Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

Han funderade mycket över Lisbeth Salander. Han hade inte väntat sig att någonsin möta henne igen, men hon fascinerade och skrämde honom. Ronald Niedermann var inte rädd för levande människor. Men hans syster – hans halvsyster – hade gjort ett förunderligt intryck på honom. Ingen annan hade besegrat honom på det sätt hon hade gjort. Hon hade återkommit trots att han hade begravt henne. Hon hade återkommit och jagat honom. Han drömde om henne varje natt. Han vaknade kallsvettig och insåg att hon ersatt hans vanliga spöken.

I oktober bestämde han sig. Han skulle inte lämna Sverige förrän han hade sökt upp sin syster och utplånat henne. Han saknade en plan, men hans liv fick åter en målsättning. Han visste inte var hon fanns eller hur han skulle spåra henne. Han blev sittande i rummet på andra våningen i tegelfabriken där han stirrade ut genom fönstret, dag efter dag, vecka efter vecka.

Till dess att den vinröda Hondan plötsligt parkerade utanför byggnaden och han till sin omåttliga förvåning såg Lisbeth Salander kliva ut ur bilen. Gud är nådig , tänkte han. Lisbeth Salander skulle göra de två kvinnorna vars namn han inte längre kom ihåg sällskap i bassängen på bottenvåningen. Hans väntan var över och han skulle äntligen kunna gå vidare i sitt liv.

Lisbeth Salander värderade situationen och fann läget vara allt annat än under kontroll. Hennes hjärna arbetade för högtryck. Klick, klick, klick . Hon höll fortfarande kofoten i handen men insåg att det var ett bräckligt vapen mot en man som inte kunde känna smärta. Hon var inlåst på drygt tusen kvadrat tillsammans med en mördarrobot från helvetet.

När Niedermann plötsligt rörde sig mot henne kastade hon kofoten mot honom. Han vek lugnt undan. Lisbeth Salander sköt fart. Hon satte foten på en pall och svingade sig upp på en packlår och klättrade som en spindel vidare ytterligare två packlårar upp. Hon stannade och tittade ned på Niedermann, drygt fyra meter under henne. Han hade stannat och avvaktade.

”Kom ned”, sa han lugnt. ”Du kan inte fly. Slutet är oundvikligt.”

Hon undrade om han hade något skjutvapen. Det skulle vara ett problem.

Han böjde sig ned och lyfte en stol som han kastade. Hon duckade.

Niedermann såg plötsligt irriterad ut. Han satte foten på pallen och började klättra efter henne. Hon väntade till dess att han var nästan uppe innan hon tog sats med två snabba kliv och hoppade över mittgången och landade på ovansidan av en packlår några meter bort. Hon svingade sig ned på golvet och hämtade kofoten.

Niedermann var egentligen inte klumpig. Men han visste att han inte kunde riskera att hoppa från packlårarna och kanske bryta en fot. Han var tvungen att försiktigt klättra ned och ställa foten på golvet. Han var helt enkelt tvungen att röra sig långsamt och metodiskt, och han hade ägnat en livstid åt att bemästra sin kropp. Han hade nästan nått golvet då han hörde steg bakom sig och hann precis vrida kroppen så att han kunde parera slaget från kofoten med axeln. Han tappade bajonetten.

Lisbeth släppte kofoten i samma ögonblick som hon utdelade slaget. Hon hade inte tid att plocka upp bajonetten utan sparkade den ifrån honom längs pallarna, undvek en backhand från hans väldiga näve och retirerade tillbaka upp på packlårarna på andra sidan mittgången. I ögonvrån såg hon Niedermann sträcka sig efter henne. Hon drog blixtsnabbt upp fötterna. Packlårarna stod i två rader, staplade i tre våningar närmast mittgången och två våningar på utsidan. Hon svingade sig ned på tvåvåningshöjden och tog spjärn med ryggen och använde all sin benstyrka. Packlåren måste ha vägt minst 200 kilo. Hon kände hur den rörde sig och välte ned mot mittgången.

Niedermann såg låren komma och hann precis kasta sig åt sidan. Ett hörn av låren slog mot hans bröst men han klarade sig utan skador. Han stannade. Hon gjorde verkligen motstånd . Han klättrade upp efter henne. Han hade precis fått upp huvudet på tredje våningen då hon sparkade honom. Kängan träffade i pannan. Han grymtade och hävde sig upp på toppen av packlårarna. Lisbeth Salander flydde genom att hoppa tillbaka till lårarna på andra sidan mittgången. Hon välte sig omedelbart över kanten och försvann ur hans synfält. Han hörde hennes fotsteg och skymtade henne då hon passerade dörren till den inre hallen.

Lisbeth Salander såg sig kalkylerande omkring. Klick. Hon visste att hon var chanslös. Så länge hon kunde undvika Niedermanns väldiga nävar och hålla sig på avstånd kunde hon överleva, men så fort hon gjorde ett misstag – vilket skulle ske förr eller senare – så var hon död. Hon måste undvika honom. Han behövde bara få tag i henne en enda gång för att striden skulle vara över.

Hon behövde ett vapen.

En pistol. En k-pist. En spårljuspansarspränggranat. En trampmina .

Vad fan som helst .

Men något sådant fanns inte att tillgå.

Hon såg sig omkring.

Det fanns inga vapen.

Bara verktyg. Klick. Hennes blick föll på kapsågen, men det skulle mycket till innan hon skulle kunna förmå honom att lägga sig på sågbänken. Klick. Hon såg ett järnspett som skulle kunna fungera som spjut, men det var för tungt för henne att hantera på ett effektivt sätt. Klick. Hon kastade en blick genom dörren och såg att Niedermann hade tagit sig ned från packlårarna femton meter bort. Han var på väg mot henne igen. Hon började röra sig från dörren. Hon hade kanske fem sekunder på sig innan Niedermann skulle vara framme. Hon kastade en sista blick på verktygen.

Ett vapen … eller ett gömställe . Hon stannade plötsligt.

Niedermann gjorde sig ingen brådska. Han visste att det inte fanns någon utväg och att han förr eller senare skulle nå sin syster. Men hon var utan tvekan farlig. Hon var trots allt Zalachenkos dotter. Och han ville inte bli skadad. Det var bättre att låta henne jaga slut på sina krafter.

Han stannade på tröskeln till den inre hallen och såg sig omkring i bråten av verktyg, halvlagda golvplankor och möbler. Hon var osynlig.

”Jag vet att du finns här inne. Jag kommer att hitta dig.”

Ronald Niedermann stod stilla och lyssnade. Det enda han hörde var sina egna andetag. Hon gömde sig. Han log. Hon utmanade honom. Hennes besök hade plötsligt utvecklats till en lek mellan bror och syster.

Sedan hörde han ett oförsiktigt prasslande ljud från en obestämd plats mitt inne i den gamla hallen. Han vred på huvudet men kunde först inte avgöra varifrån ljudet kom. Sedan log han igen. Mitt på golvet en bit från den övriga bråten stod en fem meter lång arbetsbänk i trä med en rad lådor längst upp och skjutdörrar till skåpen under.

Han gick fram till bänkskåpet från sidan och kastade en blick bakom skåpet för att försäkra sig om att hon inte försökte lura honom. Tomt.

Hon hade gömt sig inne i skåpet. Så dumt .

Han slet upp den första skåpluckan i sektionen längst till vänster.

Han hörde omedelbart rörelse då någon flyttade sig inne i skåpet. Ljudet kom från mittsektionen. Han tog två snabba steg och rev upp dörren med ett triumferande ansiktsuttryck.

Tomt .

Sedan hörde han en serie skarpa smällar som lät som pistolskott. Ljudet var så omedelbart att han först hade svårt att uppfatta varifrån det kom. Han vred på huvudet. Sedan kände han ett besynnerligt tryck mot den vänstra foten. Han kände ingen smärta. Han tittade ned på golvet just i tid för att se Lisbeth Salanders hand flytta spikpistolen till den högra foten.

Hon fanns under skåpet .

Han stod som förlamad de sekunder det tog för henne att sätta mynningen mot hans känga och avfyra ytterligare fem stycken sjutums spik rakt genom hans fot.