Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

”Detta är det rättspsykiatriska utlåtande som doktor Teleborian förelagt rätten. Det bygger på så kallade observationer av min klient som ska ha ägt rum sedan hon flyttades till Kronobergshäktet den 6 juni, och undersökningen ska ha avslutats den 5 juli.”

”Ja, så har jag förstått det”, sa domare Iversen.

”Doktor Teleborian, är det korrekt att du inte haft möjlighet att utföra några tester eller observationer av min klient före den 6 juni? Dessförinnan låg hon som bekant isolerad på Sahlgrenska sjukhuset.”

”Ja”, sa Teleborian.

”Du gjorde vid två tillfällen försök att få tillgång till min klient på Sahlgrenska. Bägge gångerna nekades du tillträde. Är det riktigt?”

”Ja.”

Annika Giannini öppnade sin portfölj igen och drog fram ett dokument. Hon gick runt bordet och lämnade det till domare Iversen.

”Jaha”, sa Iversen. ”Det här är en kopia av doktor Teleborians utredning. Vad ska det bevisa?”

”Jag vill kalla två vittnen som väntar utanför tingsrättsdörren.”

”Vilka är dessa vittnen?”

”Det är Mikael Blomkvist från tidskriften Millennium och kommissarie Torsten Edklinth, chef för författningsskyddet på Säkerhetspolisen.”

”Och de väntar utanför?”

”Ja.”

”Visa in dem”, sa domare Iversen.

”Det här är irreguljärt”, sa åklagare Ekström som varit väldigt tyst en lång stund.

Ekström hade chockad insett att Annika Giannini höll på att smula hans nyckelvittne sönder och samman. Filmen var förintande. Iversen ignorerade Ekström och vinkade till vaktmästaren att öppna dörren. Mikael Blomkvist och Torsten Edklinth kom in.

”Jag vill först kalla Mikael Blomkvist.”

”Då får jag be Peter Teleborian kliva åt sidan en stund.”

”Är ni färdiga med mig?” undrade Teleborian.

”Nej, inte på långa vägar”, sa Annika Giannini.

Mikael Blomkvist ersatte Teleborian i vittnesstolen. Domare Iversen drog snabbt formalia och Mikael lämnade sin edsförsäkran att tala sanning.

Annika Giannini gick till Iversen och bad att få låna tillbaka den rättspsykiatriska undersökning som hon nyss lämnat till honom. Hon gav kopian till Mikael.

”Har du sett det här dokumentet tidigare?”

”Ja, det har jag. Jag har tre versioner i min ägo. Den första fick jag omkring den 12 maj, den andra den 19 maj och den tredje – vilket är denna – den 3 juni.”

”Kan du berätta hur du fick tag på den här kopian?”

”Jag fick den i egenskap av journalist av en källa som jag inte ämnar namnge.”

Lisbeth Salander fixerade Peter Teleborian med blicken. Han var plötsligt likblek.

”Vad gjorde du med utredningen?”

”Jag gav den till Torsten Edklinth på författningsskyddet.”

”Tack, Mikael. Jag vill därmed kalla Torsten Edklinth”, sa Annika Giannini och tog tillbaka utredningen. Hon gav den till Iversen som tankfullt höll upp den.

Proceduren med edsförsäkran gjordes om.

”Kommissarie Edklinth, är det korrekt att du fick en rättspsykiatrisk utredning om Lisbeth Salander från Mikael Blomkvist?”

”Ja.”

”När fick du den?”

”Den är diarieförd på RPS/Säk den 4 juni.”

”Och det är samma utredning som jag just överlämnat till domare Iversen?”

”Om min signatur finns på baksidan av rapporten så är det samma utredning.”

Iversen vände på dokumentet och konstaterade att Torsten Edklinths namnteckning fanns där.

”Kommissarie Edklinth, kan du förklara för mig hur det kommer sig att du får en rättspsykiatrisk utredning i din hand som handlar om en person som fortfarande ligger isolerad på Sahlgrenska sjukhuset.”

”Jo, det kan jag.”

”Berätta.”

”Peter Teleborians rättspsykiatriska utredning är ett falsarium som han sammanställt tillsammans med en person vid namn Jonas Sandberg, precis som han 1991 producerade en liknande fejk tillsammans med Gunnar Björck.”

”Det är en lögn”, sa Teleborian svagt.

”Är det en lögn?” undrade Annika Giannini.

”Nej, inte alls. Jag kanske ska nämna att Jonas Sandberg är en av ett tiotal personer som på Riksåklagarens beslut anhållits i dag. Han är anhållen för delaktighet i mordet på Gunnar Björck. Han ingår i en illegal grupp som opererat inom Säkerhetspolisen och som beskyddat Alexander Zalachenko sedan 1970-talet. Det var samma grupp som låg bakom beslutet att spärra in Lisbeth Salander 1991. Vi har gott om bevisning liksom erkännanden från chefen för denna grupp.”

Det blev dödstyst i rättegångssalen.

”Vill Peter Teleborian kommentera det som sagts?” undrade domare Iversen.

Teleborian skakade på huvudet.

”I så fall kan jag meddela att du riskerar att bli anmäld för mened och eventuellt andra åtalspunkter”, sa domare Iversen.

”Om ni ursäktar …”, sa Mikael Blomkvist.

”Ja?” undrade Iversen.

”Peter Teleborian har större problem än så. Utanför dörren står två poliser som vill ta in honom till förhör.”

”Ska jag be dem komma in, menar du?” sa Iversen.

”Det vore nog en god idé.”

Iversen vinkade till vaktmästaren som släppte in kriminalinspektör Sonja Modig och en kvinna som åklagare Ekström omedelbart kände igen. Hennes namn var Lisa Collsjö, kriminalinspektör vid roteln för särskilda objekt, den enhet inom Rikspolisstyrelsen som bland annat hade i uppgift att hantera sexuella övergrepp mot barn och barnpornografi.

”Och vad har ni för ärende?” undrade Iversen.

”Vi är här för att gripa Peter Teleborian så fort vi får tillfälle utan att det stör rättens förhandlingar.”

Iversen sneglade på Annika Giannini.

”Jag är inte riktigt klar med honom, men låt gå.”

”Varsågod”, sa Iversen.

Lisa Collsjö stegade fram till Peter Teleborian.

”Du är anhållen för grovt brott mot lagen om barnpornografi.”

Peter Teleborian satt andlös. Annika Giannini konstaterade att allt ljus tycktes ha släckts i hans ögon.

”Närmare bestämt för innehav av drygt 8 000 barnpornografiska bilder som finns i din dator.”

Hon böjde sig ned och lyfte hans datorväska som han hade med sig.

”Den här är tagen i beslag”, sa hon.

Hela tiden medan han leddes ut genom dörren till tingsrätten brände Lisbeth Salanders blick som eld i Peter Teleborians rygg.

Domare Jörgen Iversen knackade med pennan i bordskanten för att tysta det mummel som uppstått i kölvattnet av Peter Teleborians bortförande. Därefter satt han tyst en lång stund, synbarligen osäker på hur proceduren skulle fortsätta. Han vände sig till åklagare Ekström.

”Har du något att tillägga till vad som skett under den gångna timmen?”

Richard Ekström hade ingen aning om vad han skulle säga. Han reste sig och tittade på Iversen och därefter på Torsten Edklinth innan han vred huvudet och mötte Lisbeth Salanders skoningslösa blick. Han förstod att slaget redan var förlorat. Han flyttade blicken till Mikael Blomkvist och insåg med plötslig förfäran att han själv riskerade att hamna i tidskriften Millennium … Vilket skulle innebära en förödande katastrof.

Däremot begrep han inte vad som hade hänt. Han hade inlett rättegången i förvissning om att han visste vad som var vad i historien.

Han hade förstått den delikata balans som rikets säkerhet fordrade efter de många öppenhjärtiga samtalen med kommissarie Georg Nyström. Han hade ju fått försäkringar om att Salanderrapporten från 1991 var förfalskad. Han hade fått den insidesinformation han behövde. Han hade ställt frågor – hundratals frågor – och fått svar på allt. En bluff. Och nu var Nyström gripen, enligt vad advokat Giannini hävdade. Han hade litat på Peter Teleborian som verkat så … så kompetent och så kunnig. Så övertygande.