Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

”Och?”

”För det första var det två syskon. Lisbeths syster, Camilla Salander, har aldrig framfört den sortens påståenden. Hon förnekade att sådant pågick. Sedan är det ju så att om det verkligen förekommit misshandel i den omfattning som din klient gör gällande skulle det naturligtvis ha uppmärksammats i sociala utredningar och liknande.”

”Finns det något förhör med Camilla Salander tillgängligt som vi kan få ta del av?”

”Förhör?”

”Har du någon dokumentation som visar att Camilla Salander ens blivit tillfrågad om vad som hände i hemmet?”

Lisbeth Salander skruvade plötsligt på sig då hennes syster kom på tal. Hon sneglade på Annika Giannini.

”Jag förutsätter att socialen gjorde en utredning …”

”Alldeles nyss hävdade du att Camilla Salander aldrig framfört några påståenden om att Alexander Zalachenko misshandlade deras mor, att hon tvärtom förnekade det. Det var ett kategoriskt uttalande. Var har du fått den uppgiften från?”

Peter Teleborian satt plötsligt tyst några sekunder. Annika Giannini såg att hans ögon förändrades då han insåg att han hade gjort ett misstag. Han förstod vad hon skulle skjuta in sig på men det fanns inget sätt att undvika frågan.

”Jag vill minnas att det framkom i polisutredningen”, sa han till sist.

”Du vill minnas … Själv har jag med ljus och lykta sökt en polisutredning om händelsen på Lundagatan då Alexander Zalachenko blev svårt bränd. Det enda som finns tillgängligt är de knapphändiga rapporter som skrevs av poliserna på plats.”

”Det är möjligt …”

”Så jag skulle vilja veta hur det kommer sig att du läst en polisutredning som inte finns tillgänglig för försvaret?”

”Det kan jag inte svara på”, sa Teleborian. ”Jag fick ta del av utredningen i samband med att jag 1991 gjorde en rättspsykiatrisk utredning om henne efter mordförsöket på hennes far.”

”Har åklagare Ekström fått ta del av denna utredning?”

Ekström skruvade på sig och drog sig över hakskägget. Han hade redan insett att han hade underskattat Annika Giannini. Däremot hade han ingen anledning att ljuga.

”Ja, jag har tagit del av den.”

”Varför har inte försvaret fått tillgång till det materialet?”

”Jag bedömde den inte som intressant för rättegången.”

”Kan du vara vänlig och tala om för mig hur du fick ta del av denna utredning. Då jag vänt mig till polisen får jag bara beskedet att någon sådan utredning inte existerar.”

”Utredningen gjordes av Säkerhetspolisen. Den är hemligstämplad.”

”Säpo har alltså utrett en grov kvinnomisshandel och beslutat att hemligstämpla utredningen?”

”Det beror på förövaren … Alexander Zalachenko. Han var politisk flykting.”

”Vem gjorde utredningen?”

Tystnad.

”Jag hör inget. Vilket namn stod det på försättsbladet?”

”Den gjordes av Gunnar Björck på utlänningsroteln på RPS/Säk.”

”Tack. Är det samme Gunnar Björck som min klient påstår har samarbetat med Peter Teleborian för att fejka den rättspsykiatriska utredningen om henne 1991?”

”Jag antar det.”

Annika Giannini vände uppmärksamheten till Peter Teleborian igen.

”1991 fattade en tingsrätt beslutet att spärra in Lisbeth Salander på en barnpsykiatrisk klinik. Varför fattade tingsrätten det beslutet?”

”Tingsrätten gjorde en omsorgsfull bedömning av din klients gärningar och psykiska tillstånd – hon hade trots allt försökt mörda sin far med en brandbomb. Det är inte en sysselsättning som normala tonåringar ägnar sig åt, oavsett om de är tatuerade eller inte.”

Peter Teleborian log artigt.

”Och vad baserade tingsrätten sin bedömning på? Om jag förstått saken rätt så hade de ett enda rättsmedicinskt utlåtande att gå på. Det hade författats av dig och en polis vid namn Gunnar Björck.”

”Det här handlar om fröken Salanders konspirationsteorier, fru Giannini. Här måste jag …”

”Förlåt mig, men jag har inte ställt någon fråga ännu”, sa Annika Giannini och vände sig på nytt till Holger Palmgren. ”Holger, vi pratade om att du träffade doktor Teleborians chef, överläkare Caldin.”

”Ja. Jag hade ju utsetts till att vara god man för Lisbeth Salander. Jag hade då inte ens träffat henne mer än som hastigast. Jag hade som alla andra fått intrycket att hon var svårt psykiskt sjuk. Men eftersom det var mitt uppdrag så förhörde jag mig om hennes allmänna hälsotillstånd.”

”Och vad sa överläkare Caldin?”

”Hon var ju doktor Teleborians patient, och doktor Caldin hade inte ägnat henne någon speciell uppmärksamhet mer än som är brukligt vid utvärderingar och liknande. Det var först efter mer än ett år som jag började diskutera hur hon skulle rehabiliteras tillbaka till samhället. Jag föreslog en fosterfamilj. Jag vet inte exakt vad som hände internt på S:t Stefans, men någon gång då Lisbeth legat på S:t Stefans i drygt ett år började doktor Caldin intressera sig för henne.”

”Hur yttrade det sig?”

”Jag upplevde att han gjorde en annan bedömning än doktor Teleborian. Han berättade vid ett tillfälle för mig att han beslutat om ändrade rutiner i hennes vård. Jag förstod inte förrän senare att det rörde sig om den så kallade bältningen. Caldin beslutade helt enkelt att hon inte skulle bältas. Han menade att det inte fanns några skäl att göra det.”

”Han gick alltså emot doktor Teleborian?”

”Förlåt, men detta är hörsägen”, invände Ekström.

”Nej”, sa Holger Palmgren. ”Inte enbart. Jag begärde att få ett utlåtande om hur Lisbeth Salander skulle kunna slussas tillbaka till samhället. Doktor Caldin skrev det utlåtandet. Jag har kvar det.”

Han gav ett papper till Annika Giannini.

”Kan du berätta vad som står här?”

”Det är ett brev från doktor Caldin till mig. Det är daterat i oktober 1992, alltså då Lisbeth befunnit sig på S:t Stefans i tjugo månader. Här skriver doktor Caldin uttryckligen att citat ’mitt beslut att patienten ej får bältas eller tvångsmatas har också gett som synbarlig effekt att hon är lugn. Det finns ej behov av psykofarmaka. Patienten är dock extremt sluten och inbunden och behöver fortsatta stödåtgärder’. Slut citat.”

”Han skriver alltså uttryckligen att det var hans beslut.”

”Det är riktigt. Det var också doktor Caldin personligen som fattade beslutet att Lisbeth skulle kunna slussas ut i samhället via en fosterfamilj.”

Lisbeth nickade. Hon mindes doktor Caldin på samma sätt som hon mindes varje detalj av vistelsen på S:t Stefans. Hon hade vägrat prata med doktor Caldin, han var tokdoktor, ytterligare en i raden av vita rockar som ville rota i hennes känslor. Men han hade varit vänlig och godmodig. Hon hade suttit på hans rum och lyssnat till honom då han förklarat sin syn på henne.

Han hade verkat sårad då hon inte ville prata med honom. Till sist hade hon tittat honom i ögonen och förklarat sitt beslut. ”Jag kommer aldrig någonsin att prata med dig eller någon annan tokdoktor. Ni lyssnar inte på vad jag säger. Ni kan hålla mig inspärrad här till dess att jag dör. Det förändrar inte saken. Jag kommer inte att prata med er.” Han hade tittat på henne med förvåning i blicken. Sedan hade han nickat som om han begrep något.

”Doktor Teleborian … Jag konstaterade att du spärrade in Lisbeth Salander på en barnpsykiatrisk klinik. Det var du som tillhandahöll tingsrätten den utredning som utgjorde deras enda underlag. Är detta korrekt?”

”Det är korrekt i sak. Men jag anser …”

”Du kommer att få god tid att förklara vad du anser. Då Lisbeth Salander skulle fylla 18 år ingrep du åter i hennes liv och försökte på nytt få henne inspärrad på en klinik.”