Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

Hon gick fram till kapsågen och vred om strömbrytaren. En grön lampa tändes. Det fanns elektricitet. Hon vred av strömbrytaren igen.

Längst in i hallen fanns tre dörrar till mindre utrymmen, kanske det gamla kontoret. Hon kände på handtaget på den nordligaste dörren. Låst. Hon såg sig omkring och gick tillbaka till verktygen och hämtade en kofot. Det tog henne en stund att bryta upp dörren.

Det var kolsvart i rummet och luktade unket. Hon trevade med handen och hittade en strömbrytare som tände en naken lampa i taket. Lisbeth såg sig häpet omkring.

Möblemanget i rummet bestod av tre sängar med solkiga madrasser och ytterligare tre madrasser placerade direkt på golvet. Smutsigt sänglinne låg utspritt. Till höger fanns en kokplatta och några kastruller intill en rostig vattenkran. I ett hörn stod en plåthink och en rulle toalettpapper.

Någon hade bott där. Flera personer.

Hon noterade plötsligt att handtag saknades på insidan av dörren. Hon kände en iskall kåre längs ryggraden.

Det fanns ett stort linneskåp längst in i rummet. Hon gick tillbaka och öppnade skåpdörren och hittade två resväskor. Hon drog ut den översta. Den innehöll kläder. Hon rotade i väskan och höll upp en kjol med en etikett och text på ryska. Hon hittade en handväska och hällde ut innehållet på golvet. Bland smink och annan bråte hittade hon ett pass tillhörande en mörkhårig kvinna i 20-årsåldern. Texten var på ryska. Hon tolkade namnet till Valentina.

Lisbeth Salander gick långsamt ut ur rummet. Hon fick en känsla av déjà vu. Hon hade gjort samma brottsplatsundersökning i en källare i Hedeby två och ett halvt år tidigare. Kvinnokläder. Ett fängelse. Hon stod stilla och funderade en lång stund. Det oroade henne att pass och kläder fanns kvarlämnade. Det kändes inte rätt.

Sedan gick hon tillbaka till samlingen med verktyg och rotade omkring till dess att hon hittade en kraftig ficklampa. Hon kontrollerade att det fanns batterier och gick ned till bottenvåningen och in i den stora hallen. Vatten från pölarna på golvet trängde in genom kängorna.

Det luktade vedervärdigt ruttet ju längre in i hallen hon kom. Stanken tycktes vara värst i mitten av salen. Hon stannade vid ett av fundamenten till de gamla tegelugnarna. Fundamentet var vattenfyllt nästan till brädden. Hon lyste med stavlampan mot den kolsvarta vattenytan men kunde inte urskilja något. Ytan var delvis täckt av alger som bildade ett grönt slem. Hon såg sig omkring och hittade ett tre meter långt armeringsjärn. Hon stack ned det i bassängen och rörde om. Vattnet var bara någon halvmeter djupt. Nästan omedelbart stötte hon på motstånd. Hon bände i några sekunder innan kroppen kom upp till ytan, ansiktet först, en grinande mask av död och förruttnelse. Hon andades genom munnen och betraktade ansiktet i skenet från ficklampan och konstaterade att det tillhörde en kvinna, kanske kvinnan på passet på övervåningen. Hon hade inga kunskaper om hastigheten av förruttnelse i kallt stillastående vatten men kroppen tycktes ha funnits i bassängen en längre tid.

Hon såg plötsligt att något rörde sig på vattenytan. Larver av något slag.

Hon lät kroppen sjunka tillbaka under vattenytan och trevade vidare med armeringsjärnet. I kanten av bassängen stötte hon mot vad som föreföll att vara ytterligare en kropp. Hon lät den ligga och drog upp armeringsjärnet och släppte det på golvet och stod tankfullt stilla vid bassängen.

Lisbeth Salander gick upp på övervåningen igen. Hon använde kofoten och bröt upp mellandörren. Rummet var tomt och tycktes inte ha använts.

Hon gick till den sista dörren och satte kofoten på plats men innan hon hann bryta gled dörren upp på glänt. Det var olåst. Hon petade upp dörren med kofoten och såg sig omkring.

Rummet var ungefär trettio kvadratmeter stort. Det hade fönster i normal höjd med utsikt mot planen framför tegelbruket. Hon skymtade OK-macken på höjden ovanför vägen. Det fanns en säng, ett bord och en diskbänk med porslin. Sedan såg hon en öppen bag på golvet. Hon såg sedlar. Hon tog förbryllat två steg innan hon insåg att det var varmt i rummet. Hennes blick drogs till ett elektriskt element mitt på golvet. Hon såg en kaffebryggare. Den röda lampan lyste.

Det var bebott. Hon var inte ensam i tegelbruket .

Hon tvärvände och satte högsta fart genom den inre hallen, ut genom mellandörrarna och mot utgången i den yttre hallen. Hon tvärbromsade fem steg från trapphuset när hon upptäckte att dörren till utgången hade stängts och förseglats med hänglås. Hon var inlåst. Hon vände sig långsamt om och tittade sig omkring. Hon kunde inte se någon.

”Hej syrran”, hörde hon en ljus röst från sidan.

Hon vred huvudet och såg Ronald Niedermanns väldiga gestalt materialisera sig i kanten av några packlårar med maskindelar.

Han hade en bajonett i handen.

”Jag hoppades att jag skulle få träffa dig igen”, sa Niedermann. ”Det blev ju så hastigt förra gången.”

Lisbeth såg sig omkring.

”Det är ingen idé”, sa Niedermann. ”Det är bara du och jag och ingen väg ut förutom den låsta dörren bakom dig.”

Lisbeth vände blicken mot sin halvbror.

”Hur är det med handen?” undrade hon.

Niedermann log fortfarande mot henne. Han höjde högerhanden och visade. Lillfingret var borta.

”Det blev infekterat. Jag var tvungen att kapa det.”

Ronald Niedermann led av congenital analgesia och kunde inte känna smärta. Lisbeth hade kluvit hans hand med en spade utanför Gosseberga, sekunderna innan Zalachenko hade skjutit henne i huvudet.

”Jag skulle ha siktat på skallen”, sa Lisbeth Salander med neutral röst. ”Vad fan gör du här? Jag trodde att du hade försvunnit utomlands för flera månader sedan.”

Han log mot henne.

Om Ronald Niedermann skulle ha försökt besvara Lisbeth Salanders fråga om vad han gjorde i det förfallna tegelbruket så skulle han förmodligen ha blivit henne svaret skyldig. Han kunde inte ens förklara det för sig själv.

Han hade lämnat Gosseberga bakom sig med en känsla av befrielse. Han räknade med att Zalachenko var död och att han skulle överta företaget. Han visste att han var en utmärkt organisatör.

Han hade bytt bil i Alingsås och stuvat in den skräckslagna tandsköterskan Anita Kaspersson i bagageutrymmet och kört mot Borås. Han hade ingen plan. Han improviserade längs vägen. Han hade inte reflekterat över Anita Kasperssons öde. Det angick inte honom om hon levde eller dog, och han antog att han skulle vara tvungen att göra sig av med ett besvärligt vittne. Någonstans i utkanten av Borås hade han plötsligt insett att han kunde använda henne på ett annat sätt. Han styrde söderut och hittade ett ödsligt skogsparti utanför Seglora. Han hade bundit henne i en lada och lämnat henne. Han räknade med att hon skulle kunna ta sig loss inom några timmar och därmed leda polisen söderut i spaningarna. Och om hon inte tog sig loss utan svalt eller frös ihjäl i ladan så var det inte hans bekymmer.

I själva verket hade han åkt tillbaka till Borås och styrt österut mot Stockholm. Han hade åkt raka vägen till Svavelsjö MC men noga undvikit själva klubbhuset. Det var irriterande att Magge Lundin satt inburad. Istället hade han sökt upp klubbens Sergeant-at-Arms Hans-Åke Waltari i hemmet. Han begärde bistånd och ett gömställe, vilket Waltari hade ordnat genom att skicka honom till Viktor Göransson, klubbens kassör och finansielle chef. Där hade han dock bara stannat i några timmar.

Ronald Niedermann hade i teorin inga större ekonomiska bekymmer. Han hade visserligen lämnat nästan 200 000 kronor efter sig i Gosseberga, men han hade tillgång till betydligt större summor placerade i fonder utomlands. Problemet var bara att han hade förfärligt ont om kontanter. Göransson hade hand om Svavelsjö MC: s pengar och Niedermann hade insett att ett lyckosamt tillfälle hade materialiserat sig. Det hade varit en smal sak att övertala Göransson att visa vägen till kassaskåpet i ladugården och förse sig med drygt 800 000 kronor i kontanter.