Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

”Det vet jag inte, men man kan befara att hennes beteende var …”

”Förlåt, hörde jag rätt? Du vet alltså inte om hon varit berusad vid fler än två tillfällen under sin tonårsperiod, men du befarar att så var fallet. Ändå fastslår du att Lisbeth Salander befinner sig i en ond cirkel av alkohol och droger?”

”Detta är ju socialtjänstens uppgifter. Inte mina. Det handlade om hela den sammanlagda livssituation som Lisbeth Salander befann sig i. Hon hade inte oväntat en dyster prognos sedan behandlingen avbrutits och hennes liv blev en cirkel av alkohol, polisingripanden och okontrollerad promiskuitet.”

”Du använder uttrycket okontrollerad promiskuitet.”

”Ja … det är en term som antyder att hon inte hade kontroll över sitt eget liv. Hon hade sexuellt umgänge med äldre män.”

”Det är inte ett lagbrott.”

”Nej, men det är ett abnormt beteende av en 16-årig flicka. Det kan alltså ifrågasättas om hon deltog i detta umgänge av fri vilja eller befann sig i en tvångssituation.”

”Men du hävdade att hon var prostituerad.”

”Det var kanske en naturlig konsekvens av att hon saknade utbildning, var oförmögen att klara undervisningen och studera vidare och därför inte kunde få arbete. Det är möjligt att hon såg äldre män som fadersfigurer och att ekonomisk ersättning för sexuella tjänster bara var en bonus. I vilket fall upplever jag det som ett neurotiskt beteende.”

”Du menar att en 16-årig flicka som har sex är neurotisk?”

”Du förvränger mina ord.”

”Men du vet inte om hon någonsin fått ekonomisk ersättning för sexuella tjänster?”

”Hon har aldrig gripits för prostitution.”

”Vilket hon knappast kan gripas för eftersom det inte är ett lagbrott.”

”Eh, det är riktigt. Vad det handlar om i hennes fall är ett tvångsmässigt neurotiskt beteende.”

”Och du har inte tvekat att dra slutsatsen att Lisbeth Salander är sinnessjuk utifrån detta tunna material. När jag var 16 år söp jag mig redlöst berusad på en halvpanna vodka som jag stal av min pappa. Menar du att jag därmed är sinnessjuk?”

”Nej, självfallet inte.”

”Stämmer det inte att då du själv var 17 år var du på en fest där du blev så fruktansvärt berusad att ni gav er ut på stan och pangade rutor nere vid torget i Uppsala. Du greps av polisen och fick nyktra till och fick sedan ett strafföreläggande.”

Peter Teleborian såg häpen ut.

”Eller hur?”

”Jo … man gör så mycket dumt då man är 17 år. Men …”

”Men det föranleder inte dig att dra några slutsatser om att du har en allvarlig psykisk sjukdom?”

Peter Teleborian var irriterad. Den förbannade … advokaten vred hela tiden på hans ord och sköt in sig på enskilda detaljer. Hon vägrade se helhetsbilden. Hon förde in ovidkommande resonemang om att han själv hade varit berusad … hur fan hade hon fått tag i den uppgiften?

Han harklade sig och höjde rösten.

”Socialtjänstens rapporter var entydiga och bekräftade i allt väsentligt att Lisbeth Salander hade en livsföring som rörde sig kring alkohol, droger och promiskuitet. Socialtjänsten fastslog även att Lisbeth Salander var prostituerad.”

”Nej. Socialtjänsten har aldrig påstått att hon var prostituerad.”

”Hon greps vid …”

”Nej. Hon greps inte. Hon avvisiterades i Tantolunden då hon var 17 år och befann sig i sällskap med en väsentligt äldre man. Samma år plockades hon in för fylleri. Även då i sällskap med en väsentligt äldre man. Socialtjänsten befarade att hon kanske ägnade sig åt prostitution. Men några belägg för den misstanken har aldrig framkommit.”

”Hon hade ett mycket vidlyftigt sexuellt umgänge med ett stort antal personer, både pojkar och flickor.”

”I din egen utredning, jag citerar från sidan fyra, uppehåller du dig vid Lisbeth Salanders sexualvanor. Du hävdar att hennes förhållande med väninnan Miriam Wu bekräftar farhågorna om en sexuell psykopati. Hur då?”

Peter Teleborian blev plötsligt tyst.

”Jag hoppas innerligt att du inte tänker hävda att homosexualitet är en sinnessjukdom. Det kan nämligen vara ett straffbart påstående.”

”Nej, naturligtvis inte. Jag syftar på inslagen av sexuell sadism i förhållandet.”

”Du menar att hon är en sadist?”

”Jag …”

”Vi har Miriam Wus vittnesmål från polisen. Det förekom inget våld i deras relation.”

”De ägnade sig åt BDSM-sex och …”

”Nu tror jag minsann att du förläst dig på kvällstidningar. Lisbeth Salander och hennes väninna Miriam Wu ägnade sig vid några tillfällen åt sexuella lekar som innebar att Miriam Wu band min klient och gav henne sexuell tillfredsställelse. Det är varken särskilt ovanligt eller förbjudet. Är det därför du vill spärra in min klient?”

Peter Teleborian viftade avvärjande med handen.

”Om jag får vara lite personlig. Då jag var 16 år söp jag mig redlöst berusad. Jag var berusad vid åtskilliga fler tillfällen under den tid då jag gick på gymnasiet. Jag har provat droger. Jag har rökt marijuana och jag har till och med provat kokain vid ett tillfälle för ungefär tjugo år sedan. Jag gjorde min sexualdebut med en klasskompis då jag var 15 år och jag hade ett förhållande med en kille som band mina händer i sänggaveln då jag var i 20-årsåldern. Då jag var 22 år hade jag ett flera månader långt förhållande med en man som var 47 år gammal. Är jag med andra ord sinnessjuk?”

”Fru Giannini … ni raljerar om detta, men dina sexuella erfarenheter är ovidkommande i det här fallet.”

”Varför det? Då jag läser din så kallade psykiatriska utvärdering av Lisbeth Salander så hittar jag punkt efter punkt som lösryckta ur sitt sammanhang stämmer in på mig själv. Varför är jag frisk och sund och Lisbeth Salander en allmänfarlig sadist?”

”Det är inte dessa detaljer som avgör. Du har inte försökt mörda din far vid två tillfällen …”

”Doktor Teleborian, verkligheten är den att det inte angår dig vem Lisbeth Salander vill ha sex med. Det angår inte dig vilket kön hennes partner har eller under vilka former de bedriver sitt sexuella umgänge. Men ändå rycker du loss detaljer i hennes liv och använder det som belägg för att hon är sjuk.”

”Hela Lisbeth Salanders liv från det att hon gick i småskolan är en serie journalanteckningar om omotiverade våldsamma vredesutbrott mot lärare och klasskamrater. ”

”Ett ögonblick …”

Annika Gianninis röst var plötsligt som en isskrapa på ett bilfönster.

”Titta på min klient.”

Alla tittade på Lisbeth Salander.

”Min klient har vuxit upp i en situation med vedervärdiga familjeförhållanden, med en far som konsekvent under en rad år ägnade sig åt grov misshandel av hennes mor.”

”Det är …”

”Låt mig tala till punkt. Lisbeth Salanders mor var livrädd för Alexander Zalachenko. Hon vågade inte protestera. Hon vågade inte gå till läkare. Hon vågade inte gå till en kvinnojour. Hon maldes ned och misshandlades till sist så grovt att hon fick bestående hjärnskador. Den person som fick ta ansvaret, den enda person som försökte ta ansvaret för familjen långt innan hon ens kommit upp i tonåren var Lisbeth Salander. Det ansvaret fick hon ta på egen hand eftersom spionen Zalachenko var viktigare än Lisbeths mor.”

”Jag kan inte …”

”Vi fick en situation då samhället övergav Lisbeths mor och barnen. Är du förvånad över att Lisbeth hade problem i skolan? Titta på henne. Hon är liten och spinkig. Hon har alltid varit den minsta flickan i klassen. Hon var inbunden och udda och saknade vänner. Vet du hur barn brukar behandla klasskamrater som är avvikande?”