Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

”Fru Giannini”, sa Iversen. ”Jag inser att detta är ett exceptionellt läge. Jag ämnar nu utlysa en paus på femton minuter så att vi får sträcka på benen och samla oss en smula. Jag har ingen önskan att behålla din klient i häkte i natt om hon är oskyldig, men det betyder att den här rättegångsdagen kommer att fortsätta till dess att vi är klara.”

”Det låter bra”, sa Annika Giannini.

Mikael Blomkvist kysste sin syster på kinden i pausen.

”Hur gick det?”

”Mikael, jag var lysande mot Teleborian. Jag fullkomligt förintade honom.”

”Jag sa ju att du skulle vara oslagbar i den här rättegången. När allt kommer omkring handlar den här storyn inte i första hand om spioner och statliga sekter utan om vanligt våld mot kvinnor och de män som gör det möjligt. Av det lilla jag såg så var du fantastisk. Hon kommer alltså att bli friad.”

”Ja. Det är ingen tvekan längre.”

Efter pausen knackade domare Iversen i bordet.

”Kan du vara snäll och dra den här historien från början till slut så att jag får klart för mig vad som egentligen har hänt.”

”Så gärna”, sa Annika Giannini. ”Ska vi börja med den förbluffande historien om en grupp säkerhetspoliser som kallar sig Sektionen och som fick hand om en sovjetisk avhoppare i mitten av 1970-talet? Hela storyn är publicerad i tidskriften Millennium som kom ut i dag. Gissningsvis kommer det att vara huvudnyhet under alla nyhetssändningar i kväll.”

Vid sextiden på kvällen beslutade domare Iversen att försätta Lisbeth Salander på fri fot och häva hennes omyndigförklaring.

Beslutet fattades dock på ett villkor. Domare Jörgen Iversen krävde att Lisbeth skulle underkasta sig ett förhör där hon formellt vittnade om sin kunskap om Zalachenkoaffären. Lisbeth tvärvägrade först. Denna vägran föranledde en stunds munhuggande till dess att domare Iversen höjde rösten. Han lutade sig fram och spände blicken i henne.

”Fröken Salander, om jag upphäver ditt förvaltarskap så innebär det att du har exakt samma rättigheter som alla andra medborgare. Men det innebär också att du har samma skyldigheter. Därmed är det din förbannade plikt att sköta din ekonomi, betala skatt, vara laglydig och bistå polisen vid utredningar om grova brott. Du kallas alltså till förhör som vilken medborgare som helst som har upplysningar att lämna i en utredning.”

Logiken i argumentet tycktes bita på Lisbeth Salander. Hon sköt ut underläppen och såg missnöjd ut, men hon slutade argumentera.

”När polisen har fått ditt vittnesmål så gör förundersökningsledaren – i det här fallet Riksåklagaren – en bedömning om du ska kallas som vittne i en eventuell framtida rättegång. Som alla andra svenska medborgare kan du vägra att hörsamma en sådan kallelse. Hur du agerar angår inte mig, men du har inget frikort. Om du vägrar att infinna dig kan du i likhet med alla andra myndiga personer dömas för lagtrots eller mened. Där finns inga undantag.”

Lisbeth Salander mulnade ytterligare.

”Hur ska du ha det?” frågade Iversen.

Efter en minuts betänketid nickade hon helt kort.

Okej. En liten kompromiss .

Under aftonens genomgång av Zalachenkoaffären gick Annika Giannini hårt åt åklagare Ekström. Efterhand medgav Ekström att det gått till på ungefär det sätt som Annika Giannini beskrev. Han hade fått bistånd i förundersökningen av kommissarie Georg Nyström och tagit emot information från Peter Teleborian. I Ekströms fall fanns ingen konspiration. Han hade gått Sektionens ärenden i god tro i egenskap av förundersökningsledare. När vidden av vad som hade skett på allvar gick upp för honom beslutade han att lägga ned målet mot Lisbeth Salander. Beslutet innebar att en hel del byråkratisk formalia kunde läggas åt sidan. Iversen såg lättad ut.

Holger Palmgren var utmattad efter sin första dag i rätten på flera år. Han var tvungen att återvända till sängen på Ersta rehabiliteringshem. Han kördes av en uniformerad väktare från Milton Security. Innan han skulle gå lade han sin hand på Lisbeth Salanders axel. De tittade på varandra. Efter ett tag nickade hon och log lite.

Klockan sju på kvällen ringde Annika Giannini hastigt till Mikael Blomkvist och meddelade att Lisbeth Salander friats på alla punkter men att hon skulle vara kvar i polishuset i ytterligare några timmar för förhör.

Beskedet kom då samtliga medarbetare befann sig på Millennium s redaktion. Telefonerna hade ringt oavbrutet sedan de första exemplaren vid lunchtid börjat distribueras med bud till andra tidningsredaktioner i Stockholm. Under eftermiddagen hade TV4 gått ut med de första extrasändningarna om Zalachenko och Sektionen. Det var en medial julafton.

Mikael ställde sig mitt på golvet och satte fingrarna i munnen och busvisslade helt kort.

”Jag har just fått besked att Lisbeth friats på alla punkter.”

Det uppstod en spontan applåd. Sedan fortsatte alla att prata i respektive telefon som om ingenting hade hänt.

Mikael höjde blicken och studerade den påslagna TV:n mitt i redaktionslokalen. Nyheterna på TV4 drog just igång. Påannonsen var en kort snutt av filmen som visade Jonas Sandberg då han planterade kokain i lägenheten på Bellmansgatan.

”Här planterar en Säpoanställd kokain hos journalisten Mikael Blomkvist på tidskriften Millennium .”

Sedan kom nyhetsankaret i bild.

”Ett tiotal anställda vid Säkerhetspolisen har under dagen gripits för grov brottslighet, som bland annat omfattar mord. Välkomna till denna förlängda nyhetssändning.”

Mikael knäppte av ljudet då Hon på TV4 kom i bild och han såg sig själv i en studiofåtölj. Han visste redan vad han hade sagt. Han flyttade blicken till det skrivbord som Dag Svensson hade lånat och arbetat vid. Spåren efter hans reportage om trafficking hade försvunnit och skrivbordet hade åter börjat bli en avstjälpningsplats för tidningar och osorterade pappershögar som ingen riktigt ville kännas vid.

Det var vid det skrivbordet Zalachenkoaffären hade börjat för Mikaels del. Han önskade plötsligt att Dag Svensson hade fått uppleva slutet. Några exemplar av hans nytryckta bok om trafficking fanns uppställda tillsammans med boken om Sektionen.

Du skulle ha gillat det här .

Han hörde att telefonen på hans rum ringde, men orkade inte ta samtalet. Han sköt igen dörren och gick in till Erika Berger och sjönk ned i de bekväma fåtöljerna vid det lilla fönsterbordet. Erika pratade i telefon. Han såg sig omkring. Hon hade varit tillbaka en månad men ännu inte hunnit belamra rummet med alla personliga föremål som hon städat bort då hon slutade i april. Bokhyllan var fortfarande synlig och hon hade inte hunnit hänga några tavlor.

”Hur känns det?” undrade hon då hon lade på luren.

”Jag tror att jag är lycklig”, sa han.

Hon skrattade.

” Sektionen blir en kioskvältare. De är alldeles tokiga på varenda redaktion. Har du lust att åka till Aktuellt klockan nio och prata?”

”Nä.”

”Jag misstänkte det.”

”Vi kommer att få snacka om det här i flera månader. Det brådskar inte.”

Hon nickade.

”Vad ska du göra senare i kväll?”

”Jag vet inte.”

Han bet sig i underläppen.

”Erika … jag …”

”Figuerola”, sa Erika Berger och log.

Han nickade.

”Det är på allvar?”

”Jag vet inte.”

”Hon är jävligt kär i dig.”

”Jag tror att jag är kär i henne också”, sa han.

”Jag kommer att hålla mig på avstånd till dess att du vet.”

Han nickade.

”Kanske”, sa hon.