Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

”Tack. Hur många nätter under de två år som Lisbeth Salander tillbringade på S:t Stefans låg hon i spännbälte?”

”Det kan jag inte komma ihåg på rak arm.”

”Hon hävdar själv att det handlar om 380 av de sammanlagt 786 dygn hon tillbringade på S:t Stefans.”

”Jag kan inte svara på exakt antal dagar, men det är en fantastisk överdrift. Var kommer siffran ifrån?”

”Från hennes självbiografi.”

”Och du menar att hon i dag skulle komma ihåg exakt varje natt i spännbälte. Det är ju orimligt.”

”Är det? Hur många nätter kommer du ihåg?”

”Lisbeth Salander var en mycket aggressiv och våldsbenägen patient, och hon fick onekligen läggas i ett stimulifritt rum vid ett antal tillfällen. Jag kanske ska förklara vad syftet med ett stimulifritt rum är …”

”Tack, men det behövs inte. Det är enligt teorin ett rum där en patient inte ska få några sinnesintryck som kan skapa oro. Hur många dygn låg 13-åriga Lisbeth Salander bältad i ett sådant rum?”

”Det handlar om … på en höft kanske ett trettiotal tillfällen under den tid hon låg på sjukhuset.”

”Trettio. Det är ju en bråkdel av de 380 tillfällen hon själv hävdar.”

”Onekligen.”

”Mindre än tio procent av den siffra hon uppger.”

”Ja.”

”Skulle hennes journal kunna ge ett mer exakt besked?”

”Det är möjligt.”

”Utmärkt”, sa Annika Giannini och plockade upp en försvarlig pappersbunt ur sin portfölj. ”Då ska jag be att få överlämna till rätten en kopia på Lisbeth Salanders journal från S:t Stefans. Jag har räknat ihop antalet anteckningar om spännbälte och finner att siffran är 381, alltså till och med mer än min klient hävdar.”

Peter Teleborians ögon vidgades.

”Stopp … det där är sekretessbelagd information. Var har du fått den ifrån?”

”Jag har fått den från en reporter på tidskriften Millennium . Den är alltså inte mer hemlig än att den ligger på tidningsredaktioner och skräpar. Jag kanske ska säga att utdrag ur journalen även publiceras av tidningen Millennium i dag. Jag tror alltså att även denna tingsrätt bör få möjlighet att titta på den.”

”Detta är olagligt …”

”Nej. Lisbeth Salander har gett tillstånd att publicera utdragen. Min klient har nämligen inget att dölja.”

”Din klient är omyndigförklarad och har inte rätt att fatta något sådant beslut på egen hand.”

”Vi ska återkomma till hennes omyndighetsförklaring. Men först ska vi studera vad som skedde med henne på S:t Stefans.”

Domare Iversen rynkade ögonbrynen och tog emot journalen som Annika Giannini lämnade över.

”Jag har inte gjort någon kopia till åklagaren. Han fick å andra sidan dessa integritetskränkande dokument redan för en månad sedan.”

”Hur sa?” undrade Iversen.

”Åklagare Ekström fick en kopia av den här hemligstämplade journalen av Teleborian vid ett möte på hans tjänsterum klockan 17.00 lördag den 4 juni i år.”

”Är det riktigt?” undrade Iversen.

Åklagare Richard Ekströms första impuls var att förneka. Sedan insåg han att Annika Giannini kanske hade dokumentation.

”Jag begärde att under tystnadsplikt få läsa delar av journalen”, erkände Ekström. ”Jag var tvungen att förvissa mig om att Salander hade den historia hon uppges ha.”

”Tack”, sa Annika Giannini. ”Det betyder att vi har fått en bekräftelse på att doktor Teleborian inte bara far med osanning utan även begått ett lagbrott genom att lämna ut en journal som han själv hävdar är sekretessbelagd.”

”Vi noterar detta”, sa Iversen.

Domare Iversen var plötsligt mycket vaken. Annika Giannini hade just på ett mycket ovanligt sätt genomfört ett hårt angrepp på ett vittne och redan smulat sönder en viktig del i hans vittnesmål. Och hon påstår att hon kan dokumentera allt hon säger. Iversen rättade till sina glasögon.

”Doktor Teleborian, utifrån denna journal som du själv har författat, kan du nu tala om för mig hur många dygn Lisbeth Salander låg i spännbälte?”

”Jag har inget minne av att det skulle ha varit så här omfattande, men om det är vad journalen anger så måste jag tro på den.”

”381 dygn. Är inte det exceptionellt mycket?”

”Det är ovanligt mycket, ja.”

”Hur skulle du uppfatta det om du var 13 år och någon band fast dig i en lädersele i en säng med stålramar i mer än ett år? Som tortyr?”

”Du måste förstå att patienten var farlig för sig själv och för andra …”

”Okej. Farlig för sig själv – har Lisbeth Salander någonsin skadat sig själv?”

”Det fanns sådana farhågor …”

”Jag upprepar frågan: Har Lisbeth Salander någonsin skadat sig själv? Ja eller nej?”

”Som psykiatriker måste vi lära oss att tolka helhetsbilden. Vad gäller Lisbeth Salander kan du till exempel se på hennes kropp en mängd tatueringar och piercningar, vilket också är ett självdestruktivt beteende och sätt att skada sin kropp. Det kan vi tolka som ett utslag av självhat.”

Annika Giannini vände sig till Lisbeth Salander.

”Är dina tatueringar ett utslag av självhat?” undrade hon.

”Nej”, sa Lisbeth Salander.

Annika Giannini vände sig till Teleborian igen.

”Så du menar att jag som bär örhängen och faktiskt också har en tatuering på ett högst privat ställe är farlig för mig själv?”

Holger Palmgren fnissade till, men omvandlade fnisset till en harkling.

”Nej, inte så … tatueringar kan också vara en del av en social ritual.”

”Du menar alltså att Lisbeth Salander inte omfattas av denna sociala ritual?”

”Du kan själv se att hennes tatueringar är groteska och täcker väsentliga delar av hennes kropp. Det är ingen normal skönhetsfetischism eller kroppsdekoration.”

”Hur många procent?”

”Förlåt?”

”Vid hur många procent tatuerad kroppsyta upphör det att vara en skönhetsfetischism och övergår i att vara en sinnessjukdom?”

”Du förvränger mina ord.”

”Gör jag? Hur kommer det sig att det enligt din mening är en del av en helt acceptabel social ritual då det gäller mig eller andra ungdomar, men att det läggs min klient till last då det gäller att bedöma hennes psykiska tillstånd?”

”Som psykiatriker måste jag som sagt titta på helhetsbilden. Tatueringarna är bara en markör, en av många markörer som jag måste ta hänsyn till då jag bedömer hennes tillstånd.”

Annika Giannini tystnade några sekunder och fixerade Peter Teleborian med blicken. Hon talade långsamt.

”Men doktor Teleborian, du började bälta min klient då hon var 12 år och skulle fylla 13. På den tiden hade hon inte en enda tatuering, eller hur?”

Peter Teleborian tvekade några sekunder. Annika tog ordet igen.

”Jag antar att du inte bältade henne därför att du förutspådde att hon ämnade börja tatuera sig någon gång i framtiden.”

”Nej, naturligtvis inte. Hennes tatueringar hade inte med hennes tillstånd 1991 att göra.”

”Därmed är vi tillbaka vid min ursprungliga fråga. Har Lisbeth Salander någonsin skadat sig själv på ett sätt som kan motivera att du höll henne bunden i en säng i ett års tid? Har hon till exempel skurit sig själv med kniv eller rakblad eller något liknande?”

Peter Teleborian såg osäker ut en sekund.

”Nej, men vi hade anledning att tro att hon var farlig för sig själv.”

”Anledning att tro. Så du menar att du band henne därför att du gissade någonting …”

”Vi gör bedömningar.”

”Jag har nu ställt samma fråga i ungefär fem minuter. Du hävdar att min klients självdestruktiva beteende var en orsak till att hon bältades av dig i sammanlagt mer än ett års tid av de två år hon befann sig i din omvårdnad. Kan du vara vänlig och äntligen ge mig några exempel på det självdestruktiva beteende hon hade vid 12 års ålder.”