partnerskapet med sin alkoholiserade kollega George Marks, den andra halvan av MacMillan & Marks. Han kände ett styng av dåligt samvete gentemot sin förra partner, men att blanda in Marks i Lisbeth Salanders affärer var uteslutet.

Han dryftade saken med Lisbeth Salander då hon återkom till Gibraltar på ett spontanbesök i början av juli och upptäckte att MacMillan arbetade hemifrån sin lägenhet istället för från det bakgatskontor där han tidigare huserat.

”Min partner är alkoholist och kommer inte att kunna hantera det här. Tvärtom skulle han vara en enorm riskfaktor. Men för femton år sedan räddade han mitt liv då jag kom till Gibraltar och han tog in mig i sin verksamhet.”

Hon funderade i två minuter medan hon studerade MacMillans ansikte.

”Jag förstår. Du är en skurk med lojalitet. Det är förmodligen en berömvärd egenskap. Jag föreslår att du skapar ett litet konto som han kan få fiffla med. Se till att han tjänar några tusenlappar i månaden så att han klarar sig.”

”Är det okej med dig?”

Hon hade nickat och sett sig omkring i hans ungkarlslya. Han bodde i en etta med kokvrå i en av gränderna i närheten av sjukhuset. Det enda trivsamma var utsikten. Det var å andra sidan en utsikt som var svår att undvika i Gibraltar.

”Du behöver ett kontor och en bättre bostad”, sa hon.

”Jag har inte haft tid”, svarade han.

”Okej”, sa hon.

Därefter gick hon ut och shoppade ett kontor åt honom och valde 130 kvadrat med en liten terrass mot havet i Buchanan House på Queensway Quay, vilket definitivt var upmarket i Gibraltar. Hon anlitade en inredare som renoverade och möblerade.

MacMillan erinrade sig att medan han hade varit upptagen med pappersexercis hade Lisbeth personligen övervakat installation av larmsystem, datautrustning och det säkerhetsskåp som hon överraskande satt och rotade i då han kom in på kontoret på morgonen.

”Befinner jag mig i onåd?” undrade han.

Hon lade ned den pärm med korrespondens som hon fördjupat sig i.

”Nej, Jeremy. Du befinner dig inte i onåd.”

”Bra”, sa han och gick och hämtade kaffe. ”Du har en förmåga att dyka upp då man minst väntar det.”

”Jag har varit upptagen den senaste tiden. Jag ville bara uppdatera mig om vad som hänt.”

”Om jag förstått saken rätt så har du jagats för trippelmord, blivit skjuten i huvudet och åtalats för en räcka brott. Jag var riktigt orolig ett tag. Jag trodde att du fortfarande satt inburad. Har du rymt?”

”Nej. Jag frikändes på alla punkter och har släppts. Hur mycket har du hört?”

Han tvekade en sekund.

”Okej. Inga vita lögner. När jag begrep att du satt mitt i skiten hyrde jag en översättningsbyrå som finkammade svenska tidningar och gav mig fortlöpande uppdateringar. Jag är rätt insatt.”

”Om du baserar din kunskap på vad som stått i tidningarna så är du inte det minsta insatt. Men jag antar att du upptäckt en del hemligheter om mig.”

Han nickade.

”Vad händer nu?”

Hon tittade förvånat på honom.

”Ingenting. Vi fortsätter som tidigare. Vår relation har inget med mina problem i Sverige att göra. Berätta vad som hänt medan jag varit borta. Har du skött dig?”

”Jag dricker inte”, sa han. ”Om det är det du menar.”

”Nej. Ditt privatliv angår inte mig så länge det inte stör affärerna. Jag menar om jag är rikare eller fattigare än för ett år sedan?”

Han drog ut besöksstolen och slog sig ned. På något sätt spelade det ingen roll att hon ockuperat hans plats. Det fanns ingen orsak att ägna sig åt prestigekamp med henne.

”Du levererade 2,4 miljarder dollar till mig. Vi satte in 200 miljoner i fonder åt dig. Du gav mig resten att leka med.”

”Ja.”

”Dina personliga fonder har inte förändrats med mycket mer än räntan. Jag kan öka profiten om …”

”Jag är inte intresserad av att öka profiten.”

”Okej. Du har gjort av med en struntsumma. De största enskilda utgifterna har varit den lägenhet jag köpte åt dig och den välgörenhetsfond du startade för den där advokaten Palmgren. I övrigt har du bara haft normalkonsumtion och inte en särskilt vidlyftig sådan. Räntorna har varit gynnsamma. Du ligger på ungefär plus minus noll.”

”Bra.”

”Återstoden har jag investerat. I fjol tog vi inte in några större summor. Jag var ringrostig och ägnade tiden åt att lära mig marknaden igen. Vi har haft utgifter. Det är först i år vi har börjat generera inkomster. Medan du suttit inburad har vi dragit in drygt sju miljoner. Dollar alltså.”

”Varav tjugo procent tillfaller dig.”

”Varav tjugo procent tillfaller mig.”

”Är du nöjd med det?”

”Jag har tjänat över en miljon dollar på ett halvår. Jo. Jag är nöjd.”

”Du vet … gapa inte efter för mycket. Du kan dra dig tillbaka när du känner dig nöjd. Men fortsätt att sköta mina affärer några timmar då och då.”

”Tio miljoner dollar”, sa han.

”Hur?”

”När jag fått ihop tio miljoner dollar lägger jag av. Det var bra att du dök upp. Vi har en del att diskutera.”

”Prata på.”

Han slog ut med handen.

”Det här är så mycket pengar att det skrämmer skiten ur mig. Jag vet inte hur jag ska hantera dem. Jag vet inte vad målsättningen med verksamheten är mer än att tjäna mer pengar. Vad ska pengarna användas till?”

”Jag vet inte.”

”Inte jag heller. Men pengarna kan bli ett självändamål. Det är rubbat. Det är därför jag beslutat mig för att lägga av då jag tjänat ihop tio miljoner. Jag vill inte ha ansvaret längre.”

”Okej.”

”Innan jag lägger av vill jag att du har bestämt hur du vill att den här förmögenheten ska förvaltas i framtiden. Det måste finnas ett syfte och riktlinjer och en organisation att lämna över till.”

”Mmm.”

”Det är omöjligt för en person att ägna sig åt affärer på det här sättet. Jag har delat upp summan i långsiktiga fasta investeringar – fastigheter, värdepapper och sådant. Du har en komplett förteckning i datorn.”

”Jag har läst den.”

”Den andra halvan ägnar jag åt spekulation, men det är så mycket pengar att hålla rätt på att jag inte hinner med. Jag har därför startat ett investmentbolag i Jersey. Du har för närvarande sex anställda i London. Två skickliga unga placerare och kontorspersonal.”