Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

”Okej”, sa Annika. ”Vi gör ett försök. Här är mina villkor. Jag kommer att representera dig. Då jag vill ha tag på dig så vill jag att du svarar. Då jag behöver veta hur du vill att jag ska agera så vill jag ha tydliga svar. Om jag ringer upp dig och säger att du måste träffa en polis eller en åklagare eller något annat som rör brottsutredningen så har jag gjort bedömningen att det är nödvändigt. Då kräver jag att du infinner dig på överenskommen plats och vid rätt tidpunkt och inte konstrar. Kan du leva med det?”

”Okej.”

”Och om du börjar krångla så upphör jag att vara din advokat. Har du förstått?”

Lisbeth nickade.

”En sak till. Jag vill inte hamna i något drama mellan dig och min bror. Om du har problem med honom så får du reda ut dem. Men han är faktiskt inte din fiende.”

”Jag vet. Jag ska reda ut det. Men jag behöver tid.”

”Vad tänker du göra nu?”

”Jag vet inte. Du kan nå mig via mailen. Jag lovar att svara så fort jag kan, men jag kanske inte kollar den varje dag …”

”Du blir inte livegen bara för att du skaffat advokat. Vi nöjer oss med det så länge. Ut ur min bil nu. Jag är dödstrött och vill åka hem och sova.”

Lisbeth öppnade dörren och klev ut på trottoaren. Hon hejdade sig då hon skulle stänga bildörren. Hon såg ut som om hon försökte formulera något men hittade inte orden. För ett ögonblick tyckte Annika att hon såg nästan sårbar ut.

”Det är okej”, sa Annika. ”Gå hem och lägg dig. Och strula inte till något den närmaste tiden.”

Lisbeth Salander stod kvar på trottoarkanten och tittade efter Annika Giannini till dess att baklyktorna försvann runt hörnet.

”Tack”, sa hon slutligen.

Hon hittade sin Palm Tungsten T3 på byrån i hallen. Där låg hennes bilnycklar och den axelremsväska som hon förlorat då Magge Lundin gav sig på henne utanför porten på Lundagatan. Där fanns öppnad och oöppnad post som hämtats från boxen på Hornsgatan. Mikael Blomkvist.

Hon gick en långsam runda genom den möblerade delen av sin lägenhet. Överallt hittade hon spår efter honom. Han hade sovit i hennes säng och arbetat vid hennes skrivbord. Han hade använt hennes skrivare och i papperskorgen hittade hon utkast till texterna om Sektionen och kasserade anteckningar och klotter.

Han har köpt en liter mjölk, bröd, ost, kaviar och tio paket Billys Pan Pizza som han placerat i kylskåpet .

På köksbordet hittade hon ett litet vitt kuvert med hennes namn. Det var en lapp från honom. Budskapet var kort. Hans mobilnummer. Inget annat.

Lisbeth Salander visste plötsligt att bollen låg hos henne. Han tänkte inte ta kontakt med henne. Han hade avslutat storyn, lämnat tillbaka hennes lägenhetsnycklar och tänkte inte höra av sig till henne. Om hon ville något så kunde hon ringa. Jävla tjurskalle.

Hon satte på en kanna kaffe och gjorde fyra smörgåsar och satte sig i fönstersmygen och tittade ut mot Djurgården. Hon tände en cigarett och grubblade.

Allting var över och ändå kändes hennes liv plötsligt mer instängt än någonsin.

Miriam Wu hade åkt till Frankrike. Det var mitt fel att du nästan dog. Hon hade bävat för det ögonblick då hon skulle bli tvungen att träffa Miriam Wu, och hon hade beslutat sig för att det skulle bli hennes allra första hållplats då hon blev fri. Och så hade hon åkt till Frankrike .

Hon stod plötsligt i skuld till människor.

Holger Palmgren. Dragan Armanskij. Hon borde kontakta dem och tacka. Paolo Roberto. Och Plague och Trinity. Till och med de jävla poliserna Bublanski och Modig hade rent objektivt tagit hennes parti. Hon gillade inte att stå i skuld till någon. Hon kände sig som en bricka i ett spel som hon inte kunde kontrollera.

Kalle Jävla Blomkvist. Och kanske till och med Erika Jävla Berger med skrattgroparna och de vackra kläderna och det självsäkra sättet.

Det var över , hade Annika Giannini sagt då de lämnade polishuset. Jo. Rättegången var över. Det var över för Annika Giannini. Och det var över för Mikael Blomkvist som hade publicerat sin text och som skulle hamna i TV och säkert inkassera något jävla pris också.

Men det var inte över för Lisbeth Salander. Det var bara den första dagen i resten av hennes liv.

Klockan fyra på morgonen slutade hon tänka. Hon slängde sin punkutstyrsel på golvet i sovrummet och gick till badrummet och duschade. Hon tvättade bort all makeup hon hade haft i rätten och klädde sig i mörka lediga linnebyxor, ett vitt linne och en tunn jacka. Hon packade en övernattningsväska med ombyte, underkläder och ett par linnen och satte på sig enkla promenadskor.

Hon plockade med sig sin Palm och beställde en taxi till Mosebacke torg. Hon åkte till Arlanda och var framme strax före klockan sex. Hon studerade tavlan med avgångar och bokade biljett på den första ort som föll henne in. Hon använde sitt eget pass under sitt eget namn. Hon häpnade när ingen vid bokningen eller incheckningen tycktes känna igen henne eller reagerade över namnet.

Hon fick plats på morgonflyget till Malaga och landade mitt på dagen i stekhet värme. Hon stod osäkert kvar en stund vid terminalen. Till sist gick hon och tittade på en karta och funderade över vad hon skulle göra i Spanien. Efter någon minut bestämde hon sig. Hon orkade inte ägna tid åt att fundera över busslinjer eller alternativa färdsätt. Hon köpte ett par solglasögon i en butik på flygplatsen och gick ut till taxiterminalen och satte sig i baksätet på första lediga bil.

”Gibraltar. Jag betalar med kreditkort.”

Färden tog tre timmar längs den nya motorvägen på sydkusten. Taxin släppte av henne vid passkontrollen på gränsen till brittiskt territorium och hon promenerade upp till The Rock Hotel på Europa Road en bit upp på sluttningen på den 425 meter höga klippan, där hon frågade om det fanns något rum ledigt. Det fanns ett dubbelrum. Hon bokade två veckor och lämnade över kreditkortet.

Hon duschade och satte sig insvept i ett badlakan på terrassen och tittade ut över Gibraltarsundet. Hon såg lastfartyg och några segelbåtar. Hon kunde vagt skönja Marocko i diset på andra sidan sundet. Det var rofyllt.

Efter en stund gick hon in och lade sig och somnade.

Nästa morgon vaknade Lisbeth Salander halv sex. Hon klev upp, duschade och drack kaffe i hotellbaren på bottenvåningen. Klockan sju lämnade hon hotellet och gick ut och handlade en kasse med mango och äpplen och tog taxi upp till The Peak och promenerade till aporna. Hon var så tidigt ute att få turister hade hunnit dyka upp, och hon var nästan ensam med djuren.

Hon gillade Gibraltar. Det var hennes tredje besök på den besynnerliga klippan med en absurt tättbefolkad engelsk stad vid Medelhavet. Gibraltar var en plats som inte riktigt liknade någon annan plats. Staden hade varit isolerad i decennier, en koloni som ståndaktigt vägrade att införlivas med Spanien. Spanjorerna protesterade naturligtvis mot ockupationen. (Lisbeth Salander ansåg dock att spanjorerna borde hålla truten så länge de besatte enklaven Ceuta på marockanskt territorium på den andra sidan av Gibraltarsundet.) Det var en plats som var lustigt avskärmad från den övriga världen, en stad som bestod av en bisarr klippa och drygt två kvadratkilometer stadsyta och en flygplats som började och slutade i havet. Kolonin var så liten att varje kvadratcentimeter utnyttjades och expansionen måste ske ut i havet. För att ens kunna komma in i staden var besökarna tvungna att gå över landningsbanan på flygplatsen.

Gibraltar gav begreppet compact living en ny innebörd.