Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

”Jag förstår. Jag har varit utomlands i två veckor. Jag kom hem i går och ringde dig så fort jag hörde att du sökte mig.”

”Det duger inte. Du måste hålla mig underrättad om var du finns och höra av dig minst en gång i veckan till dess att alla frågor om skadestånd och sådant är klart.”

”Jag skiter i skadestånd. Jag vill att staten lämnar mig i fred.”

”Men staten kommer inte att lämna dig i fred, hur mycket du än vill. Ditt frikännande i tingsrätten får en lång kedja av konsekvenser. Det handlar inte bara om dig. Peter Teleborian kommer att åtalas för vad han gjorde mot dig. Det betyder att du måste vittna. Åklagare Ekström är föremål för en utredning om tjänstefel och kan dessutom komma att åtalas om det visar sig att han medvetet åsidosatt tjänsteplikten på uppdrag av Sektionen.”

Lisbeth höjde ögonbrynen. För en sekund såg hon nästan intresserad ut.

”Jag tror inte att det kommer att leda till åtal. Han gick på en bluff och har egentligen inget med Sektionen att göra. Men så sent som förra veckan inledde en åklagare en förundersökning mot överförmyndarnämnden. Där föreligger flera JO-anmälningar och en anmälan till justitiekanslern.”

”Jag har inte anmält någon.”

”Nej. Men det är uppenbart att grova tjänstefel har begåtts och allt detta måste utredas. Du är inte den enda person som nämnden har ansvar för.”

Lisbeth ryckte på axlarna.

”Det angår inte mig. Men jag lovar att hålla bättre kontakt med dig än tidigare. De här senaste två veckorna har varit ett undantag. Jag har jobbat.”

Annika Giannini tittade misstänksamt på sin klient.

”Vad jobbar du med?”

”Konsultverksamhet.”

”Okej”, sa hon till slut. ”Det andra är att bouppteckningen är klar.”

”Vilken bouppteckning?”

”Efter din pappa. Statens advokat tog kontakt med mig eftersom ingen tycks veta hur de ska få kontakt med dig. Du och din syster är enda arvtagare.”

Lisbeth Salander betraktade Annika utan att röra en min. Sedan fångade hon servitrisens blick och pekade på sitt glas.

”Jag vill inte ha något arv efter min far. Gör vad fan du vill med det.”

”Fel. Du kan göra vad du vill med arvet. Mitt jobb är att se till att du har möjlighet att göra det.”

”Jag vill inte ha ett öre efter det svinet.”

”Okej. Skänk pengarna till Greenpeace eller nåt.”

”Jag skiter i valarna.”

Annikas röst blev plötsligt förnuftig.

”Lisbeth, om du nu ska vara myndig så får du faktiskt börja bete dig som en sådan. Jag skiter i vad du gör med dina pengar. Skriv på här att du har tagit emot så kan du supa i fred sedan.”

Lisbeth sneglade under lugg på Annika och tittade därefter ned i bordet. Annika antog att det var en sorts urskuldande gest som eventuellt motsvarade en ursäkt i Lisbeth Salanders begränsade mimregister.

”Okej. Vad är det?”

”Rätt hyfsat. Din pappa hade drygt 300 000 i värdepapper. Fastigheten i Gosseberga kommer att ge uppskattningsvis runt 1,5 miljoner i försäljning – det ingår lite skog. Dessutom ägde din far ytterligare tre fastigheter.”

”Fastigheter?”

”Ja. Det tycks som att han hade investerat en del pengar. Det är inga dramatiskt värdefulla objekt. Han äger ett mindre hyreshus i Uddevalla om sammanlagt sex lägenheter som svarar för en del hyresintäkter. Men fastigheten är i dåligt skick och han struntade i renoveringarna. Kåken har till och med varit uppe hos hyresnämnden. Du blir inte rik men den kommer att inbringa en slant vid försäljning. Han äger ett sommartorp i Småland som är värderat till drygt 250 000 kronor.”

”Jaha.”

”Sedan äger han en fallfärdig industrilokal utanför Norrtälje.”

”Varför i hela friden hade han skaffat sig den skiten?”

”Det har jag ingen aning om. Uppskattningsvis kan arvet inbringa omkring fyra-någonting miljoner vid försäljning efter skatter och sådant, men …”

”Ja?”

”Sedan ska arvet delas lika mellan dig och din syster. Problemet är att ingen tycks veta var din syster befinner sig.”

Lisbeth betraktade Annika Giannini under uttryckslös tystnad.

”Nå?”

”Nå, vad då?”

”Var finns din syster?”

”Jag har ingen aning. Jag har inte sett henne på tio år.”

”Hon har sekretesskyddade uppgifter, men jag har fått fram att hon är antecknad som obefintlig i riket.”

”Jaså”, sa Lisbeth med behärskat intresse.

Annika suckade uppgivet.

”Okej. Då skulle jag föreslå att vi realiserar alla tillgångar och fonderar halva summan i bank till dess att din syster kan lokaliseras. Jag kan inleda förhandlingar om du ger mig klartecken.”

Lisbeth ryckte på axlarna.

”Jag vill inte ha med hans pengar att göra.”

”Jag förstår det. Men bokslutet måste i alla fall göras. Det är en del av ditt ansvar som myndig.”

”Sälj skiten då. Sätt in hälften på bank och skänk resten till vad du har lust med.”

Annika Giannini krökte ett ögonbryn. Hon hade förstått att Lisbeth Salander faktiskt hade pengar undanstoppade men inte insett att hennes klient hade det så pass gott ställt att hon kunde ignorera ett arv som uppgick till närmare två miljoner kronor och kanske mer. Hon hade heller ingen aning om varifrån Lisbeth hade fått sina pengar eller hur mycket det handlade om. Däremot var hon intresserad av att få den byråkratiska proceduren avklarad.

”Snälla Lisbeth … Kan du läsa igenom bouppteckningen och ge mig klartecken så vi får saken ur världen.”

Lisbeth muttrade en stund men gav till sist med sig och stoppade mappen i sin väska. Hon lovade att läsa igenom och ge instruktioner om hur hon ville att Annika skulle agera. Därefter ägnade hon sig åt sin öl. Annika Giannini höll henne sällskap i en timme och drack huvudsakligen mineralvatten.

Det var först flera dagar senare då Annika Giannini ringde och påminde Lisbeth Salander om bouppteckningen som hon plockade upp och slätade ut de skrynkliga papperen. Hon satte sig vid köksbordet hemma i lägenheten vid Mosebacke och läste igenom dokumentationen.

Bouppteckningen omfattade åtskilliga sidor och innehöll uppgifter om allt möjligt bråte – vilket porslin som funnits i köksskåpen i Gosseberga, kvarlämnade kläder, värdet på kameror och andra personliga effekter. Alexander Zalachenko hade inte lämnat mycket av värde efter sig och inget av föremålen hade minsta affektionsvärde för Lisbeth Salander. Hon funderade en stund och beslutade därefter att hon inte hade ändrat attityd sedan hon träffat Annika på krogen. Sälj skiten och bränn pengarna. Eller nåt. Hon var fullständigt övertygad om att hon inte ville ha ett öre efter sin far men misstänkte också på goda grunder att Zalachenkos verkliga tillgångar låg nedplöjda någonstans där ingen bouppteckningsman hade sökt.

Sedan öppnade hon lagfarten över industrifastigheten i Norrtälje.

Fastigheten var en industrilokal i tre byggnader om sammanlagt 20 000 kvadratmeter i närheten av Skederid mellan Norrtälje och Rimbo.

Bouppteckningsmannen hade gjort ett hastigt besök på platsen och konstaterat att det var ett nedlagt tegelbruk som stått mer eller mindre öde sedan det lades ned på 1960-talet och som användes som trävarulager på 1970-talet. Han hade konstaterat att lokalerna var i ytterst dåligt skick och inte lämpade sig för renovering för någon annan verksamhet. Det dåliga skicket innebar bland annat att det som beskrevs som ”norra byggnaden” hade eldhärjats och rasat ihop. Vissa reparationer hade dock utförts i ”huvudbyggnaden”.

Det som fick Lisbeth Salander att haja till var historiken. Alexander Zalachenko hade skaffat sig fastigheten för en spottstyver den 12 mars 1984, men den som stod för köpehandlingarna var Agneta Sofia Salander.