Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

Lisbeth såg en kraftig aphanne häva sig upp på en mur intill promenadvägen. Han blängde på henne. Han var en Barbary Ape . Hon visste bättre än att försöka klappa något av djuren.

”Hej kompis”, sa hon. ”Jag är tillbaka igen.”

Första gången hon besökt Gibraltar hade hon inte ens hört talas om dess apor. Hon hade bara åkt upp till toppen för att titta på utsikten och blev fullständigt överraskad då hon följde en grupp turister och plötsligt befann sig mitt i en flock apor som klängde och klättrade på bägge sidor av vägen.

Det var en särskild känsla att vandra längs en stig och plötsligt ha två dussin apor omkring sig. Hon betraktade dem med största misstänksamhet. De var inte farliga eller aggressiva. Däremot hade de tillräcklig styrka att orsaka förödande bett om de blev uppretade eller kände sig hotade.

Hon hittade en av skötarna och visade sin kasse och frågade om hon fick ge frukten till aporna. Han sa att det var okej.

Hon plockade upp en mango och placerade den på muren en liten bit från hannen.

”Frukost”, sa hon, lutade sig mot muren och tog en tugga av ett äpple.

Aphannen stirrade på henne, visade några tänder och plockade belåtet upp mangon.

Vid fyratiden på eftermiddagen, fem dagar senare, ramlade Lisbeth Salander av stolen i Harry’s Bar på en sidogata till Main Street, två kvarter från hennes hotell. Hon hade varit konstant berusad sedan hon lämnade apberget och merparten av drickandet hade skett hos Harry O’Connell, som ägde baren och talade med en tillkämpad irländsk accent trots att han aldrig i hela sitt liv satt en fot i Irland. Han hade iakttagit henne med bekymrad min.

När hon hade beställt den första drinken på eftermiddagen fyra dagar tidigare hade han krävt henne på legitimation eftersom hon såg ut att vara betydligt yngre än passet angav. Han visste att hon hette Lisbeth och kallade henne Liz. Hon brukade komma in efter lunchtid, sätta sig på en hög pall längst in i baren och luta sig mot väggen. Därefter ägnade hon sig åt att sänka ett försvarligt antal öl eller whisky.

Då hon drack öl brydde hon sig inte om märke eller sort; hon tog emot det han tappade upp. Då hon beställde whisky valde hon alltid Tullamore Dew, utom vid ett tillfälle då hon studerat flaskorna bakom disken och föreslagit Lagavulin. Då hon fick glaset luktade hon på det. Hon höjde ögonbrynen och tog därefter en Mycket Liten Klunk. Hon ställde ned glaset och stirrade på det under en minut med ett ansiktsuttryck som antydde att hon betraktade innehållet som en hotfull fiende.

Slutligen sköt hon glaset ifrån sig och sa till Harry att ge henne någonting som hon inte kunde använda till att tjära en båt. Han hällde upp Tullamore Dew igen och hon återgick till sitt drickande. Under de gångna fyra dygnen hade hon ensam konsumerat drygt en flaska. Han hade inte hållit räkning på ölen. Harry var minst sagt förvånad över att en flicka med hennes blygsamma kroppsvolym kunde hälla i sig så mycket, men han antog att om hon önskade dricka sprit så tänkte hon göra det, vare sig det skedde i hans bar eller någon annanstans.

Hon drack långsamt, pratade inte med någon och ställde inte till med bråk. Hennes enda sysselsättning, bortsett från konsumtion av alkohol, tycktes vara att sitta och leka med en handdator som hon då och då kopplade till en mobiltelefon. Han hade vid några tillfällen försökt inleda samtal med henne men mötts av en butter tystnad. Hon tycktes undvika sällskap. Vid några tillfällen, då det blev för mycket folk i baren, hade hon flyttat ut till gatuserveringen, och vid andra tillfällen hade hon gått ned till en italiensk restaurang två dörrar bort och ätit middag, varefter hon återkommit till Harry och beställt mer Tullamore Dew. Hon brukade lämna baren vid tiotiden på kvällen och lulla iväg norrut.

Just denna dag hade hon druckit mer och snabbare än tidigare dagar och Harry hade börjat hålla ett vakande öga på henne. När hon petat i sig sju glas Tullamore Dew på drygt två timmar hade han beslutat att neka henne mera sprit. Innan han hann förverkliga beslutet hörde han dock braket då hon ramlade av stolen.

Han ställde ned ett glas som han just höll på att torka och gick runt bardisken och lyfte upp henne. Hon såg förnärmad ut.

”Jag tror att du har fått nog”, sa han.

Hon tittade ofokuserat på honom.

”Jag tror att du har rätt”, svarade hon med förvånansvärt tydlig röst.

Hon höll sig i bardisken med ena handen och grävde fram sedlar ur bröstfickan och svajade iväg mot utgången. Han grep henne milt i axeln.

”Vänta en stund. Vad sägs om att gå in i badrummet och spy upp den där sista spriten och sitta kvar i baren en stund. Jag vill inte gärna släppa iväg dig i det där tillståndet.”

Hon protesterade inte då han ledde henne till badrummet. Hon satte fingrarna i halsen och gjorde som han föreslog. Då hon kom ut i baren igen hade han hällt upp ett stort glas sodavatten åt henne. Hon drack upp hela glaset och rapade. Han spolade upp ytterligare ett glas.

”Du kommer att må fan i morgon”, sa Harry.

Hon nickade.

”Det är inte min sak, men om jag var du skulle jag hålla mig nykter ett par dagar.”

Hon nickade igen. Sedan gick hon tillbaka till badrummet och spydde.

Hon stannade kvar i Harry’s Bar i ytterligare någon timme innan hennes blick hade klarnat så pass att Harry vågade släppa iväg henne. Hon lämnade honom på ostadiga ben, promenerade ned till flygplatsen och följde stranden längs marinan. Hon promenerade till dess att klockan var halv nio och marken hade slutat gunga. Först då återvände hon till hotellet. Hon gick upp till sitt rum och borstade tänderna och sköljde av sig i ansiktet, bytte kläder och gick tillbaka ned till hotellbaren i foajén och beställde en kopp svart kaffe och en flaska mineralvatten.

Hon satt obemärkt i tystnad vid en pelare och studerade människorna i baren. Hon såg ett par i 30-årsåldern inbegripna i ett lågmält samtal. Kvinnan var klädd i en ljus sommarklänning. Mannen höll hennes hand under bordet. Två bord längre bort satt en svart familj, han med begynnande grå tinningar, hon med en vacker färgsprakande klänning i gult, svart och rött. De hade två barn strax under tonåren. Hon studerade en grupp affärsmän i vita skjortor och slips med sina kavajer över stolsryggarna. De drack öl. Hon såg ett sällskap pensionärer som utan tvivel var amerikanska turister. Männen var klädda i basebollkepsar, tenniströjor och lediga byxor. Kvinnorna hade designerjeans, röda toppar och solglasögon i snoddar. Hon såg en man i ljus linnekavaj och grå skjorta och mörk slips som kom in från gatan och hämtade nycklar i receptionen innan han styrde över till baren och beställde en öl. Hon satt tre meter från honom och fokuserade blicken då han lyfte en mobiltelefon och började prata på tyska.

”Hej, det är jag … är allt väl? … det går bra, vi har nästa möte i morgon eftermiddag … nej, jag tror att det löser sig … jag blir kvar i minst fem eller sex dagar och åker därefter till Madrid … nej, jag är inte hemma förrän i slutet av nästa vecka … jag med … jag älskar dig … javisst … jag ringer senare i veckan … puss.”

Han var 185 centimeter lång, drygt 50, kanske 55 år, blond med gråsprängt hår som var lite längre än kortklippt, en vek haka och för mycket vikt runt midjan. Ändå tämligen väl bibehållen. Han läste Financial Times . När han avslutat sin öl och gick mot hissen reste sig Lisbeth Salander och följde efter.

Han tryckte på knappen till våning sex. Lisbeth tog plats bredvid honom och lutade bakhuvudet mot hissväggen.

”Jag är berusad”, sa hon.