Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

Lisbeth Salanders mor hade alltså ägt fastigheten. Redan 1987 hade dock hennes ägande upphört. Zalachenko köpte ut henne för en summa om 2 000 kronor. Därefter tycktes fastigheten ha stått oanvänd i drygt femton år. Bouppteckningen visade att den 17 september 2003 hade företaget KAB anlitat byggföretaget NorrBygg AB att utföra renoveringsarbeten som bland annat omfattade reparationer av golv och tak, samt förbättringar av vatten och el. Reparationerna hade pågått drygt två månader till den sista november och därefter avbrutits. NorrBygg hade skickat en räkning som hade betalats.

Av alla tillgångar i hennes fars kvarlåtenskap var detta det enda förbryllande inslaget. Lisbeth Salander rynkade ögonbrynen. Ägandet av industrilokalen var begripligt om hennes far hade velat antyda att hans legitima företag KAB bedrev någon form av verksamhet eller ägde vissa tillgångar. Det var också begripligt att han hade utnyttjat Lisbeths mor som bulvan eller frontfigur i köpet och därefter lagt beslag på kontraktet.

Men varför i herrans namn hade han år 2003 betalat närmare 440 000 kronor för att renovera ett fallfärdigt ruckel som enligt bouppteckningsmannen fortfarande 2005 inte användes till någonting alls?

Lisbeth Salander var konfunderad men inte överdrivet intresserad. Hon vek ihop mappen och ringde Annika Giannini.

”Jag har läst bouppteckningen. Mitt besked kvarstår. Sälj skiten och gör vad du vill med pengarna. Jag vill inte ha någonting efter honom.”

”Okej. Då ser jag till att halva summan fonderas för din systers räkning. Därefter ska jag ge dig några förslag på olika ändamål du kan donera pengarna till.”

”Jaha”, sa Lisbeth och lade på luren utan vidare prat.

Hon satte sig i fönstersmygen och tände en cigarett och tittade ut mot Saltsjön.

Lisbeth Salander tillbringade den kommande veckan med att bistå Dragan Armanskij i ett brådskande ärende. Det handlade om att spåra och identifiera en person som misstänktes vara inhyrd för att röva bort ett barn i en vårdnadstvist där en svensk kvinna hade skilt sig från en libanesisk medborgare. Lisbeth Salanders insats inskränkte sig till att kontrollera e-posten för den person som antogs vara uppdragsgivaren. Uppdraget avbröts i samband med att parterna kom till en rättslig uppgörelse och försonades.

Den 18 december var söndagen före jul. Lisbeth vaknade klockan halv sju på morgonen och konstaterade att hon måste handla en julklapp till Holger Palmgren. Hon funderade en stund över om hon skulle köpa julklappar till någon annan – möjligen Annika Giannini. Hon gjorde sig ingen brådska då hon klev upp och duschade och åt frukost bestående av kaffe och rostat bröd med ost och apelsinmarmelad.

Hon hade inget särskilt planerat för dagen och ägnade en stund åt att plocka bort papper och tidningar från skrivbordet. Sedan föll hennes blick på mappen med bouppteckningen. Hon slog upp den och läste om sidan med lagfarten till industrifastigheten i Norrtälje. Till sist suckade hon. Okej. Jag måste få veta vad tusan han hade på gång.

Hon satte på sig varma kläder och kängor. Klockan var halv nio på förmiddagen då hon svängde ut den vinröda Hondan från garaget under Fiskargatan 9. Det var iskallt men vackert väder med sol och pastellblå himmel. Hon tog vägen över Slussen och Klarabergsleden och snirklade sig upp på E18 i riktning Norrtälje. Hon hade ingen brådska. Klockan var närmare tio på förmiddagen då hon svängde upp till en OK-mack några kilometer utanför Skederid för att fråga om vägen till det gamla tegelbruket. I samma ögonblick som hon parkerade insåg hon att hon inte skulle behöva fråga.

Hon befann sig på en liten höjd med god utsikt över en sänka på andra sidan vägen. Till vänster på vägen mot Norrtälje noterade hon ett färglager och någonting som hade med byggnadsmaterial att göra, samt en uppställningsplats för schaktmaskiner. Till höger i utkanten av industriområdet, drygt 400 meter från huvudvägen, låg en dyster tegelbyggnad med en raserad skorsten. Bruket låg som en sista utpost i industriområdet, lite isolerat på andra sidan en väg och en smal å. Hon betraktade eftertänksamt byggnaden och undrade vad som hade förmått henne att ägna dagen åt att åka till Norrtälje kommun.

Hon vred huvudet och sneglade mot OK-macken där en TIR-skyltad långtradare just stannade till. Hon insåg plötsligt att hon befann sig på huvudleden från färjehamnen i Kapellskär där en stor del av godstrafiken mellan Sverige och baltstaterna passerade.

Hon startade bilen och körde tillbaka ut på vägen och svängde upp till det övergivna tegelbruket. Hon parkerade mitt på tomten och klev ut ur bilen. Det var minusgrader i luften och hon satte på sig en svart luva och svarta skinnhandskar.

Huvudbyggnaden hade två våningar. På bottenvåningen hade alla fönster stängts till med plywood. På övervåningen noterade hon ett stort antal trasiga fönster. Tegelbruket var en betydligt större byggnad än hon hade föreställt sig. Den tycktes omåttligt förfallen. Några spår av reparationer kunde hon inte urskilja. Hon såg inte en levande själ, men noterade att någon hade kastat en begagnad kondom mitt på parkeringsplatsen och att en del av fasaden hade varit föremål för angrepp från graffitikonstnärer.

Varför i helvete hade Zalachenko ägt denna byggnad?

Hon promenerade runt bruket och hittade den raserade flygeln på baksidan. Hon konstaterade att alla dörrar till huvudbyggnaden var låsta med kättingar och hänglås. Till sist studerade hon frustrerat en port på gaveln. I samtliga dörrar var hänglåsen fastsatta med kraftiga järnbultar och brytskydd. Låset på gaveln tycktes vekare och var faktiskt endast fixerat med grov spik. Äh, vad fan, jag äger ju byggnaden. Hon såg sig omkring och hittade ett smalt järnrör i en hög med bråte och använde det som hävstång för att knäcka fästet till hänglåset.

Hon kom in i ett trapphus med en öppning till utrymmet på bottenvåningen. De förbommade fönstren gjorde att det var nästan kolsvart, med undantag för några enstaka strimmor av ljus som letade sig in vid kanterna av plywooden. Hon stod stilla i flera minuter medan ögonen vande sig vid mörkret och skymtade ett hav av skräp, övergivna träpallar, gamla maskindelar och virke i en hall som var fyrtiofem meter lång och kanske tjugo meter bred och hölls på plats av massiva pelare. De gamla ugnarna från tegelbruket tycktes ha monterats ned och tagits bort. Fundamenten hade blivit vattenfyllda bassänger och det var stora pölar av vatten och mögel på golvet. Det luktade unket och ruttet från bråten. Hon rynkade näsan.

Lisbeth vände och gick uppför trappan. Övervåningen var torr och bestod av två hallar i fil, drygt tjugo gånger tjugo meter och minst åtta meter i takhöjd. Höga fönster fanns oåtkomliga uppe vid taket. De gav ingen utsikt men bidrog till ett vackert ljus på övervåningen. Liksom bottenvåningen var den fylld av bråte. Hon passerade dussintals meterhöga packlårar staplade på varandra. Hon kände på en av dem. Den gick inte att rubba. Hon läste texten Machine parts 0-A77. Under fanns motsvarande text på ryska. Hon noterade en öppen varuhiss mitt på långsidan i den yttre hallen.

Ett maskinlager av något slag som knappast kunde omsätta någon större förmögenhet så länge det stod och rostade i det gamla tegelbruket.

Hon passerade entrén till den inre hallen och insåg att hon befann sig på den plats där reparationsarbetet hade utförts. Hallen var fylld av bråte, lårar och gamla kontorsmöbler placerade i någon sorts labyrintisk ordning. En sektion av golvet var frilagd och nya golvplankor hade lagts in. Lisbeth noterade att renoveringsarbetet tycktes ha avbrutits hastigt. Verktyg, en kap och en bänksåg, spikpistol, kofot, järnspett och verktygslådor fanns fortfarande kvar. Hon rynkade ögonbrynen. Även om arbetet hade avbrutits så borde väl byggföretaget ha samlat ihop sin utrustning. Men även denna fråga fick sitt svar då hon höll upp en skruvmejsel och konstaterade att texten på skaftet var på ryska. Zalachenko hade importerat verktygen och möjligen även arbetskraften.