Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

Peter Teleborian suckade.

”Jag kan gå tillbaka till hennes skoljournaler och bocka av situation efter situation då Lisbeth blev våldsam”, sa Annika Giannini. ”De föregicks av provokationer. Jag känner så väl igen tecken på mobbning. Vet du något?”

”Vad?”

”Jag beundrar Lisbeth Salander. Hon är tuffare än jag. Om jag hade blivit lagd i spännbälte i ett års tid då jag var 13 år så skulle nog jag ha brutit samman fullständigt. Hon slog tillbaka med det enda vapen hon hade till förfogande. Nämligen sitt förakt för dig. Hon vägrar tala med dig.”

Annika Giannini höjde plötsligt rösten. All nervositet hade släppt sedan länge. Hon kände att hon hade kontroll.

”I ditt vittnesmål tidigare i dag talade du en hel del om fantasier, till exempel fastslog du att hennes beskrivning av advokat Bjurmans våldtäkt är en fantasi.”

”Det stämmer.”

”Vad baserar du den slutsatsen på?”

”Min erfarenhet av hur hon brukar fantisera.”

”Din erfarenhet av hur hon brukar fantisera … Hur avgör du då när hon fantiserar? Då hon säger att hon legat i spännbälte i 380 dygn så är det enligt din mening en fantasi, trots att din egen journal visar att så var fallet.”

”Det här är något helt annat. Det finns inte tillstymmelse till teknisk bevisning för att Bjurman begått en våldtäkt mot Lisbeth Salander. Jag menar, nålar genom bröstvårtan och så grovt våld att hon utan tvekan borde ha förts i ambulans till ett sjukhus … Det säger sig självt att detta inte kan ha ägt rum.”

Annika Giannini vände sig till domare Iversen. ”Jag bad att få ha en projektor för datapresentation från en cd-skiva till hands i dag …”

”Den finns på plats”, sa Iversen.

”Kan vi dra för gardinerna.”

Annika Giannini öppnade sin PowerBook och pluggade in kablarna till bildkanonen. Hon vände sig till sin klient.

”Lisbeth. Vi kommer att titta på en film. Är du beredd på det?”

”Jag har redan upplevt den”, svarade Lisbeth Salander torrt.

”Och jag har ditt godkännande att visa det här?”

Lisbeth Salander nickade. Hon fixerade hela tiden Peter Teleborian med blicken.

”Kan du berätta när filmen gjordes?”

”Den 7 mars 2003.”

”Vem spelade in filmen?”

”Det gjorde jag. Jag använde en dold kamera som är standardutrustning på Milton Security.

”Ett ögonblick”, ropade åklagare Ekström. ”Det här börjar likna cirkuskonster.”

”Vad är det vi ska titta på?” frågade domare Iversen med skärpa i rösten.

”Peter Teleborian hävdar att Lisbeth Salanders berättelse är en fantasi. Jag kommer att visa dokumentation på att den tvärtom är sann ord för ord. Filmen är nittio minuter lång, jag kommer att visa ett antal avsnitt. Jag varnar för att den innehåller en del obehagliga scener.”

”Är det här någon sorts trick?” undrade Ekström.

”Det finns ett bra sätt att ta reda på det”, sa Annika Giannini och startade cd-skivan i datorn.

”Har du inte ens lärt dig klockan?” hälsade advokat Bjurman snäsigt. Kameran gick in i hans lägenhet.

Efter nio minuter slog domare Iversen klubban i bordet i ett ögonblick då advokat Nils Bjurman förevigades då han med våld tryckte upp en dildo i Lisbeth Salanders analöppning. Annika Giannini hade satt på hög volym. Lisbeths halvkvävda skrik genom den tejp som täckte hennes mun hördes i hela tingsrättssalen.

”Stäng av filmen”, sa Iversen med mycket hög och bestämd röst.

Annika Giannini tryckte på stopp. Takbelysningen tändes. Domare Iversen var röd i ansiktet. Åklagare Ekström satt som förstenad. Peter Teleborian var likblek.

”Advokat Giannini, hur lång är den här filmen sa du?” sa domare Iversen.

”Nittio minuter. Själva våldtäkten pågick i omgångar i drygt fem sex timmar men min klient har endast en vag tidsuppfattning om de sista timmarnas våld.” Annika Giannini vände sig mot Teleborian. ”Däremot finns den scen där Bjurman trycker en knappnål genom min klients bröstvårta och som doktor Teleborian hävdar är ett uttryck för Lisbeth Salanders vidlyftiga fantasi. Det sker under den sjuttioandra minuten och jag erbjuder mig att visa episoden här och nu.”

”Tack, men det behövs inte”, sa Iversen. ”Fröken Salander …”

Han kom av sig för en sekund och visste inte hur han skulle fortsätta.

”Fröken Salander, varför spelade du in den där filmen?”

”Bjurman hade redan utsatt mig för en våldtäkt och krävde mer. Vid den första våldtäkten tvingades jag suga av gubbslemmet. Jag trodde att det skulle bli en repris och att jag därmed skulle kunna skaffa så bra dokumentation på vad han gjorde att jag skulle kunna utpressa honom att hålla sig borta från mig. Jag hade missbedömt honom.”

”Men varför har du inte gjort en polisanmälan om grov våldtäkt då du har en så … övertygande dokumentation?”

”Jag pratar inte med poliser”, sa Lisbeth Salander entonigt.

Helt plötsligt reste sig Holger Palmgren från rullstolen. Han tog stöd mot bordskanten. Hans stämma var mycket tydlig.

”Vår klient talar av princip inte med poliser eller andra myndighetspersoner och allra minst med psykiatriker. Orsaken är enkel. Från det att hon var barn försökte hon gång på gång tala med poliser och kuratorer och myndigheter och förklara att hennes mor misshandlades av Alexander Zalachenko. Resultatet blev vid varje tillfälle att hon bestraffades därför att statliga tjänstemän hade beslutat att Zalachenko var viktigare än Salander.”

Han harklade sig och fortsatte.

”Och då hon slutligen insåg att ingen lyssnade på henne var hennes enda utväg att försöka rädda sin mor att ta till våld mot Zalachenko. Och då skrev den där fähunden som kallar sig doktor” – han pekade på Teleborian – ”en fejkad rättspsykiatrisk diagnos som förklarade henne sinnessjuk och gav honom möjlighet att hålla henne bältad på S:t Stefans i 380 dygn. Fy fan.”

Palmgren satte sig. Iversen såg överraskad ut över Palmgrens utbrott. Han vände sig till Lisbeth Salander.

”Vill du kanske ha en paus …”

”Varför det?” undrade Lisbeth.

”Jaha, då fortsätter vi. Advokat Giannini, videon ska granskas och jag vill ha ett tekniskt utlåtande på att den är autentisk. Men nu går vi vidare i förhandlingarna.”

”Gärna. Jag tycker också att detta är obehagligt. Men sanningen är att min klient har utsatts för fysiska, psykiska och rättsliga övergrepp. Och den person som mest av allt kan lastas för detta är Peter Teleborian. Han svek sin läkared och han svek sin patient. Tillsammans med Gunnar Björck, en medarbetare i en illegal grupp inom Säkerhetspolisen, totade han ihop ett rättspsykiatriskt utlåtande i akt och mening att kunna låsa in ett besvärligt vittne. Jag tror att detta fall måste vara unikt i svensk rättshistoria.”

”Det här är oerhörda anklagelser”, sa Peter Teleborian. ”Jag har på bästa sätt försökt hjälpa Lisbeth Salander. Hon försökte mörda sin far. Det är ju självklart att något var fel på henne …”

Annika Giannini avbröt honom.

”Jag vill nu fästa rättens uppmärksamhet på doktor Teleborians andra rättspsykiatriska utlåtande om min klient. Det utlåtande som föredragits i denna rättegång i dag. Jag hävdar att det är en lögn, precis som falsariet från 1991.”

”Ja, men det här är ju …”

”Domare Iversen, kan du uppmana vittnet att sluta avbryta mig.”

”Herr Teleborian …”

”Jag ska vara tyst. Men det här är oerhörda anklagelser. Det är inte så underligt att jag blir upprörd …”

”Herr Teleborian, var tyst till dess att du får en fråga. Fortsätt, advokat Giannini.”