Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

”Flickan var till exempel extremt undernärd. Detta berodde bland annat på att hon matvägrade. Vi misstänkte anorexi. Vi var tvungna att tvångsmata henne vid flera tillfällen.”

”Vad berodde det på?”

”Det berodde naturligtvis på att hon vägrade äta.”

Annika Giannini vände sig till sin klient.

”Lisbeth, är det riktigt att du matvägrade på S:t Stefans?”

”Ja.”

”Varför det?”

”Därför att den där fähunden blandade psykofarmaka i min mat.”

”Jaha. Doktor Teleborian ville alltså ge dig medicin. Varför ville du inte äta den?”

”Jag tyckte inte om medicinen jag fick. Den gjorde mig slö. Jag kunde inte tänka och jag var bortdomnad stora delar av den tid jag var vaken. Det var obehagligt. Och fähunden vägrade tala om för mig vad psykofarmakan innehöll.”

”Alltså vägrade du äta medicin?”

”Ja. Då började han istället placera skiten i min mat. Alltså slutade jag äta. Varje gång något hade placerats i min mat matvägrade jag i fem dagar.”

”Så du gick alltså hungrig?”

”Inte alltid. Flera av vårdarna smusslade till mig smörgåsar vid olika tillfällen. Särskilt en vårdare gav mig mat sent på nätterna. Det skedde vid flera tillfällen.”

”Så du menar att vårdpersonalen på S:t Stefans upplevde att du var hungrig och gav dig mat för att du inte skulle behöva svälta?”

”Det var under den period jag krigade med fähunden om psykofarmaka.”

”Så det fanns ett helt rationellt skäl till att du matvägrade?”

”Ja.”

”Det berodde alltså inte på att du inte ville ha mat?”

”Nej. Jag var ofta hungrig.”

”Är det riktigt att påstå att det uppstod en konflikt mellan dig och doktor Teleborian?”

”Det kan man säga.”

”Du hamnade på S:t Stefans därför att du hade kastat bensin på din far och tänt eld.”

”Ja.”

”Varför gjorde du det?”

”Därför att han misshandlade min mor.”

”Förklarade du någonsin detta för någon?”

”Jo.”

”Vilka då?”

”Jag berättade för de poliser som förhörde mig, socialnämnden, barnavårdsnämnden, läkare, en präst och för fähunden.”

”Med fähunden avser du …?”

”Han där.”

Hon pekade på doktor Peter Teleborian.

”Varför kallar du honom fähund?”

”Då jag först kom till S:t Stefans försökte jag förklara vad som hade hänt för honom.”

”Och vad sa doktor Teleborian?”

”Han ville inte lyssna på mig. Han påstod att jag fantiserade. Och som bestraffning skulle jag bältas till dess att jag slutade fantisera. Och sedan försökte han trycka i mig psykofarmaka.”

”Det här är trams”, sa Peter Teleborian.

”Är det därför du inte pratar med honom?”

”Jag har inte sagt ett ord till honom sedan natten då jag fyllde 13 år. Då låg jag också bältad. Det var min födelsedagspresent till mig själv.”

Annika Giannini vände sig till Teleborian igen.

”Doktor Teleborian, det låter som att orsaken till att min klient matvägrade var att hon inte accepterade att du gav henne psykofarmaka.”

”Det är möjligt att det är så hon uppfattar det.”

”Och hur uppfattar du det?”

”Jag hade en patient som var exceptionellt besvärlig. Jag hävdar att hennes beteende visade att hon var farlig för sig själv, men det är möjligen en tolkningsfråga. Däremot var hon våldsam och hade ett psykotiskt beteende. Det råder ingen tvekan om att hon var farlig för andra. Hon kom faktiskt till S:t Stefans sedan hon försökt mörda sin far.”

”Vi kommer till det. Du var ansvarig för hennes vård i två år. Under 381 av dessa dygn höll du henne bunden i spännbälte. Kan det ha varit så att du använde bältningen som bestraffningsmetod då min klient inte gjorde som du sa?”

”Det är rent nonsens.”

”Är det? Jag noterar att enligt din patientjournal skedde den absoluta merparten av bältningarna under det första året … 320 av 381 tillfällen. Varför upphörde bältningarna?”

”Patienten utvecklades och blev mer harmonisk.”

”Är det inte så att dina åtgärder bedömdes som onödigt brutala av annan vårdpersonal?”

”Hur menar du?”

”Är det inte så att personalen framförde klagomål mot bland annat tvångsmatningen av Lisbeth Salander?”

”Det finns naturligtvis alltid olika bedömningar man kan göra. Det är inget ovanligt. Men det blev en belastning att tvångsmata henne därför att hon gjorde så våldsamt motstånd …”

”Därför att hon vägrade äta psykofarmaka som gjorde henne slö och passiv. Hon hade inga problem att äta då hon inte blev drogad. Skulle det inte ha varit en mer rimlig behandlingsmetod att avvakta med tvångsåtgärder?”

”Med förlov sagt, fru Giannini. Jag är faktiskt läkare. Jag misstänker att min medicinska kompetens är aningen större än din. Det är min uppgift att bedöma vilka medicinska åtgärder som ska sättas in.”

”Det är riktigt att jag inte är läkare, doktor Teleborian. Däremot är jag faktiskt inte helt utan kompetens. Vid sidan av min titel som advokat är jag nämligen utbildad psykolog vid Stockholms universitet. Det är nödvändig kunskap i mitt yrke.”

Det blev knäpptyst i tingsrättssalen. Både Ekström och Teleborian stirrade med förvåning på Annika Giannini. Hon fortsatte obönhörligt.

”Är det inte korrekt att dina metoder att behandla min klient efterhand ledde till kraftiga motsättningar mellan dig och din chef, dåvarande överläkaren Johannes Caldin?”

”Nej … det är inte korrekt.”

”Johannes Caldin är sedan flera år avliden och kan inte vittna här i dag. Men vi har i tingsrätten i dag en person som vid flera tillfällen träffade överläkare Caldin. Nämligen min bisittare Holger Palmgren.”

Hon vände sig till honom.

”Kan du berätta hur det kom sig?”

Holger Palmgren harklade sig. Han led fortfarande av sviterna efter sin hjärnblödning och var tvungen att koncentrera sig för att formulera ord utan att börja sluddra.

”Jag utsågs till god man för Lisbeth då hennes mor blev så svårt misshandlad av hennes far att hon blev handikappad och inte längre kunde sköta om dottern. Hon fick bestående hjärnskador och upprepade hjärnblödningar.”

”Du talar alltså om Alexander Zalachenko?”

Åklagare Ekström lutade sig uppmärksamt framåt.

”Det är riktigt”, sa Palmgren.

Ekström harklade sig.

”Jag ber att få notera att vi nu är inne på ett ämne där det råder en hög sekretess.”

”Det kan väl knappast vara någon hemlighet att Alexander Zalachenko under en lång rad av år misshandlade Lisbeth Salanders mor”, sa Annika Giannini.

Peter Teleborian lyfte handen.

”Saken är nog inte helt så självklar som fru Giannini framställer det.”

”Hur menar du?”

”Det är utan tvivel så att Lisbeth Salander bevittnade en familjetragedi, att det var något som utlöste en svår misshandel 1991. Men det finns faktiskt ingen dokumentation som styrker att detta skulle ha varit en situation som pågått i många år, som fru Giannini hävdar. Det kan ha varit ett enstaka tillfälle eller ett gräl som gick helt över styr. Om sanningen ska fram finns det inte ens dokumentation på att det faktiskt var herr Zalachenko som misshandlade modern. Vi har uppgifter om att hon var prostituerad, och det kan finnas andra möjliga gärningsmän.”

Annika Giannini tittade häpet på Peter Teleborian. Hon verkade för en kort stund mållös. Sedan blev hennes blick fokuserad.

”Kan du utveckla det?” bad hon.

”Vad jag menar är att vi i praktiken endast har Lisbeth Salanders påståenden att gå på.”