Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

Klockan åtta knackade Dragan Armanskij och Susanne Linder på dörren till redaktionen. De ansåg att tillfället fordrade champagne och hade med sig en systemkasse med flaskor. Erika Berger kramade om Susanne Linder och visade henne runt på redaktionen medan Armanskij slog sig ned i Mikaels rum.

De drack. Ingen sa något på en bra stund. Det var Armanskij som bröt tystnaden.

”Vet du vad, Blomkvist? Då vi först träffades i samband med den där historien i Hedestad så tyckte jag hjärtligt illa om dig.”

”Jaså.”

”Ni kom upp för att skriva kontrakt då du anlitade Lisbeth som researcher.”

”Jag minns.”

”Jag tror att jag blev avundsjuk på dig. Du hade känt henne i ett par timmar. Hon skrattade tillsammans med dig. Jag har i flera år försökt vara Lisbeths vän, men jag har aldrig ens fått henne att dra på munnen.”

”Tja … jag har inte heller varit så framgångsrik.”

De satt i tystnad en stund.

”Skönt att det här är över”, sa Armanskij.

”Amen”, sa Mikael.

Det var kriminalinspektörerna Jan Bublanski och Sonja Modig som genomförde det formella vittnesförhöret med Lisbeth Salander. De hade bägge just kommit hem till sina respektive familjer efter en synnerligen lång arbetsdag och tvingades nästan omgående återvända till polishuset.

Salander biträddes av Annika Giannini, som dock inte hade orsak att göra särskilt många påpekanden. Lisbeth Salander svarade med exakta formuleringar på alla frågor som Bublanski och Modig ställde.

Hon ljög konsekvent på två centrala punkter. I beskrivningen av vad som hade skett i samband med bråket i Stallarholmen hävdade hon envist att det var Sonny Nieminen som av misstag skjutit Carl-Magnus ”Magge” i foten i samma ögonblick som hon nitat honom med en elpistol. Var hade hon fått elpistolen ifrån? Hon hade konfiskerat den från Magge Lundin, förklarade hon.

Både Bublanski och Modig såg tvivlande ut. Men det förelåg ingen bevisning och inga vittnen som kunde motsäga hennes förklaring. Möjligen kunde Sonny Nieminen protestera, men han vägrade säga något om incidenten. Faktum var att han inte hade en aning om vad som hade skett sekunderna efter att han knockats av chocken från elpistolen.

Vad gällde Lisbeths färd till Gosseberga förklarade hon att hennes syfte hade varit att konfrontera sin far och övertala honom att överlämna sig till polisen.

Lisbeth Salander såg troskyldig ut.

Ingen kunde avgöra om hon talade sanning eller inte. Annika Giannini hade ingen uppfattning i frågan.

Den ende som med säkerhet visste att Lisbeth Salander hade åkt till Gosseberga i akt och mening att en gång för alla avsluta sina förehavanden med sin far var Mikael Blomkvist. Men han hade utvisats från rättegången kort efter att förhandlingarna återupptagits. Ingen visste att han och Lisbeth Salander hade fört långa nattliga samtal via nätet under den tid hon låg isolerad på Sahlgrenska.

Media missade helt frigivningen. Hade tidpunkten varit känd skulle ett större medieuppbåd ha ockuperat polishuset. Men reportrarna var utmattade efter det kaos som utbrutit under dagen då Millennium utkom och vissa säkerhetspoliser gripits av andra säkerhetspoliser.

Hon på TV4 var den enda journalist som i vanlig ordning visste vad historien handlade om. Hennes timslånga inslag blev en klassiker som några månader senare resulterade i pris för årets bästa nyhetsinslag i TV.

Sonja Modig slussade ut Lisbeth Salander från polishuset genom att helt enkelt ta ned henne och Annika Giannini till garaget och köra dem till advokatens kontor vid Kungsholms Kyrkoplan. Där bytte de till Annika Gianninis bil. Annika väntade till dess att Sonja Modig försvunnit innan hon startade motorn. Hon styrde mot Södermalm. När de passerade i höjd med riksdagshuset bröt hon tystnaden.

”Vart?” frågade hon.

Lisbeth funderade några sekunder.

”Du kan släppa av mig någonstans på Lundagatan.”

”Miriam Wu är inte där.”

Lisbeth sneglade på Annika Giannini.

”Hon åkte till Frankrike kort efter att hon kom ut från sjukhuset. Hon bor hos sina föräldrar om du vill ta kontakt med henne.”

”Varför berättade du inte?”

”Du frågade aldrig.”

”Hmm.”

”Hon behövde få distans. Mikael gav mig de här i morse och sa att du förmodligen ville ha tillbaka dem.”

Hon gav henne en nyckelknippa. Lisbeth tog stumt emot den.

”Tack. Kan du släppa av mig någonstans på Folkungagatan istället.”

”Du vill inte berätta var du bor ens för mig?”

”Senare. Jag vill vara i fred.”

”Okej.”

Annika hade satt på sin mobil då de lämnade polishuset efter förhöret. Den började pipa då hon passerade Slussen. Hon kikade på displayen.

”Det är Mikael. Han har ringt typ var tionde minut de senaste timmarna.”

”Jag vill inte prata med honom.”

”Okej. Men kan jag få ställa en personlig fråga till dig?”

”Ja?”

”Vad har egentligen Mikael gjort mot dig eftersom du hatar honom så intensivt. Jag menar, om det inte vore för honom så skulle du förmodligen ha spärrats in på psyket i kväll.”

”Jag hatar inte Mikael. Han har inte gjort något mot mig. Jag vill bara inte träffa honom just nu.”

Annika Giannini sneglade på sin klient.

”Jag tänker inte lägga mig i dina relationer, men du föll för honom, eller hur?”

Lisbeth tittade ut genom sidorutan utan att svara.

”Min bror är fullständigt oansvarig när det gäller relationer. Han knullar sig genom livet och begriper inte hur ont det kan göra för de kvinnor som ser honom som något mer än ett högst tillfälligt ragg.”

Lisbeth mötte hennes blick.

”Jag vill inte diskutera Mikael med dig.”

”Okej”, sa Annika. Hon parkerade vid trottoarkanten strax före Erstagatan. ”Blir det bra här?”

”Ja.”

De satt tysta en stund. Lisbeth gjorde ingen ansats att öppna bildörren. Efter en stund stängde Annika av bilmotorn.

”Vad händer nu?” frågade Lisbeth till sist.

”Det som händer nu är att från och med i dag står du inte längre under förvaltarskap. Du kan göra vad du vill. Även om vi framhärdade i tingsrätten i dag så återstår faktiskt en hel del byråkrati. Det kommer att bli ansvarsutredningar inom överförmyndarnämnden och det kommer att bli frågor om kompensation och sådant. Och brottsutredningen kommer att fortsätta.”

”Jag vill inte ha någon kompensation. Jag vill bli lämnad i fred.”

”Jag förstår. Men det spelar inte så stor roll vad du tycker. Den här processen är bortom dig. Jag föreslår att du skaffar dig en advokat som kan föra din talan.”

”Vill du inte fortsätta som min advokat?”

Annika gnuggade sig i ögonen. Efter dagens urladdning kände hon sig alldeles tom. Hon ville åka hem och duscha och låta sin man massera hennes rygg.

”Jag vet inte. Du litar inte på mig. Och jag litar inte på dig. Jag har ingen lust att bli indragen i en lång process där jag bara blir mött av frustrerande tystnad då jag kommer med förslag eller vill diskutera något.”

Lisbeth satt tyst en lång stund.

”Jag … jag är inte bra på relationer. Men jag litar faktiskt på dig.”

Det lät nästan som en ursäkt.

”Det är möjligt. Men det är inte mitt problem om du är usel på relationer. Det blir mitt problem om jag måste representera dig.”

Tystnad.

”Vill du att jag ska fortsätta som din advokat?”

Lisbeth nickade. Annika suckade.

”Jag bor på Fiskargatan 9. Ovanför Mosebacke torg. Kan du köra mig dit?”

Annika sneglade på sin klient. Till sist startade hon motorn. Hon lät Lisbeth dirigera henne till rätt adress. De stannade en bit från huset.