Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

Utan någon större eftertanke hade han nyktrat till och skamset flytt från London. Varför han valt just Gibraltar visste han inte, men 1991 hade han slagit sig ihop med en lokal jurist och öppnat ett anspråkslöst bakgatskontor som officiellt ägnade sig åt betydligt mindre glamourösa bouppteckningar och testamentshandlingar. Lite mindre officiellt ägnade sig MacMillan & Marks åt att etablera brevlådeföretag och fungera som målvakter för diverse obskyra figurer i Europa. Verksamheten hankade sig fram till dess att Lisbeth Salander hade valt Jeremy MacMillan att förvalta de 2,4 miljarder dollar som hon stulit från finansmannen Hans-Erik Wennerströms sönderfallande imperium.

MacMillan var utan tvivel en skurk. Men hon betraktade honom som hennes skurk, och han hade överraskat sig själv genom att förbli oklanderligt hederlig gentemot henne. Hon hade först anlitat honom för en enkel uppgift. Mot en blygsam summa hade han etablerat ett antal brevlådeföretag som hon kunde nyttja och som hon placerade en miljon dollar i. Hon hade kontaktat honom på telefon och bara varit en röst i fjärran. Han frågade aldrig varifrån pengarna kom. Han hade gjort det hon bad om och debiterat henne fem procent av summan. Kort därefter hade hon slussat in en större summa pengar som han skulle använda för att etablera ett företag, Wasp Enterprises, som köpte en bostadsrätt i Stockholm. Kontakten med Lisbeth Salander hade därmed blivit lukrativ, även om det för hans del handlade om småpengar.

Två månader senare hade hon plötsligt kommit på besök i Gibraltar. Hon hade ringt honom och föreslagit en privat middag på hennes rum på The Rock, som var om inte det största så det mest anrika hotellet på Klippan. Han var inte säker på vad han hade väntat sig, men han hade inte trott att hans klient skulle vara en dockliknande flicka som såg ut att vara i de lägre tonåren. Han trodde att han var utsatt för någon sorts bisarrt skämt.

Han hade snabbt ändrat uppfattning. Den underliga flickan pratade obekymrat med honom utan att någonsin le eller visa någon personlig värme. Eller för den delen kyla. Han hade suttit lamslagen då hon under loppet av några minuter helt raserat den yrkesmässiga fasad av världsvan respektabilitet som han var så mån om att upprätthålla.

”Vad vill du?” undrade han.

”Jag har stulit en summa pengar”, svarade hon med stort allvar. ”Jag behöver en skurk som kan förvalta dem.”

Han hade undrat om hon var riktigt klok, men han spelade artigt med. Hon var potentiellt ett offer för en snabb dribbling som kunde rendera en liten inkomst. Därefter hade han suttit som träffad av blixten då hon förklarade vem hon stulit pengarna från, hur det hade gått till och hur stor summan var. Wennerstroemaffären var det hetaste samtalsämnet i den internationella finansvärlden.

”Jag förstår.”

Möjligheter gled genom hans hjärna.

”Du är en duktig affärsjurist och placerare. Om du vore en idiot så skulle du aldrig ha fått de uppdrag som du fick på 1980-talet. Däremot betedde du dig som en idiot och lyckades få sparken.”

Han höjde ögonbrynen.

”Jag kommer i framtiden att vara din enda klient.”

Hon hade tittat på honom med de mest troskyldiga ögon han någonsin sett.

”Jag har två krav. Det ena är att du aldrig någonsin begår ett brott eller blir inblandad i något som kan skapa problem för oss och fokusera myndigheternas intresse på mina företag och konton. Det andra är att du aldrig ljuger för mig. Aldrig någonsin. Inte en enda gång. Och inte av något skäl. Om du ljuger så upphör vår affärsrelation omedelbart och om du irriterar mig tillräckligt mycket så kommer jag att ruinera dig.”

Hon hällde upp ett glas vin åt honom.

”Det finns ingen orsak att ljuga för mig. Jag känner redan till allt som är värt att veta om ditt liv. Jag vet hur mycket du tjänar en bra månad och en dålig månad. Jag vet hur mycket du gör av med. Jag vet att du aldrig riktigt får pengarna att räcka till. Jag vet att du har 120 000 pund i skulder, både långfristiga och kortfristiga sådana, och att du ständigt måste ta risker och fiffla till dig pengar för att klara amorteringarna. Du klär dig elegant och försöker hålla skenet uppe, men du är på dekis och har inte köpt en ny kavaj på flera månader. Däremot lämnade du in en gammal kavaj för att lappa fodret för två veckor sedan. Du brukade samla på sällsynta böcker men har sålt dem undan för undan. Förra månaden sålde du en tidig utgåva av Oliver Twist för 760 pund.”

Hon tystnade och fixerade honom med blicken. Han svalde.

”Förra veckan gjorde du faktiskt ett klipp. Ett ganska sinnrikt bedrägeri mot den där änkan som du representerar. Du roffade åt dig 6 000 pund som hon knappast kommer att sakna.”

”Hur fan vet du det?”

”Jag vet att du varit gift, att du har två barn i England som inte vill träffa dig och att du har tagit steget fullt ut sedan skilsmässan och i dag huvudsakligen har homosexuella förhållanden. Du skäms förmodligen över det, eftersom du undviker bögklubbarna och att bli sedd ute på stan med någon av dina manliga vänner och eftersom du ofta åker över gränsen till Spanien för att träffa män.”

Jeremy MacMillan satt förstummad av chock. Han var plötsligt skräckslagen. Han hade ingen aning om hur hon hade fått reda på all information, men hon hade tillräckligt för att förinta honom.

”Och det här säger jag bara en gång. Jag skiter fullständigt i vem du har sex med. Det angår inte mig. Jag vill veta vem du är, men jag kommer aldrig att utnyttja min kunskap. Jag kommer inte att hota dig eller utpressa dig.”

MacMillan var ingen idiot. Han insåg självfallet att den kunskap hon hade om honom innebar ett hot. Hon hade kontroll. Under ett ögonblick hade han övervägt att lyfta upp henne och kasta henne över kanten av terrassen, men han behärskade sig. Han hade aldrig tidigare varit så rädd.

”Vad vill du?” pressade han fram.

”Jag vill ha ett kompanjonskap med dig. Du ska upphöra med alla andra affärer du sysslar med och arbeta exklusivt för mig. Du kommer att tjäna mer än du någonsin kunnat drömma om.”

Hon förklarade vad hon ville att han skulle göra och hur hon ville att upplägget skulle se ut.

”Jag vill vara osynlig”, förklarade hon. ”Du sköter mina affärer. Allt ska vara legitimt. Det jag strular till på egen hand kommer aldrig att beröra dig eller kopplas till våra affärer.”

”Jag förstår.”

”Jag kommer alltså att vara din enda klient. Du har en vecka på dig att avveckla alla dina andra klienter och upphöra med allt småfiffel.”

Han insåg också att han hade fått ett erbjudande som aldrig skulle återkomma. Han hade funderat sextio sekunder och därefter accepterat. Han hade bara en fråga.

”Hur vet du att jag inte blåser dig?”

”Gör inte det. Du kommer att ångra dig resten av ditt miserabla liv.”

Det fanns ingen orsak att fiffla. Lisbeth Salander hade erbjudit honom ett uppdrag som potentiellt hade en så stor guldkant att det hade varit absurt att riskera något för småpengar. Så länge han var någorlunda anspråkslös och inte strulade till något så hade han en tryggad framtid.

Han tänkte följaktligen inte blåsa Lisbeth Salander.

Alltså blev han hederlig, eller åtminstone så hederlig en utbränd advokat kunde anses vara då han förvaltade ett stöldgods av astronomiska proportioner.

Lisbeth var helt ointresserad av att sköta sin ekonomi. MacMillans uppgift var att placera hennes pengar och se till att det fanns täckning på de kreditkort som hon använde. De hade diskuterat i flera timmar. Hon hade förklarat hur hon ville att hennes ekonomi skulle fungera. Hans jobb var att se till att det fungerade.